Jag tror jag såg tre, fyra stycken från Mars

En observation. Som fick mig att nästan tappa hakan. Jag befann mig som i ett parallelluniversum. Att få en smygglimt in i den världen var häpnadsväckande. Jag pratar om hur jag i kväll gick på Fotografiska.

Och som jag baxnade.

Alltså, det är med en blandning av skratt och ångest som jag gräver efter minnesbilderna som uppstod. Inte för att de är svåra att komma ihåg utan för att de är ganska plågsamma.

I ett dunkelt upplyst rum, med stora skärmar längs väggarna och typsnitt i sådan där form att man tänker ”sexigt och inne”. Jävligt inne. Med ljudslingor som i sin tusendels sekund redigerade till fintrimmade små monster. Med finputsade glas, en sorts öl, moderna, dyra telefoner som fotograferar scenen och dj:n som står sådär avspänt på sin upphöjda position och är närmast en anspråkslös gud, trots sitt oframhävda jag.

Jag kände mig som en utomjording. Och kanske var det passande med tanke på temat, Ufopodden. En ny podd av SR vars material baseras till stor del på pappas bok om ufon och berättelser från vanligt folk. Premiärfest. Glammigt. Jag slogs av, hur kan alla dessa människor vara här för detta? Känner jag er? I ett ämne som i min värld förknippas mest med överdammade bokhyllor och gult upplysta föreningslokaler möttes jag av en svart, stilren vägg av dekadenta, något aparta och yviga, människor som halvgungade inför att Kleerup skulle gå upp på scen.

Och alla vara otroligt snygga. Jag vred blicken, föll in i någons ögon, såg en perfekt lugg, eller vred den åt andra hållet, såg ett ansikte – perfekt skulpterat, som utmejslat ur någon grekisk saga. Jag vred blicken igen, såg en hy så verkligt overklig, eller en nytt ansikte som jag genast förälskade mig i. Jag befann mig i ett hav av snygga människor. För att inte tala om deras tighta, perfekta kläder, alltjämt i svart, med en gelike bredvid som på inget sätt bröt av mot den tidigare nämnda beskrivningen.

Där stod då jag.

I bästa mån hade jag försökt snygga till mig, med en jeansskjorta och de svartaste byxorna i min garderob. Jag gjorde ett försök, men insåg ganska snabbt att jag låg efter redan när jag klev in i rummet. Jag tänkte ju att Fotografiska ändå var en plats för allmänheten, dit tanter som vanligt folk går. Men jag har efter denna kväll fått revidera min bild. Lokalen känns numera elitistisk. En klick mediepersonligheter, för att nämna några som närvarade har vi Malou von Sivers, Moa Gammel, Alexej Manvelov, Parisa Amiri (tyckte jag skymta), strosade förbi. Men det är inte enbart på grund av dessa jag reflekterar.

Jag minns tydligt hur jag stod med två drinkbiljetter i handen, väntandes bakom några varelser i sina svarta rockar, långa, svepande frisyrer och Iphone 7:s. Någon bakom mig frågade om jag stod i kö. Jag svarade ja, men kunde lika gärna sagt: ”Nej, jag är på zoo och tittar på exotiska djur”. Sedan svepte de förbi, som om de monterat små, små hjul under rockarna, och försvann sedan genom rummet. Jag hämtade två Pistonhead, en till mig och en till mamma, och sedan vandrade jag bort mot mingelbordet och försökte se ut som någon annan än en sjuåring vars största intresse är hur stora snorkråkorna i näsan kan bli.

 

Vi sökte i sjön

Åter hemma efter tre långa dagar uppe i norra Sverige. Det är ganska sent när jag skriver det här och ögonlocken håller på att ramla ner så det blir en kortare uppdatering.

Vi har alltså varit uppe och sökt av sjön Nammajaure, som ligger utanför Jokkmokk – ungefär 30 mil från Jokkmokk närmare bestämt. Anledningen var för att två personer såg ett flygande föremål, typ en kryssningsmissil, landa i sjön för många år sedan. Det var trovärdiga vittnen som rapporterade händelsen till Försvaret, men ännu vet ingen vad det var för föremål. Därför skulle vi söka rätt på det.

Det låter kanske lite banalt beskrivet, men faktum är att detta tagit upp otroligt mycket av min pappas tid (som engagerat sig något enormt i denna observationen via föreningen han driver som vice ordförande: UFO-Sverige).

2012 sökte föreningen av sjön med ekolod och fann att det var två till fyra meter dy på botten. Jättesvårt att se ner alltså. Dykarna kunde inte hitta något, så man behövde komma tillbaka med nya sökmetoder.

Därför var vi tillbaka nu, två år senare, med markradar och magnetometer som skulle kunna visa om det låg någonting på botten.

Och vi fick utslag – faktiskt. Men på flera ställen. Tre relativt starka punkter, men vi vet inte om föremålen är av metall, det kan fortfarande vara vad som helst. Älgkadaver, en stock eller något helt annat kanske. Men vi vet som sagt inte.

Så återigen kan UFO-Sverige inte bestämma om det de två personerna iakttog för många år sedan ligger kvar i sjön. Vi vet bara att vi har fått utslag. Men pappa tror enormt på detta, förhållandena är rätt bra om man ser till själva observationen. Det finns inga motiv till varför de två personerna skulle fabricera en sådan historia. Så pappa vill tillbaka ännu en gång.

Men enligt min bedömning måste man få bättre mätningar. Vilket nu sagts ska kunna fås när man kommer tillbaka på vintern och kör med skoter över isen istället. Då är det lättare att avgöra vilket område man sökt av, och vad som är kvar. Då krävs bara att det är kärnis (ett tjockt lager med is och inte två skikt). Detta för att instrumenten ska fungera.

Så planen är att återvända i vinter. Om tillstånd och sånt går igenom vet jag att pappa inte kommer att tveka. Men jag har ingen aning om det över huvud taget kommer att gå. Jag är tveksam. Det var spännande att söka av sjön men jag hade hoppats på någonting mer, ett bättre utslag, för att verkligen vara säker på att återvända.

Men skam den som ger sig – som folk säger.

Jag har ett UFO till farsa

Många känner säkert till filmen ”Ett päron till farsa” med Chevy Chase (som för övrigt är kung). När jag var ung fattade jag inte riktigt vad titeln anspelade på. Jag trodde ganska långt upp i åldrarna att det hela gick ut på att pappan i berättelsen var ett päron. Rent fysiskt alltså.

Nu vet vi ju alla att det anspelar på att man inte riktigt har alla hästar i stallet. Alla indianer sitter inte i kanoten. Hissen går inte riktigt hela vägen upp. Jag tror ni förstår, bättre än vad jag gjorde förut i alla fall.

Måste bara, innan jag återkopplar till rubriken, säga att denna film inte fått en särskilt rättvis titel. En av många filmer vars titel översatts från engelskan och fått utstå en rätt horribel men ändå humoristisk transformering.

Anledningen till varför jag skriver att jag har ett ”UFO” till farsa är klar och enkel. Nej, han är i själva verket inte ett flygande tefat. Eller en utomjording för den delen.

Min pappa växte upp i den lilla staden Mariestad i Västergötland. Eller på ”väschötta-schlätten” som man sa då. Mariestad, också kallad Vänerns pärla, är en otroligt vacker plats och en underbar stad. Där har jag spenderat många  fantastiska stunder som jag gärna återkopplar till i ett annat inlägg.

När min pappa, Clas Svahn, var 16 år startade han en förening som hette UFO-Mariestad. Det var han och några kompisar som var intresserade av rymden och astronomi. Vad de gjorde var att undersöka på ett vetenskapligt plan vad folk såg på himlen. Allt från ljusfenomen till de mest banala saker. Eftersom de var kända med hur himlavalet såg ut kunde de snabbt avfärda saker som en stark lysande prick på himlen. ”Det är Venus.” Eller ”Helt enkelt en satellit.” Folk kom in med sina rapporter till dem för att få fenomenen förklarade. UFO står just för Unidentified Flying Object, på svenska oidentifierat flygande objekt.

Den här föreningen expanderade så pass att man slog ihop sig med flertalet andra personer i Sverige för att senare heta UFO-Sverige som föreningen också går under i dag. Året var då 1970.

Nu, 2013, har han hållit på med dessa ufo-observationer i nästan 40 år. Det är ett ämne som uppslukat hans liv. Föreningen har vuxit enormt och massor med människor är nu involverade i den. Men ingen är nog lika involverad som min pappa. Han har närt den med stor passion genom alla dessa år. Nästan som ett eget litet barn som han sett växa upp.

Jag har länge omfamnat att han håller på med detta. Det har blivit även en del av mig. Anledningen till att jag tar upp denna historia nu är att en person skrev till mig på Facebook att pappa förekommit i P3:s program Metropol med Susanna Bråding (hon med den karismatiska rösten). Lyssna gärna på programmet här. Pappa figurerar allt som oftast i olika medier som talesperson för ufo-relaterade frågor. Han är även journalist och sprider sin nuna på det sättet också.

Nog är jag otroligt stolt över min pappa. Han är en så driftig och kunnig person. Han har lärt mig så mycket. Jag har massor att tacka honom för. Mamma också såklart. All lycka till er! Kram.

PS. Tillsammans med tonerna från Mando Dia, Strövtång i hembygden, blir man nästan lite tårögd av att skriva detta.