Nio timmar på tåg

Sitter på tåget mellan Lund och Stockholm och skriver. Har varit i Skånestaden och jobbat. Det vill säga intervjuat en massa människor och varit på besök på den stora anläggningen Max IV. Ja, herregud, just nu är jag rätt slutkörd i huvudet. På ett ganska skönt sätt kan hävdas men fortfarande med vetskapen om att jag har tonvis kvar att göra.

I morgon ska jag gå Sumpen. Det är en scouttävling som arrangeras av Barkarby-Skälby Scoutkår. I fyra dagar ska jag och 16 andra vandra i flera mil och lösa olika kontroller på vägen som inte alls är särskilt lätta. Ut i kängor med ryggsäcken på.

Sömnbristen är påtaglig och jag känner hur ögonlocken långsamt blir tyngre och tyngre – snart faller de ihop helt. Men jag får inte sova förrän jag har skickat in skoluppgiften som ska in efter vår praktik.

I morgon gör jag faktiskt sista dagen på min praktikplats Ny Teknik. Det är både sorgligt och lite skönt. Jag har fortfarande svårt att kombinera mitt uppesittande med tidiga mornar.

Snart kommer mamma och hämtar mig på Centralen. Jag har en banankartong med böcker som jag transporterat på tåget som ska överräckas till Pappa från hans kompis i Lund. Totalt har jag spenderat nio timmar på tåget i dag. Det känns inte alls som nio timmar faktiskt. Men när jag tänker efter så är det brutalt mycket tid. Bara jag skulle få för mig att ge mig in på ett sådant här uppdrag. Det hade varit lättare att bara säga nej, men sådan är inte jag. Jag pressar mig själv till det yttersta och blir stressad. Lyckligtvis kan jag hantera stressen, det är ju en del av att vara journalist. Lite charmigt men ganska jobbigt i längden.

Två veckor kvar till examen. Två. Veckor. Kvar. Läskigt, och superroligt.

Känslan av kärlek byts ut mot äckel

När det är som absolut härligast, då försvinner jag i ett töcken av musik och kopplar bort hjärnan, känslan för andra, och letar upp min egen värld från nackloben. Bortkopplad men samtidigt uppkopplad. Hjärnan styr inte utan musiken styr hjärnan. Jag ansluter som ett massivt godståg och min belägenhet är ett leende orakel av tusen kallande, drömska syner inför mitt inre.

Nu far jag med Inter City-tåget mot destination Skövde igen, för kanske femtonde gången på några månader. Jag har aldrig åkt så mycket tåg i mitt liv som nu. Känslan är kluven, Den inleds med kärlek, och en förhoppning om att allt ska bli bra. Det är en viktig uppgift jag uträttar. Jag kommer äntligen att få tid för mig själv (vilket jag ofta har men under en tågresa är tiden koncentrerad på ett helt annat sätt).

Sedan händer att känslan av kärlek byts ut mot ett äckel. Jag vantrivs i den stela stolen som inte gör annat än slår mot min rygg, slag för slag, och jag lider. Ofräsch, jag känner mig ofräsch. Jag vill bara duscha och fly från kupén.

Och så inser jag att tillfället inbjuder till jobb. Men jobbar jag? Nej, jag tar mig tid till underhållning. För tiden är viktig och jag kan inte slänga bort den på vad som helst. Ett avsnitt, eller två, snarare tre – av Sigges och Alex Jaharå! – fördriver min tid. Min dyrbara tid, som jag annars slänger iväg på tio avsnitt av The West Wing.

Avslag, jag fick avslag på mina ansökningar om praktik på SR. Smaken var verkligen bitter. Eftersmaken var ännu bittrare. Jag behöver ett glas vatten att skölja ner allt med, men kyparen har inte kommit till mitt bord än. Och kvällen går mot sitt slut. Snart är salen tömd av folk och kvar sitter jag med utbrunna ljus.

Fjorton dragkampande tjecker i baken

Att åka tåg är en härlig känsla. Det är något speciellt med att susa fram genom Sveriges landskap, även om man inte ser någonting eftersom det är kolsvart ut genom den stora glasrutan. Jag har hört att maxhastigheten på X2000 ligger runt 200 kilometer i timmen vilket inte är fy skam. Vagnen vibrerar under mina fötter och slängs lite fram och tillbaka av de små skiftningarna i rälsen.

Vilken helg detta har varit. Och gud vad trött jag är just nu. Jag gick upp klockan 05.30 för att hinna med tåget vid halv åtta. Jag kände mig nästan lite rädd där jag satt framför ratten på den lånade bilen, märke Renault, och kröp ned nära instrumentpanelen för att se någonting över huvud taget. Rutan var fullständigt frostad. Skrapan hjälpte, men sen kom imman. Och en gammal bil har dumma vanor, den vill liksom inte hjälpa till. Kämpar i uppförsbacke med motvind, regn och fjorton dragkampsjobbande tjecker kopplade till baken.

Jag somnade inte på tåget! Och nu är jag redo att stupa. På vägen till Stockholm i alla fall. Vägen till Skövde är fortfarande oklar. Vaknar jag i Göteborg så hör jag av mig. Jag lovar.

Känner för att åka långt bort. Känner för att besöka nya, spännande platser. Platser som jag bara hört talas om. Föreställer mig exotiska möten, allt med ett studsande soundtrack i bakgrunden. Saker och ting blir så mycket bättre med musik. Ja, visst. Det vore väl härligt? Vardagsflykt är få förunnat i slitsamma dagar med monotont arbete.

Och så ska jag sätta en smaskig rubrik på det här inlägget också – det roligaste. Hmm… Vad kan vi tänka oss? Fjorton dragkampande tjecker i baken, kanske.

Oliggbara grå stolar

Steg upp tidigt, med bara fyra timmars sömn i kroppen, och vankade av och an fram till duschen. Ni vet hur man känner sig efter fyra timmars sömn. Problemet var att jag satt uppe med min hemtenta. Man känner sig helt slut. Kanske pigg efter duschen, men sen kommer sömnigheten som en krocketklubba i skenbenet. Det är inte najs. Jävligt onajs faktiskt. Och sen tar sömnigheten över ens tillvaro. Du styrs inte av egen vilja utan av en inte kompass. Jag har ingen aning om den pekar rätt. Antagligen befann jag mig över världens största magnetfält.

Lyckades ta mig in till centralen i tid. Och så var det tåg mot Skövde. Fick sova en timme på tåget faktiskt. Det trodde jag inte – med tanke på de usla sätena som finns på SJ:s tåg. GRÅA ÄCKLIGA och helt oliggbara. Stela. Jag ville bara till min säng. Men den fick vänta.

Men efter min sovstund vaknade kroppen till liv. Inte ögonen dock. Linserna var klibbiga och jobbiga. Hade velat ha glasögon på mig.

Sitter vid ett upplyst skrivbord i ett glasrum. Jag fick Peters rum i dag. Blir skickad fram och tillbaka som en trasig vante.

Här är det tyst. Ute är det mörkt som satan. Kolsvart. Åskan gick för inte så länge sedan och regnet det strilar fortfarande ner. Det blåste åtta sekundmeter i dag. Gör kanske fortfarande. Vi får se när jag ska vandra till bilen på parkeringen utanför Arena sen.

Tangenterna på tangentbordet känns klibbiga. Lite som golvet på en biograf. ”Schlipp, schlipp” säger det vid varje fotsteg. TRÖGA. Ta hit mitt tangentbord i Stockholm tack. Jag vill inte leva under dessa påvra förhållanden. Min skärm är kanske 30 centimeter bred. Halleluja.