Bara två dagar kvar på Metro

Garaget växer sakta men säkert. Stommarna är uppe nu. Det ser ut som ett jättelikt träskelett. Man ser även en viss tendens till tak läggas på. Och så har vi utvidgat längden, lagt till två meter så att det blir ett extra förråd. Sen ska man kunna gå in där utan att öppna själva garageportarna. Pappa hittar säkert något att fylla det utrymmet med. Men det ska bli fint med ett nytt garage. Det gamla gick i princip att sparka sönder.

Två dagar kvar på Metro. Jag trodde inte att jag skulle tycka det var så jobbigt. Jag har träffat så många bra kollegor där, och stämningen är väldigt god. Jag gillar verkligen Metro som arbetsplats, det har vuxit fram ju längre det gått. En härlig gemenskap. Som vi mot dem. Vi mot världen. En liten, mysig redaktion som kan åstadkomma stordåd. Ingen gigantisk apparat som har väletablerade rutiner. Utan vi tar det på volley och gör vad vi kan av situationen. Och det blir oftast väldigt bra. Jag kommer verkligen sakna Metro.

Största frågan är vad jag ska bjuda på till fredagsfika. Det lär ju bli jag som står för den biten den här gången. Jag tänker att jag inte vill bjuda på den slentrianinköpta kanelbullelängden. Man vill skaka om lite. Kanske någon form av fruktsallad. Eller glass. Eller något helt annat.

Den 15 juni börjar jag på P4 Skaraborg. Oj, herregud. Det är så snart. Jag känner mig taggad till tusen men de största frågetecknen kretsar kring om jag orkar hålla ett tillräckligt högt arbetstempo. Samt om min radioröst håller. Dessa saker oroar mig mest. Annars är jag rätt självsäker. Jag kommer att slita som ett djur för att göra ett bra jobb.

Jag var ju och träffade alla sommarvikarier på ett uppstartsmöte under tisdagen. Och första intrycket är att vi blir ett härligt gäng. Många drivna personer som säkert kan mycket om radio och journalistik redan. Men mest unga personer. Under 30. Över 24. Men det fanns någon gammal räv med. Han skulle dock vara inhoppande nyhetschef några veckor. Tre kommer från Vara folkhögskola och har alltså läst en utpräglad radiolinje i två år. De har med andra ord ett ganska stort försprång rent radiomässigt om man jämför med min intensivkurs på två veckor som jag hade på Södertörns högskola. Men annars ligger jag nog före dem vad gäller journalistiskt skrivande och kanske till och med lite erfarenhetsmässigt. Annars var någon från Jönköping och någon bodde i Göteborg.

Så i två månader kommer jag att bo i Skövde, prata i Skövde och rapportera om Skövde. Men vi sänder ju i 15 kommuner i länet så det blir mycket mer än Skövde. Tid att lära sig lite mer om hur Skaraborg ser ut. Och besöka delar man aldrig varit i.

Nu måste jag försöka lösa logistiken fram tills dess. Har lite saker kvar att göra i Stockholm samtidigt som de vill att jag kommer till radion för två dagars introduktion. Och så ska jag tillbaka till Stockholm igen. Och sen dit igen. Ja, det blir lite ”meckigt”.

Jag blev lite nedstämd i dag när jag kollade mejlen på Metro. Visade sig att en sak som jag intervjuat en tjej för inte skulle skrivas. Så då blev det att mejla tillbaka till henne och förklara att vi inte skulle publicera grejen. Då blev hon väldigt besviken på mig för att jag pratat med henne och sen inte tänkte göra någonting av det. Vilket är förståeligt. Men man måste ju också kunna acceptera att vissa knäck slängs i sjön i bland. Det är nog inte så lätt för gemene man att förstå. Jag försökte förklara bäst jag kunde för henne hur det låg till men hon verkade ganska oförstående, tråkigt nog.

I morgon är det uppgång 05 igen. Svintidiga morgnar på Metro. Någon gång har jag fått gå upp vid 04.20. Blä. Man hinner knappt gå och lägga sig. Och jag kan inte sova särskilt bra före 22. Så det blir ju inte så många timmars sömn. Det tär på en. Jag kommer att se fram emot ledigheten. Men sen efter första dagen kommer jag att bli rastlös. Lär se till att jag har något att göra de dagar som jag är hemma. Det blir nog tid för läsning och skrivande. Och sömn. Vilket jag ska ägna mig åt nu. Natt.

Vad är väl en valborg i Uppsala

Klockan är 03.15 och jag sitter vid köksbordet. Jag har precis tryckt i mig ett stycke lasagne som mamma tillagade tidigare i dag. Formen är snart slut. Eller snart och snart, hälften är väl kvar. Hade brorsan varit hemma hade allt varit borta.

Jag har varit hos Torre för att ta i kapp lite gammalt som legat och skräpat. Det var skönt att prata av sig lite och följa med i vad som händer i hans liv. Vi pratade om vitt och brett, samtidigt som vi slötittade på något totalt ointressant på tv.

Jag slogs av att jag kunde hänga med honom och inte känna mig tvingad att säga något. Tillvaron kändes på något sätt avslappnad, även om vår konversation inte var den mest sprudlande. Det gick bra att låta ointressanta saker vara samtalsämnen också. Och det kändes som att vi inte hade varit ifrån varandra så länge som vi egentligen varit.

Så jag fick i mig både öl och whiskey. Alkohol igen alltså efter en otroligt omtumlande kväll, dag, med valborg i Uppsala. Det var fösta gången jag var i Uppsala under denna festtid. Man har ju hört så mycket. ”Det är så mycket folk, allt är galet.” ”Nationerna är i princip omöjliga att komma in på, du måste ha gästleg.” Nu skaffade jag inget gästleg, och jag kände väl inte att det behövdes heller.

Vi satt i Ekonomikum, som parken heter, om jag förstått det rätt, och drack öl. Jag och Marcus anslöt där vid tvåtiden på dagen. Då hade Jacob och c.o. redan festat ett tag. De hade nog festat sedan morgonen, med någon slags champagne-galopp. Fråga mig inte vad det är, allt jag vet är att det innefattar champagne som sprutar lite över allt. Vädret höll i sig. Blåsigt värre, men soligt och varmt ändå. Så vi hade en riktigt trevlig stund i den fullbelamrade parken. Där satt ju tusentals människor. Jag tog några bilder med mobilen för att föreviga denna vy. Därefter gick festen vidare, och vidare, och vidare. Vi tumlade runt på olika platser i Uppsala och jag hade verkligen kul. Sedan var vi hemma hos Jacob och hans flickvän, åt lite mat, när det var dags att dra vidare till nästa ställe. Och där, på en takvåning i ett hus som kunde vara hämtat ur Karlsson på taket, så festade vi i några timmar. Och efter det tog vi oss vidare ut i Uppsala-natten. Någonstans i närheten av domkyrkan höll vi till, på en klubb. Jag tror bestämt att det var Saluhallen. Och sedan framåt natten tumlade vi hem igen.

Så valborg i Uppsala är en högtid som jag fått mersmak av. Nästa gång ska jag vara med hela dagen. Man ska nog åka dit så att man kan festa från morgon till kväll. För roligast var att hänga i parken. Stämningen var liksom på topp. Även poliserna var glada.

Nu har jag ätit upp lasagnen och svept några gånger på Tinder. Så det är dags att stänga igen och ta sig an en ledig söndag i morgon. Ska spela innebandy på kvällen. Och så kommer brorsan hem från Karlskrona. Jag hoppas att jag orkar sitta och uppdatera mitt cv, det behöver verkligen göras, och fixa lite saker innan arbetsveckan på Metro tar fart igen. 7-16 alla dagar. In i rutinen. Bara att köra. Usch för att börja tidigt. Men härligt att komma tillbaka till jobbet.

Hugade spekulanter kan snart lyssna på två vita män

Det tuggar på på Metro. Det går faktiskt helt okej, jag undervärderar ju alltid min prestation. Och jag fick ett kvitto på att det går bra för inte så länge sedan:

Jag hade något slags utvecklingssamtal med en redaktör – just eftersom att alla andra fick utvecklingssamtal skulle vi som inte varit där så länge också få vädra våra åsikter. Det kom att handla om hur vi trivdes och om alla var snälla mot en. Och ja, det är klart att alla är snälla. Det är en underbar stämning på Metro. Det vill jag framhäva. Sen så är jag inte den person som tar så mycket plats, inledningsvis.

Jag vet ju bara hur det var på SLA i början. Där var jag väldigt tyst och tillbakadragen. Det var ganska tråkigt, för jag har mycket åsikter. Men jag är ganska rädd för att göra bort mig. Eller ganska – väldigt. Så det blir mer att man följer med. Men sen tog det sig.

Under utvecklingssamtalet fick jag veta att de gillar vad jag gör. De tycker att allt flyter på bra. Och det var jättekul att höra! Verkligen.

Faktiskt pratade jag med en person som pappa har jobbat med på DN: Linnea Jonjons.

Så nu fortsätter jag på Metro i minst fem veckor till. Sedan, kort därefter, börjar mitt sommarvikariat på P4 Skaraborg med arbetsplats i Skövde. Jag kanske inte har berättat det här på bloggen förut? Jag har twittrat om det, men jag har nog inte skrivit om det här. Det blir i alla fall minst åtta veckor på radion. Och det känns underbart. Jag är väldigt sugen på att visa vad jag går för och för första gången testa på att göra riktig radio. Jag har ju gjort radio i skolan, men radion där var ju inte samma grej.

Sen har jag publicerat en podcast i fem avsnitt. Också i skolan. Där slutar min historia av radioskapande. Den gjorde jag tillsammans med min goda vän Erik Inge. Etersmeten kallade vi podcasten. Och den hade en egen hemsida med egen logga och allt. Det var fint det. En bra tid, och även om vi trodde att vi gjorde världens sämsta podcast så blev den inte så tokig ändå. Nä, den var faktiskt ganska bra (om jag får säga det själv). Vi la ut den på Itunes och hade ändå några lyssnare. Det var faktiskt en lyssnare som hörde av sig efter att vi gjort våra fem tänkta avsnitt och frågade om vi inte skulle fortsätta med podcasten. Haha! Man blev faktiskt sugen på att göra denna person till lags!

Och apropå podcast har jag och en annan kompis, vid namn Arvid Karlström, startat ett mycket våghalsigt och kanske dumdristigt projekt. Men roligt! Vi har spelat in första avsnittet av vår podcast. Så är det. I sjukt oseriöst format pratar vi om allt och ingenting. Liggandes halvsovandes i Arvids säng. Ja, vi hade spelat in ungefär 1,5h material när vi insåg att ljudet var skit. Så då gick vi emo-mode och spelade in 45 minuter rent dravel. Det blev vad det blev. Men kul hade vi! Vi har ännu inget namn på podcasten, men vi återkommer till den punkten så småningom. Vi lär väl lägga ut den på Itunes snart. *HYBRIS* Men då uppdaterar jag bloggen, så att alla hugade spekulanter kan få höra två vita heterosexuella män orera… Javisst.

Fick äntligen intervjua Alex Schulman

Dags för nytt inlägg. Vad finns det för spännande människor som läser det här måntro? Känns lite kul att det är fler som är inne och ”gluttar” på bloggen. Tänkte att jag skulle skriva allt i ett worddokument eftersom jag glömde bort lösenordet. Men sen kände jag bara att det inte vore någon vits med det. Det skulle kännas ganska fattigt. Vem läser det då?

Fast, måste någon läsa?

Jag blir ju, helt klart, hämmad av att fler läser bloggen. Jag lägger nog band på mig lite mer. Jag skriver nog inte allt jag vill skriva. Vem gör så? Ändå är jag ganska blödig. Skulle ju aldrig sitta och dalta om vissa ämnen som jag skriver om med någon jag pratar med. Det är konstigt.

I text är allting så lätt. Det går att ändra på saker i efterhand. Det går att vara mycket smartare än i verkligheten. Det går att vara efterklok. Här har jag tusen idéer. Här brinner jag. I hjärnan också egentligen. Där surrar det. Men tungan kan stå still.

Nåväl.

Jag har precis kommit hem från jobbet. Underbart att sitta med en kall öl och pränta ner lite tankar. Ryggen värker. Jävla skit också. Det konstiga var att jag fick ont i ryggen av att åka tunnelbana och inte av att sitta åtta timmar framför datorn på Metro. Kommer att ha såna ryggproblem när jag blir äldre att jag vill inte ens tänka på det…

Lunchade med en kompis i dag. Det var riktigt trevligt. Borde göra sånt oftare. Inte äta lunch då utan ta lite mer tid för folk som man inte ser så ofta. Är ju rätt kul att hålla kontakten med folk ändå. Kul att prata av sig. Men man vill ju inte att det ska bli det där dösnacket bara. Om jobb. Om studier. Om planer. Osv. Det kan jag gärna hoppa.

Rattade sajten själv i dag igen. Det gick helt okej. Hade inte jättemycket saker som skulle publiceras vilket gjorde att det blev stiltje stundtals. Skrev några saker själv. Blev lite smått och gott. Men roligast av allt var att jag fick intervjua Alex Schulman.

Jag är ju ett enormt fan av hans och Sigge Eklunds podcast. ENORMT fan. Jag har även sett deras show ”Meningen med livet”. Så det var ett stort ögonblick när jag fick ringa upp honom och prata med honom personligen. Han hade skrivit en krönika i Aftonbladet som blivit uppmärksammad. Den handlade om att han kände sig kränkt över att ha blivit bortkörd av en polis när han satt i sin bil på skidsemester i Åre. Han väntade på sin fru. Men på platsen var det stoppförbud. Så när polisen kom fram och sa till honom att flytta på sig så kände sig Alex kränkt. Eller jag vet inte om han egentligen kände sig kränkt. Han lekte nog snarare med tanken att känna sig kränkt. För när jag pratade med honom lät han väldigt sund i sin åsikt. Han hade själv reflekterat över situationen och på ett självkritiskt sätt skrivit krönikan utifrån en vit kränkt mans synvinkel. På ett sett var han ju kränkt, på ett annat så experimenterade han med att vara det.

Det blev en intensiv men ganska intressant intervju. Han hade mycket att stå i, med barn och någon kundvagn. Det lät upptaget. Jag tycket att han lät mycket sympatisk. Mycket trevligare än i podden. Och jag tycker nödvändigtvis inte att han är dålig för att han är bitsk mot Sigge i podden. Där tycker jag bara att det är bra. Men han framstod som en ganska harmonisk människa i luren.

Och så intervjuade jag polisen också. Han som hade stoppade Schulman. Det blev också ett intressant samtal, men på ett annat sätt. Och artikeln blev ganska hårt vinklad. I alla fall i rubriken. Men jag var noga med, vilket Alex sa till mig, att påpeka att han skrev artikeln ur ett självironiskt perspektiv. För att helt enkelt vara lite ”löjlig”.

Ska avsluta nu, för att komma i säng. Vill gärna skriva mer. Men jag känner att språket blir inte så bra just nu. Inte så genomtänkt. Vill inte att det ska bli för sladdrigt. Så knyter mig och ser fram emot en ledig dag i morgon. Tack gode gud för det.

Mycket skit i skallen

Det är mycket som händer i livet nu. Trots att det känns som allt står still. Ett komplex helt klart. Världen snurrar galet snabbt. Samtidigt står jag här med två fötter cementerade i jorden. Det har varit några hektiska dygn. Ska berätta lite om hur tillvaron ter sig för tillfället:

Jag fortsätter mitt jobb på Metro.se. Det känns väldigt kul och inspirerande. Jag gillar att jobba där och ser det som en bra merit för framtiden. Jag lär mig mycket och får ta en hel del egna initiativ – vilket är kul. Nu slutar däremot nyhetschefen, och det svider ju lite eftersom jag tyckte att hon var väldigt bra. Kom bra överens med henne. Hon hade koll på läget. Josefin Berglund heter hon. Hon blir numera debattredaktör på Expressen. Blir intressant att se vem som tar över. Hoppas bara att man kommer lika bra överens med den nyhetschefen.

Nu har jag också tackat ja till att jobba ännu mer på Metro. Ända fram till den 8/5 faktiskt. Och kort därefter börjar mitt vikariat på Sveriges Radio (P4 Skaraborg) vilket är den saken som jag ser fram emot mest just nu. Jag ser fram emot att bo i en ”egen” lägenhet och få jobba med någonting som jag tycker är väldigt roligt. Jag ser fram emot, enormt mycket, att komma ut från mitt unkna rum här på Stenbockens väg. Väggarna flyttar sig några snäpp närmare för varje dag. Så är det bara.

Det verkar ju också som att jag har fått tag i en bra lägenhet. Ska åka till Skövde och kolla på den snart. Hyran är lite väl hög, men jag prioriterar att ha nära till jobbet och inte bo som en råtta. Nu får jag lite mer frihet. Måste bara skaffa mig en cykel till sommaren också. Så att man kan ta sig någonstans. Så att man kan åka och bada. Hoppas att de som jobbar på radion i sommar är sköna människor som man kan lära känna.

Kommer satsa mycket på att lyckas på radion. Ska verkligen jobba för att få fortsätta där (om jag tycker det är roligt det vill säga). Jag hoppas verkligen att jag har någon slags talang för det där med radio. Jag vet ju inte riktigt än. Det känns svårt men samtidigt roligt. Blir en utmaning.

Samtidigt som jag tackade ja till Metro tackade jag nej till något annat. Jag tackade nej till att spela World of Warcraft. Vi brukar ju raida tre gånger i veckan. Nu ser det ut som att mina jobbtider kommer att ligga precis på dessa tider (med några undantag). Det är lite smärtsamt faktiskt. Så mycket roligt som jag haft med de jag spelar med. Så många bra stunder. Så mycket garv. Det blir slut på det nu. Nu väntar allvaret. Och jag vet inte riktigt om jag är redo. Jag känner mig allt annat än vuxen. Trots att en är 23. Ja, du… Hoppas att barnasinnet sitter i ändå.

Var ju på kryssning också. En väldigt omtumlande sådan. Jag ska erkänna, rakt ut, här och nu. Ingen av mina kompisar läser ju bloggen ändå. Jag hade inte en enda rolig stund. Jag var trött, energilös. Och så var det ju mest tjejbekymmer hela tiden. Jo, så var det. Kryssningen gjorde ont i hjärtat. Och jag håller fortfarande på att reparera det. Det läker. Långsamt. Borde  aldrig ha åkt på den där jävla kryssningen. Men någonstans ser jag ändå ljuset nu. Ser ljuset som kommer att föra mig ut starkare än någonsin på andra sidan. Starkare än jag varit tidigare. För det är ju hemskt att må dåligt. Varför ska man göra det? När man kan må bra, när man kan vara stark, orädd, självsäker, klarsynt och allt det där. Men i själva verket stänger in sig, blir rädd, osäker, trångsynt och inkompetent. Det är ju självmord. Varför känna sig så? Det måste ju finnas enklare vägar att gå, härligare vägar. För jag är nästan övertygad om att man kan, om man bara vill, välja att inte vara så jävla nere. Att ens försätta sig i de situationerna. Försöka undvika det. Då lyckas man. Kanske. Det är bara tankar som cirkulerar. När man nått botten är det ganska lätt att må bättre och bättre i alla fall. Jag gillar den uppåtgående kurvan. Den är stigande. Känns lite som ”nu ska jag visa världen”. Är så dags nu.

Tillbaka till journalistiken. Jag var på Länstidningen i Södertälje för att prata med dem om inhopp där. Alltså en anställningsintervju. Och den gick ju suveränt så jag kallades in denna vecka. Två dagar. Varav den första var i dag. Det gick jättebra. Eller det kändes jättebra. Sen har jag inte så mycket annat att jämföra med. Dock så måste jag meddela dem redan i morgon, ja faktiskt, att jag inte kan jobba kvar. Det blir för mycket med Metro. Jag har ju blivit erbjuden heltidsanställning på Metro. Så. Och den kommer jag att ta. Och att varva det med LT. Det går inte. Så tyvärr kommer Anna Liljehag att få ett tråkigt besked i morgon.

Nu måste jag sova. Det tar ALLDELES för lång tid att åka till Södertälje. Och jag måste gå upp ALLDELES för tidigt. Jag hade ju inte stått ut med restiden heller. Den hade tagit kål på mig. Jag trodde att jag skulle fixa det. Har ju trots allt åkt till Flemingsberg i tre år. Det är nästan lika långt, trodde jag. Bara det att det tar 18 minuter dit från TC, men 44 minuter till Södertälje. Skevt är bara förnamnet.

Jo, det är en hel del skit som gror i hjärnan. Men nu går vi vidare. Nu gör vi som Kungen. Nu vänder vi blad.

Intensiva dagar på Metro

Har precis avslutat mina två ”prövodagar” som jag haft på Metro.se. Två intensiva dagar där jag fått skriva om både högt och lågt. Blev ju inkastad i det här för bara en vecka sedan då personaladministratören ringde upp och ville att jag skulle hoppa in.

Jag sökte ju tjänsten som onlinejournalist. De ska ha två stycken. Kändes roligt att få förtroende med så kort varsel. Och det känns nu i efterhand som jag ändå gjorde ett bra jobb.

I helgen var jag på ”Meningen med livet” av Alex och Sigge. Otrolig föreställning. Verkligen. Jag hade höga förväntningar och de infriades. Även om jag tycker att de var spända i början. Lite sluddriga. Inte helt i sync. Ändå så var det en riktigt bra föreställning.

Hittade jag meningen med livet då? Kanske. Se den så får du veta.