Snart tar sagan om Aftonbladet slut

Tillbaka efter månaders uppehåll. Och på något sätt ska jag försöka summera den senaste tiden. Eller jag vet inte om jag är tillbaka, jag tror inte det. Temporärt men inte regelbundet.

Så kontraktet på Aftonbladet löper snart ut. Närmare bestämt den 15 januari. Jag hade möte med jättekoncernens personalchef Marianne och fick reda på att kontraktet inte blir förlängt. Den smockan kom bara dagar före jul. Beskedet är att det inte finns några lediga plaster inom SMAB, Schibsted Media, Aftonbladet och Schibsteds bemanningsföretag. Här slussas vikarierna in och ut på löpande band. Fast anställning? Den kan du se dig i stjärnorna efter. Kontrakt skrivs på och löper ut. Som en industri passerar duktiga journalister in och sedan försvinner de på andra sidan. Trots att mediehus går med stora vinster är ingen i branschen beredd att utvidga verksamheten med fler fast anställda. Den som på något sätt tror att journalistbranschen är kry har fel.

”Ta det inte som en kritik mot dig”. Det var svårt att inte göra det. Självklart ser jag det som en personlig kritik men har samtidigt full förståelse för att det inte finns plats.

Jag tänker att jag ändå gjort ett bra jobb på Aftonbladet. Jag har stundtals slitit som bara fan, och det har jag inte gjort för min egen skull utan för att Aftonbladet ska fortsätta att vara svenskarnas primära nyhetskälla. Jag har tagit skitpassen. Jag har slavat i mer än sex månader nu på nattskiftet, då jag jobbat från klockan 21 till 05.15. Som reporter och redaktör. Det har slagit mitt ”normala” liv i spillror. Under ledigheten, speciellt nu när det är mörkt 24 timmar om dygnet i princip, har jag nästan inte kunnat vända på dygnet. Jag är ofta trött och ibland händer det att jag sover orimligt länge. Bara för någon dag sedan vaknade jag klockan 15.15. Då somnade jag vid klockan 07. Efter att ha tittat på klockan och konstaterat att det var dags att gå upp så stängde jag av alarmet, vände mig om i sängen, och råkade somna om. Jag vaknade sen klockan 19 igen. Då var det bara att äta och duscha och sen sticka till jobbet. Jag vill inte tillbaka dit.

Mest positivt är allt jag har lärt mig, och allt eget ansvar jag har fått ta. Den här erfarenheten har nog ändå varit nyttig på något sätt, även om man känt sig rätt miserabel i bland. Självklart är jag glad att Aftonbladet anställde mig. Att jag fick chansen. Men sen är jag inte den personen som känner att man ska gå runt och vara tacksam dagarna i ända. Jag ifrågasätter gärna saker och ting. Det hör till min natur. Och jag ifrågasätter verkligen att jag fick slava på nattskiftet, och nu bara borstas bort. Så känns det i alla fall. Däremot är jag öppen för att komma tillbaka till Aftonbladet. För jag vet vilken otroligt kompetent personal och vilka fina personer som jobbar där. Jag är nog så imponerad över hur maskineriet Aftonbladet tuggar igång under större nyhetshändelser. Det är verkligen imponerande. Och jag är väldigt glad över att ha varit en del av detta. Jag tror också att cheferna uppskattat mitt arbete, vilket känns fint.

Men nu tar vi alltså farväl, för den här gången. På Aftonbladet gjorde jag min hittills längsta anställning som journalist. Ett år och tre månader. Nu ser jag fram emot att testa något nytt. Verkligen. Först blev jag ganska nedstämd av beskedet men nu känner jag att det ska bli kul med en ny arbetsplats. Jag funderar mycket på vilken arbetsplats det blir. Jag har sökt några olika jobb men inser samtidigt att jag lika gärna skulle kunna hamna i ingenmansland igen. Ute i tomheten, arbetslösheten. Så jag funderar även kring eventuella stipendier, resor eller till och med studier. Skolan är dock nog bland det sista alternativet.

Jag har ju kvar lägenheten här i Stockholm ett tag till. Och kontraktet kan säkert bli förlängt. Så jag riktar in mig på att hitta något här i min hemstad. Samtidigt som jag älskar Stockholm är jag kluven. Jag tänkte på saken nu när det var så att säga ”hemvändardag”. Juldagen. Dagen då folk vänder hemåt och alla i mindre orter i Sverige går ut och festar, och stöter på gamla, kära, bekanta, barndomsvänner, icke bekanta och rentav fientliga. I den spänningen kan mycket hända. Och jag saknade på något sätt att inte ha en stad att vända hem till. Att vända hem till Skälby är ju inte direkt det man tänker sig. Bara någon dryg mil norrut. På något sätt känns tillvaron identitetslös som stockholmare. Bara en av en miljon fiskar som simmar runt i samma skål.

En av mina sista artiklar innan jag klev av skiftet var att skriva om att George Michael hade dött. Artikeln blev Sveriges mest delade dagen därpå. Över en miljon klickade in sig på artikeln under förmiddagen den 26. Ganska saftigt. Jag måste erkänna att jag inte visste vem George Michael var när jag såg flashen som strömmade förbi i mitt flöde. Pinsamt? Klart att jag kände igen namnet, absolut. Men jag skulle aldrig ha kunnat placera det. Jag hade någon vag minnesbild av hans ansikte. Och självklart känner jag till låtarna, alltså Last Christmas och Wake me up och så vidare. Men för mig hade han lika gärna kunnat vara regissör eller något. Så jag frågade ”Vem är George Michael?” högt ut över redaktionen varpå säkert tre personer vände sig om och frågade ”Är han död?!”. I den stunden kändes uppdraget överväldigande. Att skriva om ett ämne som jag hade absolut noll koll på. Men när texten väl var putsad och klar så fick jag beröm av nyhetschefen Fredrik. Och det kändes väldigt fint.

Detta är en av aspekterna som jag älskar med mitt jobb. Att få skriva om saker man inte har en aning om och sätta sig in i ämnen som till en början är en gåta. Man tvingar sig själv att bli påläst och förstå, man ställer frågor och söker svar. Och lär sig väldigt mycket. Om jag har ett jobb där jag inte lär mig något så kommer jag inte att jobba kvar en längre tid. Det är nog därför det känns okej att lämna Aftonbladet. För jag känner att jag har stått stilla för länge. Jag vill röra mig framåt. Alltid framåt.

Hellre dela med sig än sitta tyst

Full transparens, det tror jag på. Dela med sig av allt. Prata om allt och inte hålla någonting instängt. Det gäller allt. Känslor, livet, jobb. Jag tror att fler personer skulle vara gladare om de bara va öppna med hur de tycker. Men bara för den sakens skull betyder det inte att vi behöver ha hemligheter.

Som en liten del i detta ”projekt” delar jag med mig av vad jag i korthet kommer att skriva i min aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen.

Detta har jag gjort för att få jobb:

Först och främst så har jag jobbat i totalt sju dagar under februari på Skaraborgs Allehanda i Skövde. När jag väl var där pratade jag med hon som har hand om vikariat och schemaläggningar. På henne lät det som att det kunde dyka upp fler inhopp i framtiden. Än så länge har de dock inget mer långvarigt.

Jag har skickat många mejl, bland annat till Caroline Karlsson som är debattredaktör på Göteborgs-Posten. Jag känner henne lite grann och jag har fått ett väldigt gott intryck av henne. Vi har mejlat angående inhopp på GP och eventuellt sommarvikariat där. Jag har också kontaktat han som är chef för webbreportrarna på GP eftersom det ytterst är han som tar in folk.

Caroline Karlsson tipsade mig också om att mejla till Göteborgstidningens chefredaktör Frida Boisen eftersom de letade efter drivna vikarier. Därför mejlade jag henne alla mina uppgifter, cv, personligt brev och arbetsprover. Hon har sagt att hon ska återkomma.

Jag deltog i Arbetsförmedlingens informationsmöte för att få mer information hur jag kan dra nytta av Arbetsförmedlingen för att få jobb.

Jag har sökt ett tiotal sommarvikariat. Bland annat på Uppsala Nya Tidning, Hallandsposten, Hallands Nyheter, Bohuslänningen, Mittmedia, Norrköpings Tidningar, Svenska Dagbladet, Blekinge läns tidningar, Sörmlands Nyheter, DN Stockholm, Länstidningen Södertälje, Göteborgstidningen och Kvällsposten.

Jag har också sökt ett jobb som annonserades i tidningen från Metro. De tjänster jag sökte var onlinejournalist och videoreporter – båda har jag kvalifikationer för.

Jag har letat efter jobb att söka på Twitter via ett anpassat flöde där jag följer olika HR-personer och automatiserade Twittrare som skriver om nya mediajobb.

Jag har anmält mig till en kurs i franska som heter ”Franska A1 del 1-2 – repetition från början”. Förhoppningen är att förnya mina kunskaper i språket för att sen kunna ta franskan ett steg till för att göra kunskaperna attraktiva för en eventuell arbetsgivare.

När jag jobbade på Skaraborgs Allehanda samtalade jag med Per Warvlin som jobbar på Mariestadstidningen. Jag skickade över en kort presentation av mig själv via mejl till honom som han sedan skickade vidare till några av sina kontakter på andra tidningar, bland annat till Värmlands folkblad i Karlstad. Fick veta att jag lagts till i deras lista på sommarvikarier.

Jag har tittat på Arbetsförmedlingens hemsida och Platsbanken för att hitta fler jobb att söka. De flesta som jag har sett där är dock jobb som jag redan har sökt. Några nya ingångar har det däremot gett mig.

Klimatet är helt oförlåtligt

Till att börja med vill jag säga: Bra journalistik handlar inte om antalet delningar. Bra journalistik utgår alltid från att journalisten har gjort ett gediget jobb. Grundläggande hårt arbete generar bra journalistik, inte klick. Fokus måste flyttas från klickhysterin (som är ett forum i sig och som visst får existera) till en journalistik som utreder och redovisar de orättvisor som existerar i samhället.

Jag blev erbjuden ett jobb för en vecka sedan. Det var i princip klappat och klart. Jag skulle gärna ha tackat ja till jobbet – om det bara hade varit ett rent journalistjobb. Nu var det ett kommunikatörsjobb som jag erbjöds, vilket innefattar en rad olika arbetsuppgifter som i alla fall jag inte skulle kalla journalistik. Jag är djupt smickrad av att ha blivit erbjuden jobbet (ett års provanställning) efter en mycket kort kontakt med chefen. Jag fick ett mycket gott intryck av honom, och uppenbarligen skedde samma sak från hans sida. Men tyvärr måste jag säga nej.

Ibland är det svårt att förklara hur mycket jag suktar efter ett renodlat journalistjobb. Jag vill så gärna hitta en arbetsplats med trevliga kollegor, en progressiv arbetsplats som strävar efter utveckling och alltid gör journalistik för läsarnas skull och inte för någon annans. En arbetsplats där jag kan etablera mig och lära känna systemen, växa som journalist och utvecklas som människa.

Jag har tidigare mejlat med Frida Boisen som är chefredaktör på GT, och att få jobba på en sådan arbetsplats skulle vara en dröm. Just nu, i mitt liv, vill jag suga i mig journalistik till 100 procent. Jag vill inte gå på tomgång. Att få verka mitt i nyhetsflödet gör mig inte bara lugn utan också självsäker. Jag vet att jag kan hantera vilken utmaning som än ställs framför mig. Därför vill jag också bli erbjuden den utmaning för att kunna ta nästa steg.

I går lyssnade jag på Mats Andersson. Han är expert inom området grooming, som i korthet innebär textförförelse. Oftast äldre män ägnar sig åt detta. Att försöka förföra unga flickor på nätet, via olika sajter och sociala medier. Allt för att försöka få en nakenbild, eller till och med utnyttja flickorna till sex. Det är ett vidrigt ämne att prata om, usch. Klart att man inte mår bra av att tänka på det. Nej… Men därför är det viktigt att prata om, eftersom att det är jobbigt. Väldigt många unga vågar inte berätta för sina föräldrar om att de har blivit utsatta för trakasserier på nätet. Allt sker i det tysta. Nästan ingen polisanmäler. Få mål går till förundersökning. Och en försvinnande liten del, mikroskopisk, leder till fällande dom. Groominglagen fungerar inte som den ska. Det framgick klart om du tittade på Trolljägarna i kväll på TV3. Här finns ett stort problem i både samhället och lagen. Nätet är så oförlåtligt. ”Alla på nätet är inte trevliga”, sa Mats Andersson. Jag skulle snarare säga: ”De flesta på nätet är inte trevliga”.

Socialdemokraterna pratar om att betyg från årskurs fyra kan sänka en persons självförtroende. Vad kan då inte kränkande kommentarer på nätet göra? Om det är någonting som spelar roll för barn i dag så är det att vara populär på sociala medier. Flest följare vinner. Typ. Ständigt uppkopplade. En negativ kommentar kan sänka en 12-åring på ett värre sätt än ett dåligt betyg.

Det är det här vi borde prata om, som samhället borde göra något åt, och som politikerna borde försöka stävja. Klimatet är fortfarande helt oförlåtligt.

Mats Andersson, som utbildar personer i "grooming", föreläste på kulturhuset i Skövde. Jag var där och lyssnade: http://t.co/kqzzGRg975

— Niklas Svahn (@niklassvahn) February 23, 2015

”Internal server error”

Jag SKA gå och lägga mig tidigt! Jag har lovat! AHH!! Klockan är cirkus 23.37 och jag sitter i sängen, med benen i kors, och tar och lägger mig. TIDIGT. Det är kanske 3 timmar kvar tills när jag brukar gå o lägga mig. Fan vad skönt det känns. MEN! Det är så jävla farligt att sitta här med internetuppkoppling. För fan så fort man slängt iväg det här inlägget kan det gå hur som helst. Då kan jag sladda in på vilken sida som helst. Hur som helst. Hur länge som helst. Jaa….

Knappast påverkad. Snarare spikrak. Jobbat i dag. Det har varit kul. Men det har varit svårt. Servern har legat nere på redaktionen ett bra tag i dag – nästan hela. Och vi har inte kunnat ringa eftersom telefonerna är kopplade till nätet. Och vi har inte kunnat surfa, eller skriva i vårt publiceringssystem. ”Internal server error.” Men MEN, Vi har i alla fall kunnat jobba eftersom det finns ”skrivprogram” i datorerna. Wordpad FTW. Word-pad, alltså. Inte Word. Det gick ändå! Tur som fan att tidningen inte kommer ut i morgon. DÅ hade det varit kris. Då hade jag antagligen fått sitta uppe halva natten och redigerarna hade fått panik. Kanske hade det blivit vita sidor vi skicka till Karlstad. Kanske hade ledningen reagerat då på det usla systemet. Men bara kanske.

Tittat på Intresseklubben, ett program på SVT. Jag tycker faktiskt det är fantastiskt bra. Sitter mest och garvar hela programmet. Älskar Anders Jansson. Titta på det ni med, det var säsongsavslutning i dag.

Tillbaka på jobbet

Då var jag återigen tillbaka på SLA. Fantastiskt. Ärligt talat tycker jag att det känns mycket bättre att sitta här än att vara hemma och göra ingenting. Tillvaron känns så mycket lättare att hantera. Trots att jag har mycket dötid på helgerna här så känns det ändå som jag gör något vettigt. Och trots att jag får göra många smågrejer och rätt oviktiga saker, eftersom det är sånt man gör på helgen om man jobbar på en lokaltidning, så är det ändå roligt.

Nu jobbar jag bara den här helgen, sen ska jag tillbaka till Stockholm igen. Men även nästa helg är jag här och sen ökar det allt eftersom vintern närmar sig. Till slut, i början av november, jobbar jag heltid som reporter. Även om det är ett vikariat.

Förhoppningsvis kommer SLA också att få en webb snart. Det har vi inte än. Men webb är på väg. Webbredaktörer är redan tillsatta. Allt hänger bara på hur mycket problem man får i Karlstad med introduktionen av webb för NWT-koncernen.

Så jag jobbar med lite av varje denna helg. Regnet ligger i luften. Himlen är grådaskig och jag är glad att jag sitter inne. Har varit ute tidigare i dag eftersom det nu i Skövde pågår något som heter ”Stora shoppinghelgen”. Har tidigare skrivit i en bilaga som tidningen ger ut om just den här helgen. Det pågår massa jippon och annat, plus att man vill att folk ska handla mer. Butikerna försöker profilera sig.

Om en timma ska jag ut och göra en såkallad ”Gala-Petter”. Det innebär, har jag fått lära mig, att man gör en slags enkät, en voxpop, i samband med en föreställning eller liknande. Jag ska till Göteborgsoperans Skövdescen och snacka med lite folk och fota dem. Hoppas att det inte regnar då. Vore perfekt om det kunde lätta upp lite. Måste ta bilderna ute, då blir det bäst ljus. Men folk stannar ju inte gärna upp om det är skitväder.

Min sista dag

Nu har jag inte långt kvar på jobbet. Bara i morgon (fredag) fram till klockan 17 sen är det slut för den här gången. Tråkigt faktiskt. Hade gärna jobbat en vecka till fram till skolan börjar. Påminner min själv här på bloggen att registrera mig inför höstterminen på min kurswebb. Påminnelse! Sådär, ja. Mental bild klar.

Annars är pappa här och hälsar på. Han har hållit föredrag för mormor och hennes pensionärskompisar. 41 stycken blev de. Jag tror att många uppskattade snacket. Han har blivit inbjuden att prata igen för en större skara. Han pratar om naturfenomen och märkligheter i övrigt. Brett men intressant.

Sitter just nu på en uppblåsbar madrass som sjunker för varje sekund som går. Känns inte som jag kommer att sova särskilt gott på den här saken. Nej, verkligen inte bra.