Låt inte debatten stanna vid unkna gubbar på några mediehus

Jag har under de närmaste dagarna känt starkt för att skriva om allt som den fantastiska Me too-rörelsen fört med sig, men dragit mig för saken eftersom jag känner att det är ett minfält där minsta felsteg kan tolkas som illvilja.

Först och främst vill jag gärna framhäva att jag älskar Me too-kampanjen. Inte att den uppkommit i sig, det är ju av gräsliga orsaker, men att den hjälper till att förflytta skammen från offren till förövarna. Den visar också på vidden av problemet, för liksom alla andra har även mina sociala medier täckts av vänner som skriver #metoo. Och jag hör de som säger att problemet varit påtalat länge, för det har det, men likväl blir denna kollektiva berättelse ett slag i magen som slår hårdare än någon annan medvetandekampanj gjort förut. Jag vet till och med kvinnor som uttryckt att de inte kunde förstå vidden av problemet – förrän nu.

Men i och med denna enorma rörelse har vi i allra högsta grad kommit att diskutera mediernas roll. För medierna, där jag ingår, har dels varit föremål för där trakasserierna förekommer och dels kritiserats för sin senfärdighet och ovilja att nyhetsrapportera om problemet.

Om vi ska ta det från början så grundar sig väl den största av kritiken mot Aftonbladet som var sena med att rapportera om sin egen medarbetare som anklagades för våldtäkt. Varför skrevs inget? Och jag tycker att man ska ha största respekt för vilka omständigheter som förelåg i det ögonblicket som den kvinnliga medieprofilen publicerade sitt inlägg på Instagram, samtidigt måste man beakta nyhetsvärderingen.

Det påstådda brottet begicks 2006. Det är länge sedan vad gäller nyhetsvärdering, men jag förstår om det sår som händelsen lämnade kvar i offret fortfarande är vidöppet och inte på något sätt håller på att försvinna, att händelsen är något som personen kommer att leva med resten av sitt liv. Det är hemskt. Jävligt fruktansvärt. Men 11 år sedan är lång tid i mediernas huvuden.

Anklagelserna som kvinnan förde fram framkom också 2011, men då inte med mediemannens namn. Anklagelserna är alltså inte nya, vilket är ännu en del som påverkar nyhetsvärderingen. Därutöver är anklagelserna redan omskrivna i Aftonbladet, vilket är ännu en faktor som gör att nyhetsvärdet sjunker.

Polisen utredde också händelsen. Hur grundligt har jag ingen aning om, men nog för att en åklagare skulle titta på fallet och kunna konstatera att brott inte gick att styrkas. Det betyder inte att våldtäkten inte hänt. Men vad ska man annars förhålla sig till? Detta leder också till att nyhetsvärderingen sjunker.

MEN, och det här är ett stort men. Aftonbladet borde ha skrivit om händelsen ändå. På nyhetsplats, av en nyhetsjournalist. Lika snabbt som man gör med allt annat. Hade reaktionstiden varit som den brukar vara vid andra händelser hade man snabbt kunnat ta kontakt med mediemannen i fråga och antagligen kunnat få en kommentar från honom eftersom han vid det laget inte var utsatt för ett drev. Han hade ju själv hört anklagelserna förut och troligen skulle han inte behöva någon längre betänketid på sig för att svara på dem. Man skulle kanske ha kunnat få tag i kvinnan också, eftersom hon inte var nedring och nedsmsad av journalister som ville ha tag i henne.

Varför borde Aftonbladet då ha skrivit snabbare? Jo, det fanns en nyhet. Anklagelserna fördes fram på nytt. Och de skedde inom ramen för den kraftigt uppmärksammade Me too-kampanjen (jag gillar egentligen inte att kalla den för kampanj, det här är ju snarare en revolution, inget jäkla jippo). Därför har man anklagelserna i en kontext. Hade man gjort detta hade mycket av den kritik som riktats mot Aftonbladet försvunnit. Men med de punkterna som jag nämnde ovan så förstår jag att det var ett svårt beslut, och ingen hade kunnat ana att kritiken skulle ta så stora proportioner. Men i det läget hade man behövt en chef som gick in och pekade med hela handen och bad en reporter göra grovjobbet.

Sedan har vi en andra del av mediekritiken (men inte den sista). Den om namnpublicering.

Jag tycker en strikt linje kring namnpubliceringar är viktig, men jag förstår inte den pöbel som härjat på sociala medier som krävt att mediemän ska hängas ut med namn. Aftonbladetmedarbetarens påstådda brott hände för 11 år sedan och förundersökningen lades som sagt ned. Han är inte dömd för detta, och trots att hans namn nämnts överallt på sociala medier tror jag (som Charlotta Friborg, ansvarig utgivare på SVT) att inte alla kände till vem det var ändå. Det är en stor skillnad på att vara omskriven i sociala medier och publicerad med namn i de stora svenska medierna. Och hur stor makt ska sociala medier egentligen ha på den ansvarige utgivarens beslut om att namnpublicera? Den diskussionen är viktig att ha efter den här rapporteringen lagt sig. För nog bör ansvariga utgivare beakta det som skrivs på sociala medier. Men enligt min mening bör inte skriverierna där vara avgörande i det som påverkar om namn skrivs eller inte. Publiceringen måste tas utifrån mediehusets egen information.

Och vad gäller just informationen som fanns när de första anklagelserna om Aftonbladetmedarbetaren började dyka upp tycker jag inte att de var nog för en namnpublicering. Inte heller när fler kvinnor trädde fram och anklagade honom för saker som ska ha begåtts för några år sedan. Min hållning i detta innebär inte att jag inte tycker att det han påstås ha gjort är förfärligt, för det tycker jag. Utan jag tycker bara att han ska vara föremål för samma pressetiska regler som medierna tillämpar på dig och mig. Jag tycker därutöver inte att hans roll i offentligheten är tillräckligt stor, även om jag vet att hans texter läses av många, och att han har ett brett nätverk inom makteliten, och att han är känd, och att han skrivit böcker och varit med i tv.

Många har gjort jämförelsen med till exempel namnpubliceringarna av finansministern Anders Borg och SD-ledamoten Hanna Wigh. Färre har sedan nämnt Wigh, och påtalat Borg. Den enkla förklaringen till en namnpubliceringen där var, som jag skrev, mediernas information. Alltså de källor som Aftonbladet satt på om festen i skärgården. Men den viktigaste pusselbiten var att Anders Borg själv gick ut, offentligt, öppet på Facebook, och bad om ursäkt. Dessförinnan hade alla skriverier från Aftonbladet varit anonymiserade. Anders Borg valde själv offentlighetens ljus. Hade han velat hade han kunnat höra av sig via andra vägar till de som var på festen, och kanske undvikit de många artiklarna.

För om man ska jämföra med det aktuella fallet på Aftonbladet så hade tidningens beslut om namnpublicering kunnat vara annorlunda om man hade känt till andra fall av sexuella trakasserier, fått andra vittnesmål, haft andra källor, innan den första kvinnan trädde fram. Och i dag onsdag publicerar ju tidningarna, DN och SvD, ett stort antal vittnesmål där kvinnor anklagar samma man för avskyvärda händelser. Men jag lutar nog ändå mer åt DN:s hållning just nu om att inte namnge honom ändå. Jag tycker att Expressens namnpublicering är mycket svår att förstå. I den första versionen av den stora artikeln om medieprofilen, som sades skulle berätta ”historien” om honom, publiceras hans namn och bild – men inga nya anklagelser eller fakta om vad han gjort. Ingenting som förändrar situationen. Därför är det för mig en obegriplig namnpublicering. Jag har större förståelse för SvD som lade ned jobbet att granska anmälningar och prata med kvinnor och fick fram 12 anklagelser, vilket helt och hållet förändrar situationen.

Nu har han dock valt att själv gå ut i Aftonbladet, och då faller saken i ett annat ljus. Han är medveten om att om han vill berätta sin sida av historien så sker den inför öppen ridå. Den offentligheten kan han inte avsäga sig.

Vad gäller en medarbetare på TV4 så tycker jag att återigen Expressen var för snabbt ute. Det var först när TV4 själva beslutade sig för att gå ut med namn på sin profil som det blev ohållbart för andra medier att inte namnge honom. Då drogs också program tillbaka i tv-rutan, och att i det läget sitta och anonymisera honom skulle haft liten inverkan, samtidigt som publiken skulle förstått vem den kände profilen i dessa program var rätt snabbt.

Den tredje delen i mediekritiken grundar sig i den tystnadskultur och den problembild som målas upp av redaktionerna. Och till att börja med så har mediehusen år av jävligt unkna korridorer bakom sig. En kultur med supande och män som inte fattat vad det är att vara män. Där kvinnor i uppror på Aftonbladet fick skriva ”Dokumentet” för att försöka få männen att inse sina övertramp och sexistiska kommentarer. Det var knappast isolerat för Aftonbladet och jag kan tänka mig att de flesta stora mediehusen hade inslag av sexism. Några av mediemännen lever kvar på tidningarna, med sin unkna kvinnosyn.

Tyvärr tror jag att några av journalisterna stått högt i kurs hos andra på tidningen i beslutsfattande positioner, vilket har lett till att de, inte skyddas, utan bedöms med en annan måttstock än andra ”lägre” journalister. Och det är ju fullkomligt skandalöst och upprörande på alla sätt. Många av uppgifterna som framkommit nu om olika medieprofiler har det visat sig att både TV4 och Aftonbladet känt till sedan tidigare, och ändå är det först nu som de agerar och låter dessa personer ta ”timeout” och allt vad det heter. Varför gjordes inte detta tidigare? är den springande frågan. I TV4:as fall finns det till och med uppgifter om att en kvinnlig anställd ska ha försökts mutas till tystnad. Det är fan i mig det värsta jag hört.

Och med det jag kommer att skriva nedan vill jag först påpeka att jag försvarar ingen i mediebranschen som ens sexistiskt kommenterar kvinnor, än mindre går till fysiska angrepp.

Men att peka på en rådande ”våldtäktskultur”, vilket jag läst på sociala medier, på till exempel Aftonbladet är absurt. Som tidigare journalist där kan jag berätta om hur otroligt medvetna mina chefer var om vikten av att lyfta fram kvinnors prestationer, inte låta till exempel kvinnor bli bedömda för sitt utseende utan för sina prestationer, och verkligen stå upp för ett jämställt samhälle. Jag tror faktiskt att Aftonbladet kan vara en av de platser där kvinnokampen faktiskt tar ett progressivt steg framåt, inte minst med Sofia Olsson Olsén som chefredaktör (däremot borde även hon ha agerat från dag ett som hon tillträdde efter Jan Helin). Men sedan finns det den där jävla lilla klicken, de där gubbiga mediemännen som tror sig stå över andra, som är verbalt flinka och kan göra ned personer, som tar sig friheter, och lever kvar i de unkna korridorerna.

För den här delen av kritiken har ju just riktat sig mot att det skulle råda någon förnedrande syn på kvinnor hos alla anställda på olika tidningar. Samtidigt får anklagelserna som kommit fram nu stora proportioner. Och en av anledningarna till att dessa händelser uppmärksammats så har ju varit för att de ska ha gjorts av mediernas stora profiler. Samtidigt har det varit ett väldigt tryck utifrån, från just sociala medier. Kanske också för att vi i medierna är dåliga på att granska oss själva.

För hade vi varit bra på att granska oss själva skulle vi (och inte bara branschmedia) skrivit om de urusla arbetsvillkor som råder i branschen, hur LAS gör att tidningar gör sig av med kompetenta journalister på band, trixar sig runt anställningar med bemanningsbolag, drar ned på bemanningen, drar ned på villkoren, tvingar anställda att jobba längre för mindre betalt, utnyttjar vikarier, och så vidare.

Och jag skulle även vilja höja blicken, upp från redaktionsgolven. För vi har ju alla sett vidden av #metoo. Den har inte gått att värja sig mot. Att då fokusera på hur medierna hanterat detta, hur några gubbar har fått gå runt och svina i korridorerna, är inte kärnan. Jag är helt för att vi ska rapportera om problemen som mediehusen har, men lyft blicken! Vidga debatten. Jag hoppas nu att debatten kan ta ett språng vidare och konstatera att det är ett samhällsproblem vi har. Det är män – alla män – som måste ta ansvar. Bara för att just din arbetsplats inte har varit omskriven, bara för att den där gubben på ditt jobb inte blivit omnämnd offentligt, uthängd på Instagram, så betyder det inte att han får gå fri. Han kan inte få fortsätta med sitt beteende. Han kan inte få tro att hans beteende är okej. Han måste konfronteras. Eller killgänget som sitter och spelar tv-spel i soffan i källaren. Som kallar sina skolkamrater för ”hora” och ”slapp” och tror att de skämtar. Det är dags för alla att sätta ned foten och slå vakt om det som kvinnorna kämpat för så länge.

Dråpligheten slår mig som en krocketklubba i smalbenet

Hör ni? Det är dråpligheten som gör sig påmind. Ah, där svingar hen. Och träffar. Aj, satan. Jag hoppar runt på ett ben men lik förbannat är smalbenet krossat till smulor.

Jag var på 25-årsfest i helgen. Gamla bekantskaper från tider som flytt, allt nedkomprimerat till ett hus i barndomsmeckat med alkohol, italiensk buffé och guldballonger formade som siffrorna 25. Stora leenden. Jag försökte föra mig i det sociala rummet och ta för mig och vara sådär lagom skön som man ska vara när man hälsar på folk. Trodde jag.

Det gick dugligt till en början och jag skålade, hälsade och gladdes åt att få sitta och ta igen vad folk ”hade för sig nuförtiden”. Det var främst läkar- och psykologstudenter där eftersom värdparet passar in i just de fållorna. Och sedan var där löparkompisarna, de som var så fruktansvärt glada – tillsynes utan ett grått moln på sin himmel, rena i sinnet och obekymrade. Sedan var där militären, som skulle bli jurist, och sedan militär igen, och nu pluggar till läkare han också. Och där var parallellklasstjejen. Och karlstadbon.

Och i denna blanddrink stod då jag. Journalisten.

Och som jag nämnde gick det där med att hälsa på folk väl till en början – men tog sig sedan en oväntad vändning. Lite som en kvällstidningsrubrik: ”Du kan aldrig ana vad som hände sedan”. Det kunde inte jag heller faktiskt.

Jag minns inte exakt vad vi pratade om men jag kommer ihåg att jag hade ställt mig vid altandörren där alla skor stod. Folk pilade fram och tillbaka mellan ute och inne. Jag småpratade med militären om, jag tror det var hur vi journalister har ett enorm flöde att hantera med källor hela tiden, och nedifrån en trappa från undervåning kom två tjejer gående. Jag såg dem tidigt och den första mötte min blick. Jag insåg att detta är obekanta ansikten, och ganska snygga. Jag hade vinglaset i högra handen och förstod ganska snart att jag kommer att behöva hälsa.

Jag klarade av att förflytta det lilla plastglaset med svart botten till vänsterhanden, och insåg samtidigt hur jävla kall jag var i högerhanden.

Det är mitt livs skräck när jag hälsar. Högerhanden är som död fisk, iskall och frusen. Medan vänsterhanden kan vara som ett bastuaggregat, som pumpar ut hundragradig värme förbehållslöst. Där inne är som ett eget kärnkraftverk från Putin själv, som går på högvarv, uppdrivet av subventioner och pengastinna oligarker. Men utan att för den delen vara svettig. När jag hälsar på någon och högerhanden är en frusen fisk gör jag ibland en märklig gest. Jag försöker i panik att gnugga den snabbt mot mitt lår för att få upp någon slags strimma av levnad i den. Men alltför oftast så tolkas, och inser jag, att gesten ser ut som att jag torkar av den på byxorna. Ungefär som att jag hade doppat handjäveln i en bytta med hundskit, eller PCB eller klipulver eller något annat fruktansvärt. Och sedan sträcker jag fram den och märker hur personen framför mig slår en snabb blick på låret för att se vad fan det var jag torkade av. Ingenting såklart men jag ser i dem att de är tagna. Och därefter går handskaket aldrig att rädda.

När tjejerna så hade hunnit upp till översta trappsteget sa jag det jag lärt mig att säga för att bryta spänningen vid ett handslag. ”Jag tror inte vi har hälsat.” Med betoning på att ett eventuellt frågetecken följer efteråt. Och det är så urbota dumt. För nog i helvete vet jag att jag har aldrig hälsat på människan framför mig, ändå föreslår jag att vi kanske har hälsat, men att jag på något sätt skulle ha drabbats av en stroke, blivit dement, och tro att den här människan är ett helt nytt ansikte.

Detta sker alltför ofta på arbetsplatser när någon praktikant eller ny person börjar, och man hälsar. ”Jag tror inte vi har hälsat.” Nej, det är klart att vi inte har. Jag har aldrig sett dig i hela mitt liv. Hur ska vi ha kunnat hälsa? Men detta är bara en av alla de där många utfyllnaderna som vi säger för att skapa bättre stämning, för att det sociala avtalet inte bara ska rivas i tur där och då. För att sekreteraren inte ska stega in i rummet och ta fram dokumentförstöraren, titta oss stint i ögonen och säga ”Nej, det här håller inte”, och sedan strimla utav bara helvete. Jag har lärt mig att acceptera de där orden.

Så efter att ha ”jag tror inte vi har hälsat” sker det som ger mig ångest än.

Hon sträcker fram sin hand. Jag för fram min. Frusen. Och på något sätt i min nervositet vräker jag ned mitt halvfulla vinglas. Det sker snabbt, fast smärtsamt långsamt. Jag förstår inte riktigt, men jag ser hur det faller nedåt, mot skorna som står parkerade under mig. Det faller olidligt. Plastglaset har aldrig sett så ynkligt ut. Vinet slår mot matta, golv och skor. Tacka gudarna för att det är vitt.

Och så fort glaset slår i parkettgolvet är världen tillbaka i normal hastighet. Där står jag och glor, hon tror jag fortfarande med en halvutsträck hand, och hennes vän halvt kvar i trappan. Och de stirrar. Jag ser hur ett tafatt leende smyger sig fram hos dem, och det är inget vänligt leende som ska laga mig, utan ett föraktande leende. Det tillintetgör mig. Kim Jong-Un och Donald Trump har i samförstånd just nu beslutat att kärnvapenförstöra mina barndomskvarter och skrattar åt tilltaget. Ångesten sköljer över mig. Och jag förstår att jag också sätter tjejerna i en jävla knepig sits här. Ska de gå utan att hälsa nu? Lämna mig åt mig åt mitt öde, eller hälsa och sedan avvika för att lämna mig stående i cesiumresterna de resterande hundra åren?

Militären är snabbt på fötter och springer ut i köket för att hämta en trasa. Jag står kvar och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ärligt talat minns jag inte om vi hälsar på varandra. Vi undviker varandra och militären kommer tillbaka och börjar torka och jag inser att jag kan inte bara stå här och se på, så jag tränger mig ut i köket och hämtar hushållspapper och gör ett mycket tafatt försök att torka av någons mockaskor. Det blir ganska stora blöta fläckar kvar, men jag gör ingen vidare ansats. Jag hoppas bara att fläcken inte ska vara kvar när vinet torkat.

Resten av kvällen möter jag inte deras blick.

Resten av kvällen skakar jag inga fler händer.

Resten av kvällen går jag runt med smalbenet krossat.

Med cesiumresterna osande om hälarna.