Supseger eller törsttorsk

Så slog det till och blev november. Vad ska vi med november till egentligen? Kan ingen bara ta och dumpa denna månad i en avskrädes hög någonstans? Det ska väl vara snö, kallt och överjävligt slaskigt vid den här månaden? Nähä. Tydligen inte. Det ska vara 10 grader plus och regn, regn, regn.

Stort tack för ”värmen” men nu slår det nog om inom några dagar och blir sådär äckligt kallt. Sådär jobbigt kallt som när man står och väntar på bussen, så kallt. Så vidrigt.

Men vi gläds ju åt den lilla sol som kommit. Och vi gläds åt en ursäkt att sitta inne och pimpla öl. Det är ju alltid något.

I morgon väntar stor På spåret-tävling. Ska bli riktigt kul! Älska frågesport. Om det går bra. Men inte om det går dåligt. I vilket fall har man en anledning att dricka sig full. Supseger. Eller Törsttorsk.

Blåser vi upp stormen mer än nödvändigt?

Man har varnat oss för storm. Den ska komma snart sägs det. Vinden piskar in över hamnarna och båtarna gungar i blåsten. Vattnet väller över kajen och måsarna har sedan länge flytt bort från orten. Det är kallt nu. Det är mörkt nu.

Mediernas upplåsning (fiffigt ord där) av stormen från England har få gränser. SMHI uppgraderar varningen till en klass 3-varning. Samtidigt ökar rapporteringen med 300 procent – orimliga proportioner om det visar sig att stormen i själva verket inte kommer att slå till särskilt hårt.

Hur mycket ska man egentligen skriva om en vind som är över det normala? Visst finns det anledning att skriva om väderförhållanden som inte är som de brukar vara. Men vi vet ju inte en om det ens kommer att påverka folk i Sverige? Skeendet får orimliga proportioner enligt min mening. Samtidigt är det ju bra om folk blir varnade så att ingen far illa. Men när stormen är över, och det kanske visar sig att all rapportering varit överdriven, att stormen ”drog lugnt förbi”, då känns det väl ändå rätt onödigt att ha spätt på så mycket från början?

Jag vet inte om vi kommer att skriva någonting om stormen på SLA. Kanske, om det händer något. Men jag hörde på radion i morse att man pratade väldigt mycket om stormen. Undrar om det var berättigat? Vi får väl se. Men det känns onekligen som medierna passar på. Väder och vind är alltid hett. Och så känns det som vi påverkar varandra. Eftersom den ena tidningen skriver om det så måste den andra tidningen också skriva om det.

Måndag, måndag…

Blöt gubbgolf i rebellisk ton

Årets första! Ätit årets första kräftor. Till min stora belåtenhet! Som det smakade, smaskade och sörplade. Ett lass kinesiska jumbo blev det. Lukten sitter fortfarande kvar i fingertopparna. Ofräscht, jag vet, men efter minuter av skrubbande går det inte att göra mer. Parfym är också ett knep men döljer bara väldigt lite. Jag får helt enkelt leva med det just för stunden. Så småningom, efter några timmar, är lukten utnött och borta.

Mamma och pappa är på besök i Mariestad. Eller är det snarare jag som är på besök? Det här är ju deras stad. Inte längre, men den har varit deras stad mycket mer än vad den har varit min. Så, jag antar att de är hemma.
Pappa ska träffa ”gubbarna” och umgås, äta kräftor, spela kubb och minigolf. De brukar ses två gånger om året, gamla Mariestads-gänget, och hitta på något. Lite rart tycker jag. Kul att de fortfarande håller ihop.

Mamma är bara här för att hon ville hälsa på mormor. Och mig kanske. Vi har ju trots allt inte setts på ett tag. För mig har det varit ett ganska skönt tag, men nog kan väl en mor vilja se sin son i ögonen då och då. Även om jag växt ifrån det där. Alla kommer vi in i perioder då vi avskyr våra föräldrar. Perioder då vi fullkomligt avsäger oss deras föräldraskap. Vi blir alla lite rebelliska, men vi blir också lite hatiska. Tråkigt, kanske vissa tycker. En naturlig utveckling mot en mer självständig människa, säger jag. En viktig fas.
Nu ska jag inte säga att jag genomgår en sådan fas just nu. Jag har nog haft min rebelliska fas, även om den var rätt loj. Jag var nog ingen riktig revolutionär. Inte min bror heller. Vi var ganska harmlösa.
Jag tror att den inre känslan spridits ut med åren. En jämn rebellisk ton ligger och pyr i mitt inre. En ganska jobbig ton, skulle jag säga. Alltid bra att vara ifrågasättande, men inte att vara otrevlig. Jag är inte otrevlig. Tvärtemot. Men, ibland kan väl framtoningen kanske verka så. Nu vet jag inte riktigt om jag har koll på vad jag skriver. Kanske förstår ni, kanske inte. Jag har inte riktigt själv koll på att jag är ute och snurrar just nu. Så vi byter ämne.

Vaknade vid tiotiden och skruvade upp persiennerna. Ute såg vädret ostadigt ut. Osäkert, ungefär som om det hade beslutsångest. Ömsom molnigt, ömsom soligt.
Jag visste det nästan innan jag vaknade. Radion stod på. Jag hade nog hört den i sömnen. Men det var inte så svårt att lista ut. Varje lördag klocka 10 vet ni väl vad som händer på radion? Melodikrysset såklart. Alla pensionärers Mecka. Så även min mormors. Det går inte, det finns inte på kartan, att missa Melodikrysset. Djup depression skulle drabba samhället om så vore fallet.
Så jag gick ut i köket med sömndrucken min och satte mig vid bordet. Radion surrade. Tog till mig lite frukost från kylskåpet, ett ägg som låg på diskbänken och några mackor med ost och skinka samt en körsbärstomat. Tomaten sprätte till i munnen.
Vi hjälptes åt och jag kunde faktiskt de första tre låtarna, som mormor inte kunde, vilket gjorde att hon såg mig som något slags helgon. Hon lös upp och log åt mig. Skrattade. Sa något om att det var bra att jag var med. Sen sjönk hon in i sin trans igen.

Vi sågs på Lundstedts klockan ett. Jag, mamma, pappa och resterande gubbar. En räkmacka avverkades och lite ”gött tjöt”, som det kallas.
Sen var det dags för minigolf. Det ostadiga vädret var ihållande. Vi hade ingen aning om det skulle regna eller skina, förutom att vi inte tappat synen och känseln när väl regnet kom, och det gjorde det. Då hade vi en aning. Spelet gick vidare i etapper. Vi sprang fram och tillbaka mellan Bäcken (restaurangen) och golfbanorna. Ett slag där, ett slag här. Ett regnfall här, ett regnfall där.
Efter turer fram och tillbaka, och dåligt spel av samtliga, stod vi där med score-korten i händerna. De andra hade spelat i lag, eftersom de var 6 stycken blev det 3 lag. Det vill säga 3 par. Jag spelade själv och fick sedan dubbla min poäng. Kanske hade jag ett litet övertag. Jag tyckte ändå att det var ett schysst system.
Jag slutade på 40 poäng, som multiplicerades med två, vilket resulterade i slutliga 80 poäng från min sida. Pappa och Olle fick 100, par nummer två 110-nånting, par tre 120-nånting. En promenadseger helt enkelt.

Sen cyklade jag hem i regnet.

Kallt som in i Norden

Just nu i mina öron:

Hej där ute,

Soligt i dag. Riktigt soligt, och varmt. Precis som sommaren ska vara.
Men så tittar jag på väderleksrapporten. ”En kallfront kommer att dra in över östra Svealand och ligga kvar där i några dagar. Det blir 10 grader kallare än vi haft de senaste dagarna och stor risk för regn.”
Man börjar ju nästan att tappa förståndet när man hör det här. Ska det vara 10-15 grader i juli? Snart flyttar jag. Vad är Sverige för kallt jäkla land? Jag accepterar att det är svinkallt på vintern för då är jag beredd på vädret. Nu har jag förberett mig på värme, och så får vi kyla. Det handlar helt enkelt om vad man ställt in sig på att det ska vara för väder. Därför blir jag så nedstämd när jag ser väderkartan för de kommande dagarna.
Och får man inte en impuls att allt är meteorologens fel? Helt plötsligt vill man bara mörda hen. Inte bokstavligt, men någon annan kanske känner igen sig i det här. Jag lägger all skuld på personen. Som om det vore dennes fel att vädret kommer att bli dåligt. Jag vill skrika genom tv-rutan: ”Din satjävel, vad fan har du nu ställt till med?! Du vet väl att det är sommar? Då ska vi inte ha någon jävla kallfront. Försvinn!” Den som nyttjar uttrycket kallt som in i Norden, öppet för mig, kan vänta sig konsekvenser. Vill inte höra sånt. Inte nu.

Lapade så mycket sol jag kunde i dag med anledning av detta. Solen brände rejält och jag kände mig som en kokt kräfta efter bara någon timma. Kräftfärgen tog och uppenbarade sig på bröstet också några timmar därefter. Hellre röd än vit.

Avslutade också boken Arvtagaren som jag började på för två dagar sedan. Eller, den är i princip avslutad. Allt är klappat och klart. Slutintrigen är avslutad och framtiden ser ljus ut. Mycket ljus. Men ändå envisas boken med att ha 100 sidor kvar. Trots att allt är uppklarat. Visst, det finns lite smågrejer som kanske inte fått ett avslut. Men att ägna 100 sidor åt dessa saker tycker jag är konstigt. Förhoppningen är att det sker någon jättetwist på slutet. En twist som gör att alla de där sidorna blir mycket läsvärda. Annars är nog de kapitlen bara en transportsträcka fram till ”tack o hej”.

Som oftast skriver DN mycket kompetenta ledare. Så även i detta fallet. Tog mig friheten att läsa morgondagens ledare nu på DN.se. Läs den här. Återigen är jag imponerad av hur lätt man får ihop en välskriven text som sammafattar och visar var DN står i frågan om alkoholkonsumtion, äganderätt, privatisering, reklam och systemet i allmänhet.
Jag tycker att vi i Sverige har ett underbart system vad gäller alkoholförsäljning. Jag vet att jag inte tyckte så när jag var 17 år och tiggde alkohol på de ställen jag kunde. Varje droppe sprit sågs som guld. Och Systembolaget var onda som begränsade mig och mitt drickande. 20 år lät som en vansinnig gräns. I själva verket tycker jag i dag att 20 år är en mycket rimlig gräns, och att systemet med en enda statlig aktör som står för försäljningen av alkohol är mitt i prick.
Alkohol är, som DN skriver, något som ”de flesta av oss inte skulle vilja leva utan”. Förknippat med glädje och många härliga stunder. En barriärssprängare. Samtidigt står alkohol för mycket lidande och stora kostnader. Där ligger farligheten i att privatisera alkoholen. Jag ser framför mig, om alkohol skulle släppas fritt på marknaden, hur affärer runt om i Sverige börjar erbjuda drycker i samband med andra maträtter. Priserna kommer att gå ner. En vinflaska lär inte kosta mer än 29 kronor på ICA. Jag ser hur detta kommer att leda till mer drickande. Ingen vacker syn.
Som vi har det nu, i viss mån kontrollerat, men ändå ganska fritt, fungerar utomordentligt i min mening. Behåll det därför gärna så. Trots påtryckningar.