Jag trodde nästan jag skulle få en stroke

Laddar om inför radioshow. Ledig i dag. Lördag. Redan rastlös. Ingen kompis att ha kul med. Arvid är i Umeå och Ludde är i Skåne.

En tiggare fick precis frätande syra kastat i ansiktet i centrala Stockholm. Polisen jagar gärningsmannen. Det enligt en flash från DN. Hemskt. Tiggerihatet blir verkligen bara mer och mer utbrett. Och mer och mer accepterat. Alla dessa debatter och tidningsartiklar som proklamerar att tiggeriet existerar verkar bara ge de illasinnade vatten på sin kvarn. Jag tror inte att lägga pengar i deras koppar är rätt väg att gå. Det hjälper dem nog inte särskilt mycket. Men för den sakens skull tycker jag inte att man ska förbjuda tiggeri. Och jag tycker inte heller det är fel att ge pengar till tiggare. Jag ger pengar ibland. När jag har någon slant över. Jag försöker tänka på det, att ha en slant över ibland. Men oftast går ju även jag bara förbi. Liksom alla andra. Men de små pengar som de får ta emot hjälper dem inte i längden. Sverige måste hitta bättre lösningar, Rumänien måste hitta bättre lösningar.

Vi kan inte förbjuda tiggeriet. Det finns inte plats för alla dessa människor på härbärgena. Även om Stockholms stad beslutat att öppna upp alla härbärgen även på sommaren så är det inte någon lösning att skicka dem dit. De måste också kunna komma in i samhället. De måste accepteras av alla svenskar. För vi kommer inte att se en förändring på lång tid. Ett förbud gör vad? Tar bort dem från gathörnen och matbutikerna och placerar dem någon annanstans. Man ska inte vara arg på tiggarna. Det är inte deras fel. Man ska inte lägga skulden på dem. Många har säkert kommit hit till Sverige för att få en bättre tillvaro och kunna hjälpa sina familjer i hemländerna.

Att som nu kasta syra i en tiggares ansikte gör bara att kritikerna jublar. Äntligen, tänker de. Bra gjort. Osv. Vi andra blir upprörda. Och då blir kritikerna ännu mer aggressiva i sin retorik. Vad slutar det med? Ett samhälle med tiggare, de som är för tiggare, och de som är emot tiggare. Ännu mer vi mot dem. Och nya spänningar som skapar misstro och en sämre gemenskap. En sämre tro på framtiden.

Sitter i soffan och är trött. Skickar lite grejer på Tinder men det går inte så bra. Vet knappt hur man beter sig.

Tog årets första dopp i går. Helvete vad kallt det var. Det kändes som man fått en stroke. Det har ju bara varit kanske tre varma dagar på året än så länge. Tre dagar med sol som kunnat värma upp vattnet. Jag tog cykeln efter jobbet, min sista dag på Metro, och drog ner till Lövsta. Det var några småtjejer ute på bryggan som skrek om vem som kunde hoppa i, om någon skulle hoppa i. ”Ahhh nej du först!” ”Nej alla samtidigt!” Och så hoppade ingen. Jag hade satt på mig badbyxorna och gick ut på den andra bryggan. La ner ryggsäcken, tog av mig skorna, drog av mig tröjan. Och hoppade i. Ett dyk, några simtag. Några simtag till och så tillbaka till bryggan. Upp för stegen flämtandes. Snabbt skaka av mig lite vatten. Känna solen mot kroppen, den strålade bra. Inte ett moln på himlen. Skaka av håret. Och så måtta igen. Ställa sig på kanten. Ta i med benen och trycka ifrån. Ett krokigt dyk ner i det svarta vattnet. Isande kyla, och kraftig andning. Små pollenkorn på ytan. Snabba simtag bort mot bojarna. Nudda linan. Och sen tillbaka med bröstsim igen. Snabba tag. Stanna i lite längre, men sen fort upp längs stegen. Och så dropp, dropp, dropp. Kalla tårar längs byxorna, benen, armarna, bröstet. Skaka av sig. Ruska om håret med handduken. Och sen plötsligt känna solens strålar återigen värma kroppen.

Fan vilken känsla. Från hypotermi, sen eufori. Kändes som att det frigjordes en del endorfiner i kroppen vid den där chocken. Längtar redan till nästa gång.

Det som slog mig var dock. Hur fan ska man klara av att simma i vattnet om man till exempel skulle ramla i från en färja? Då skull vattnet vara dubbelt så kallt. Man skulle inte klara det. Andningen är nog det som är värst. Man får inte i sig luft. Det blir miniandetag som inte hjälper något. Det blir nästan som man hyperventilerar i stället. Usch, bara tanken på de som råkar falla i vattnet under båtolyckor eller så är hemsk. Det är något med att ramla i vattnet och sen känna oändligheten runt omkring sig. Känna hur långt det är till land. Hemsk tanke.

Plötsligt blev det augusti

Så plötsligt, så plötsligt slog datumet om från den 31 juli till den 1 augusti. Jag vet inte riktigt vad andra känner men själv är det ångest. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det finns inget så flyktigt som den svenska sommaren.

Det ger mig skavsår i hjärnan att snart behöva se höstlöven falla. De gröna bladen ska gå från att vara glädjespridande visslingar till döda, förruttnande askkoppar. Och det gick så fort. Fortare än någon kunnat tro. Fortare än jag kunnat ana. Men är det inte konstigt ändå, att man varje sommar ska inbilla sig att nu ska jag ta tillvara på tiden, och det blir aldrig så.

Den dagen jag ser den första askkoppen på marken då kommer det gå ett stråk av smärta genom min kropp som en plötslig blixt. Som tur är kanske det är 10-15 dagar tills dess. Men man vet ju aldrig. Folk får för sig att röka lite varstans. Och kanske blir det tidigare än så.

Stalkers och bekräftelsebehov

Ännu en sommardag har gått till ända. Blir lite sorgsen av att tänka på hur kort vår svenska sommar egentligen är. Hur snabbt den passerar. De få dagar vi verkligen tar till vara på, och gör något minnesvärt av. Det här blir antagligen mitt sista sommarlov. Nästa gång är jag helt enkelt ”ledig” i några veckor. Om jag hittar ett jobb det vill säga. Den här sommaren blir den sista officiella. När man har en liten skolavslutning och kramar sina kompisar för att önska dem en bra sommar, och går ut i den snåla värmen, då känns allt härligt. Men sen förbyts känslan av härlighet mot ångest och en känsla av att nu måste jag ta tillvara på den här sommaren på bästa sätt. Nu måste jag fylla dagarna med sånt jag alltid tänkt att jag ska göra på sommaren. Så vips, när jag tänkt en stund, då har det gått en månad. Kvar slumrar tankarna och händelserna blåser som en mjuk vind förbi lika obemärkt som drömmar.

Men jag är inte bitter. Jag försöker att se möjligheter. Jag försöker att ta tillvara på sommaren. Ibland är det svårt, ibland faller det naturligt. Ibland vet jag inte vad jag ska göra.

Jag läste en artikel i DN för ett tag sedan. Den handlade om det offentliga privatlivet. Personer som växte upp från 80-talet och framåt delar med sig av sitt privatliv på internet. Folk är mer benägna än någon gång tidigare att dela med sig av sina erfarenheter. Egentligen gör alla det mer eller mindre i dag. De flesta av oss dödliga, och även odödliga, finns på Facebook, Twitter, Instagram eller andra forum. Vissa har en blogg (hej hej). Och på dessa platser berättar vi om oss själva. Vi vill dela med oss av vårt liv för andra. För helt okända människor. Är inte det konstigt?
Artikeln handlade om tre flickor som ofta kollade upp lite avlägsna kompisar eller snygga killar de såg på internet. De tog reda så mycket som möjligt av dessa personer – och mycket fanns att ta reda på. Med en enkel googling och lite allmän kunskap om hur man hittar folk på nätet kund de få reda på hur mycket som helst om personerna. Just därför att de fanns på Facebook, Twitter, Instagram eller andra forum. Vi avslöjar ju i princip hela vårt liv öppet. Ibland kan det nästan kännas som man är tvingad att vara med i Facebook. Jag har inget emot Facebook men just det sociala mediet har verkligen tagit över våra liv. Antingen sitter vi där och ”stalkar”. Kollar in, observerar vad andra skriver. Ligger lågt själva. Andra upprätthåller någon slags fasad via Facebook. ”Här är mitt underbara liv. Jag äter sallad på ett mysigt hotell och har inte ett bekymmer i hela världen.” Vissa är extrema. Jag är mycket avvaktande på Facebook. Förblir bäst så.
Tillbaka till varför vi vill dela med oss av våra liv. Är det ett bekräftelsebehov som växer hos barn i dag? Vi lär oss att beröm är det bästa som finns? Är det samhällets fel att vi håller på så här? Tekniken? Jag har inget bra svar. Vet bara att mitt bekräftelsebehov är på gränsen. På gränsen till att vara en dålig grej. Jag lägger aldrig upp något för att få ”likes” men gläds alltid åt de likes jag får. Bloggen är snarare ett utlopp för mitt skrivande. En kanal där jag kan projicera vad helst jag önskar på er som läser. På dig. Utan att ni kan hejda mig. Samtidigt blir jag smått lycklig när jag kollar besöksstatistiken och ser att 7 personer kollat in bloggen. Det gör mig glad.
Jag har däremot ett behov av att synas – även om jag är ganska blyg. Jag är nog en introvert person, men skulle en introvert person skriva en blogg, twittra och instagramma om sitt liv? Komplext.
Tillbaka till tjejerna som satt och letade information på nätet om olika personer. Jag kom på mig själv nyligen att göra samma sak. Plötsligt var där en ny tjej på jobbet. Hon måste vara i min ålder. Efter bara en dag med några korta möten med henne kunde jag inte sluta att tänka på henne på kvällen. Satte mig vid datorn och googlade. Hon hade ett ganska vanligt namn så jag fick använda mig av de uppgifter jag fått ut av vårt samtal för att hitta henne. Jag visste att hon gått på JMK. Bingo. Efter det hittade jag hennes profil på en hemsida, sen hittade jag det användarnamn hon använde på social medier. Vips kunde jag få veta otroligt mycket. Bilder hon lagt upp. Saker hon skrivit, osv. Var det fel av mig? Fel att vara nyfiken? Jag hoppas inte det. Men nu blir jag bara mer intresserad av henne. Nu måste jag få veta mer. Finns det något slut innan jag äter upp mig själv?

Satt vid Snapen och såg hur wakeboard-killen flög fram på vågorna. Vinden friskade i. Himlen bestod av slöjmoln, för tunna för att hålla solens ljus borta. Tittade ut över vattnet och lyssnade på Spotify. Några syskon tävlade i längdhopp på stranden. En bror och en syster. Där slutar jag för dagen, för den känslan gjorde mig varm.

Inlägg 99.

Bok, bokare, bokigast

Vad skriver man om när ens dagar inte innehåller något? Trots att jag knappt utfört en enda vettig sak får jag stoff till inlägg. Obegripligt. Blickar tillbaka på inläggen och förstår att tillvaron just nu är ganska händelsefattig. Försöker göra det bästa av situationen och ”hitta på något”. På dagarna alltså. Inläggen är ytterst sällan påhittade. Om någonsin.

Det jag gör på dagarna är i princip att jag läser. Böcker. Plöjer sida efter sida av litteratur. Framförallt skön. Inte så mycket fack. Men det händer. Som i dag läste jag ut en bok om Stieg Larsson, skriven av Jan-Erik Pettersson. En biografi, men inte en vanlig biografi, utan snarare en om Stieg Larsson journalisten, författaren och idealisten. Om ni inte vet vem Stieg Larsson är får ni googla. Kan kort säga att det var han som skrev Millennium-trilogin.

Boken var välskriven och starkt faktabaserad. Trots all fakta fick boken liv och jag togs med på en resa genom Stieg Larssons omvälvande liv. En mycket spännande resa. En resa fylld av kamp mot rasism, nazism, fascism, och en resa om allt Stieg Larssons skrivande.

Brukar lägga mig i solen ute på gräsmattan. Solglasögon på. Filten utrullad, med soffkuddar uppuffade som huvudstöd – och så en bok framför näsan. Rätt härligt faktiskt. Eftersom det har varit helg drog jag mig för att åka till stranden. Jag visste att det skulle vara sprängfyllt med folk. Framförallt barn, och vuxna som ska se över barnen. Skrik, plågade skrik, men också glada skrik – som låter som plågade skrik. Sand. Nä, sånt kan jag vara utan. Ska jag till stranden, eller badplatsen snarare, ska det finnas gräsmatta och brygga för att springa ut och hoppa i. Jag badar gärna. Men i år har det inte blivit mycket av badande. Håller mig hellre till böckerna.

Käkar ibland frukost vid 11-tiden. Tar en rejäl frukost med två mackor, stor tallrik fil, banan, en tomat och lite juice och mjölk. Ibland även te. Har nog blivit mer av en te-kille efter peruresan. Förut var det bara kaffe som gällde. Men jag blir lätt stirrig och lite hyper av kaffe. Saknar dock koka-teet. Det var himmelskt gott. Legalisera i Sverige, tack!

Brukar vänta med lunchen till 15-tiden. Då kommer brorsan hem från sommarjobbet. Han jobbat på Svensk Markservice. Just nu städar han soptunnor. Han hoppas att han ska få göra något annat snart. Typ, klippa gräs.

Sen läser jag lite till och på eftermiddagen runt 18-tiden brukar jag försöka springa. Eller cykla. Röra på mig av något slag. Vill ju inte helt falla ur fas. Vid den tiden är det oftast tillräckligt svalt för att inte helt duka under av ansträngningen.

Kommer hem, duschar. Tar upp boken igen. Förflyttar mig till under taket på altanen. Där friskar vinden skönt samtidigt som det är varmt och gott. Altanen ligger i sydläge så solen letar sig så småningom in under taket och träffar mina håriga ben. Sticker lite i ögonen, va? Det där med håriga ben. Det brukar man kanske inte skriva. Har seriöst funderat på att raka dem. Men hur omanligt är inte det?

Vid 20-tiden brukar mamma och pappa laga mat. Tiden brukar vara ganska varierande. Speciellt nu när brorsan kommer hem oregelbundna tider. Han drar iväg till golfbanan vid 16-tiden och kan komma hem när som helst efter 21. Oftast senare än 22. Funderar ibland på om jag också borde börja spela golf. Bara för att ha något att göra på dagarna. Men så inser jag att då har jag ju nästan ingen tid att läsa. Idé glömd.

Ibland käkar jag med mamma och pappa. I alla fall när det grillas. Men jag gillar att vänta med middagen till sent på kvällen. Då brukar jag käka med brorsan när han kommer hem. Ofta framför teven.

Efter middagen brukar jag sätta mig framför datorn. Surfar runt. Kollar upp saker som jag blivit intresserad av under dagen – funderingar, tankar. Kollar ”fejjan”, Twitter, YouTube. DN, Expressen, Aftonbladet. Mejlen. Wikipedia.

Borstar tänderna och gör mig i ordning för sängen. Sen skriver jag dagens blogg-inlägg. Brukar inte fundera så mycket vad det ska handla om utan låter texten komma till mig allt eftersom jag sitter där. När jag väl kommit igång brukar skrivandet rulla på rätt bra. Inledningsfasen, att hitta ämne, och vinkel, är inte alltid så lätt. Ibland snöar jag in på något helt obskyrt ämne, ibland blir det bara en resumé av dagen. Någon tanke som tagit fart eller en nyhetshändelse.

Såg ni förresten planet som kraschade på San Franciscos flygplats? Tror ingen har undgått det med tanke på vilka amerika-lovers vi svenskar är. Otroligt att bara två dog. Två 16-åriga tjejer från Kina. Sorgligt för deras familjer. Men ett mirakel för de drygt 300 andra passagerarna. Vingarna kunde ju börjat brinna och bränslet kunde tagit eld. Då hade hela planet exploderat. DÅ hade det brunnit. Däremot var väl vingarna relativt tomma på bränsle eftersom det var en 10-timmars flygning. Men där fanns nog bränsle för en stor explosion ändå.

Tråkigt att avsluta tråkigt. Vi kan glädjas åt att det gick bra för de flesta i alla fall. Flyg är fortfarande det säkraste sättet att färdas. Tänk på det. Under 2012 skedde bara lite mer än 30 olyckor med dödlig utgång om man ser till flygplan. Sammanlagt omkom omkring 500 personer. I världen. Jämför det med hur många som dör i trafiken. Har inte siffrorna men det måste ju dö fler än 500 per år bara i Sverige.

Nu, en liten sista läsning innan lampan släcks. Allt gott, hej!

”Brief Encounters with Che Guevara”

Svensk sommar, jo jag tackar. Det var varmare i Peru 3000 m.ö.h.

Temperaturen ligger runt 17-19 på dagen, toppar 23 i solen (när den väl är framme), och går ned till kanske 15-16 på kvällen. Inte vad jag skulle kalla högsommar. Dock har man lovat just högsommarvärme till helgen. Då talar vi 25 grader. Fortfarande inte varmt nog men i den temperaturen kan jag sluta känna mig besviken över att jag bor i Sverige.

Kanske ska vi inte var så besvikna? Jag vet inte riktigt vad vi har fått det ifrån att svenska somrar är smällvarma utan varken regn eller moln. Kanske för att vi hade någon sån sommar för längesen, och minns tillbaka på den med glansig blick.

Jag vet fortfarande inte om vattnet har blivit varmt här. Jag badade första gången den 17 maj, och det kommer jag ihåg eftersom det var Norges nationaldag. Då var det inte speciellt varmt i vattnet. Kan ju hoppas att det skett en förändring sedan dess. Därför tvekar jag om att åka ned till vattnet. Däremot skulle jag nog inte bada så mycket i vilket fall, utan mest ligga och läsa på stranden. En favoritsyssla så här års.

Finns ingen bättre tidpunkt att sluka böcker än på sommaren, när man är ledig, och ser de vita molnen puffa omkring på himlen. Läste nyligen ut en mästerlig bok av Ben Fountain – Brief Encounters with Che Guevara. En novellsamling. Den innehöll 8 korta texter, tror jag att det var, den ena mer fängslande än den andra. Passade extra bra att läsa den efter att jag varit i trakterna Bolivia och Sydamerika. Che Guevara var en argentinsk revolutionär som var starkt emot USA:s inflytande i Sydamerika. I La Paz i Bolivia stod en staty av honom i järn där han knäade en örn som låg död under honom. Symboliskt minst sagt.

En av novellerna hette Brief Encounters with Che Guevara. Resten av novellerna hade någon förankring i Sydamerikanska länder eller i de karibiska öarna och en utspelade sig i Burma.

I dag har jag fortsatt läsandet ute på gräsmatten. Nu är det Game of Thrones som gäller. Kråkornas Fest av George R.R. Martin. Den börjar att dra ihop sig nu. Märks på historien att intrigerna tätnar och  sambanden klarnar. Finalen brukar alltid vara, Grandé. Ser, verkligen, fram emot de sista kapitlen.

Annars har jag sprungit lite. Min snörvlande näsa förhindrade att det blev en mastodontrunda. Kände mig annars mycket pigg i benen. Hade gärna fortsatt. Slemmet satte stopp. Otrevligt, jag vet. Drog på mig någon miniförkylning i Peru.

Avslutar dagen med ett ytterligare kapitel i sängen. Allt gott!

Hej då Sverige, hej Peru!

Hej!

Vill börja med ett musiktips. Lyssna på Anberlin och låten Unstable. Men lyssna också på alla andra Anberlins låtar på Spotify. Just Unstable finns nämligen inte där. Anberlin är jävligt bra och har många låtar som får en att känna sig lite starkare, lite mer framåtriktad. Gå och lyssna. Kanske samtidigt som du läser det här?

I morgon drar vi iväg till Peru! Flyget går 06.15 vilket innebär uppstigning strax före fyra. Ajaj… Men det ska bli riktigt kul. Ser fram emot den 12 timmar långa flygresan. Många tycker att det är jobbigt att flyga, speciellt att flyga länge. Inte jag. Jag tycker tvärtom att det är skönt. Ju längre desto bättre. Känslan när man är uppe i luften och inget kan nå en. Du är avskärmad från verkligheten, inne i din lilla bubbla. Klart att det händer att även jag har svårt att sova på flyg men det brukar inte vara så farligt. Den längsta flygresan jag gjort var när jag var i Australien. Då tog det sammanlagt 24 timmar. Men då mellanlandade jag också i Hong Kong och var där i två dygn. Dock så var första sträckan 18 timmar. Det var både jobbigt och underbart samtidigt. Svårt att beskriva.

Först flyger vi till Amsterdam och Schiphol, kanske världens största flygplats. Jag har i alla fall hört att det ska vara det om man räknar avgångar och ankommande flyg. Men även till ytan är den hur stor som helst. Sedan flyger vi vidare, efter några timmars paus, till Lima, Perus huvudstad. I Lima bor det mer än 8 miljoner människor så det är en ganska stor stad. Peru är ungefär tre gånger större än Sverige och världens 19:e största land.

När vi kommer fram får vi två-tre dagar att acklimatisera oss. Lima ligger precis vid havet så där är det ingen stor höjdskillnad men senare kommer vi upp på högre höjder. Först ligger vi på runt 2000 meter första veckan för att komma upp på över 4000 meters höjd efter det. Där börjar den hårda prövningen. Luften blir som ni förmodligen vet tunnare ju högre upp man är. Så befinner man sig på 4000 meters höjd finns det inte lika mycket syre i luften. Det kan ta ett tag för våra svenska kroppar att vänja oss vid det där. Till hjälp tuggar vi kokablad som på något sätt ska hjälpa med anpassningen till den höga höjden. Därför har jag också tränat en hel del före den här resan. Är man i bättre form, har bättre syreupptagningsförmåga, blir det inte en lika stor påfrestning för kroppen. Det kommer bli svårt att springa där uppe i bergen bara för att luften är så tunn. Jag har hört att man kan börja kräkas och må illa om man tar ut sig för mycket. Det ska jag försöka undvika.

Den sista juni kommer jag tillbaka till Sverige och är hemma några veckor innan jag ska iväg och jobba på SLA. Som jag skrivit i tidigare inlägg kommer jag att försöka hålla bloggen uppdaterad under min vistelse i Peru. Vid de få tillfällen jag kan hitta internet ska jag försöka att publicera något.

Annars hoppas jag att ni får en trevlig sommar och att regnet håller upp. Kanske blir det en klassisk svensk sommar, precis som förra året, med massor av regn. Men jag tror inte det. Någon gång vänder det och jag spår att det blir i år. Ta hand om er, era nära och kära och ha det bra!

Hej!