Jag minns hur jag såg dödssiffran stiga och stiga

Jag minns hur jag satt och tittade på tv i fredags. Jag vet inte riktigt vad jag tittade på, jag strötittade nog mest, så mycket minns jag inte. Men bara minuter senare gick känslorna och tankarna på helspänn.

Jag kommer ihåg hur jag fick den första flashen vid cirka 22-tiden. Det kom in i telefonen via Breaking-appen, som ger mig alla nyhetsflashar från byråer och några utvalda medier världen över, till exempel från Sky News, BBC och CNN. Jag minns inte vem det var som flashade först, och det spelar ju inte heller så stor roll.

Jag satte mig framför datorn och öppnade Tweetdeck, där mina förinställda Twitterflöden trillar ner i en härlig rinnande rad, och såg hur AFP skrev #BREAKING med stora bokstäver, så där som de alltid gör när det händer något akut. Men just eftersom de alltid skriver BREAKING när något stort händer i världen blev jag inte superintresserad.

Några minuter senare såg jag hur en artikel tog fart på Aftonbladet. Jag tror det var Erik som skrev den, inledningsvis. Jag inledningsvis trodde jag att det handlade om någon gänguppgörelse, kanske i någon av Paris förorter, med skjutning som följd. Jag minns hur artikeln på Aftonbladet fick alltfler skribenter, Sebastian, Niklas och Kerstin fick alla bidra.

Jag minns hur jag såg dödssiffran. Den låg på 18 och jag tänkte ”vilken tur”. Men sen fortsatte den att stiga och stiga. De inledande uppgifterna var knapphändiga. Men dödssiffran fortsatte att stiga. Det rapporterades om 24 döda. Sen över 50 tror jag, det är svårt att komma ihåg. Jag följde flera fransmän som twittrade, som fanns på plats. Och såg bilder utanför restaurangen där man redan lagt täcken över de döda kropparna. När det hade gått så långt fick jag revidera hela min bild av vad som egentligen hade hänt, eller höll på att hända. Det pratades om en gisslansituation där 100 personer skulle vara tillfångatagna i en lokal som skulle rymma 1 500. Där hade jag gett upp alla tankar på att det här skulle vara en liten incident. Där gick det till att vara en omvälvande nyhetshändelse. Men redan då hade jag svårt att ta in siffrorna. Jag spekulerade själv i att 100 kan aldrig stämma, det är för lite. Om lokalen tar 1 500 personer som mest måste fler finna där inne och fler kommer att dö. Två dagar senare har vi svaret att minst 89 personer dog inne på Bataclan.

Jag satt uppe till 02.30 den natten. Då var första gången under de fem timmarna som kaoset hade lugnat ned sig lite. Jag satt i princip, fram tills dess, och skannade av nyhetsmedier konstant. Ungefär som att jobba på riktigt då man alltid håller koll på flöden till höger och vänster, men i det här läget kunde jag följa flödena mer intensivt eftersom jag inte skrev något, så jag satt och retweetade alla flashar som kom från nyhetsbyråerna så fort de landade i min feed. Jag skrev nästan inget själv utan jag satt bara och tog in allt. Därför hade jag redan när jag gick och la mig en klar bild av hela händelseförloppet.

På lördagen ringde nyhetschefen Michael upp mig, jag tror att klockan var 10 någonting. Konstigt nog kände jag mig inte trött trots att jag not inte somnade förrän vid halv fyra. Han frågade om jag kunde jobba på kvällen, om jag kunde komma in vid 13.00 så att jag skulle kunna sitta vid desken fram till midnatt. Självklart. Jag vill inget hellre än att jobba under nyhetsintensiva dagar och nätter. Det är då jag går igång som journalist. Att sitta och rapportera om inrikeshändelser av mindre dignitet i all ära men om det är något man brinner för som journalist så är det berättandet, att veta och förmedla på ett snabbt och bra sätt.

Så jag jobbade den kvällen. Skrev ett par artiklar med olika vinklar. Det slutade med att jag fick åka till Västerås på vinst och förlust, vilket jag gärna kunde hoppat, men ändå ställde upp på. Tillbringade natten där och åkte tillbaka till redaktionen på söndagen och skrev ytterligare några artiklar för att sen åka hem och vila. I morgon måndag börjar ju passet på riktigt. Och jag är lika sugen som förut.

Tipstelefonen från himlen och helvetet

Tre veckor har nu gått sedan jag började ta mina första skälvande steg på Aftonbladet.

Jag gick in i huset med rätt stor prestationsångest. Klart att man blir lite nervös, och stapplar omkring.

Men jag känner nu att jag börjat hitta min plats, att jag börjar att ta mer plats. Och den senaste tiden har jag fått positiv kritik från mina chefer vilket känns riktigt bra. Det känns som att jag har landat nu, inte så många nya intryck. Inte behöva hälsa på alla, se nya ansikten hela tiden. Försöka få ett grepp om rutinerna. Jag börjar komma in i det nu och kan göra ett bättre och bättre jobb.

Jag har till exempel åkt ut till Tensta tillsammans med fotograf och intervjuat en person som hamnade mitt i skottlossningen mellan två gäng. Han skulle gå och hämta ut ett paket på posten en kväll och på vägen tillbaka gick han över en bro. Då, plötsligt, började kulorna att vina omkring honom. Han träffades en gång direkt i benet, annars fick han flera rikoschett-skador.

Jag har skrivit om läsarans snabbmatsbesvikelser. Blir inte du också besviken ibland när du öppnar hamburgaren, frysmaten eller dylikt och tittar ner på innehållet samtidigt som du jämför med bilden av produkten från företaget?

Jag har skrivit om en man som åtalats i Attunda tingsrätt för terroristbrott. Han ska ha skickat ritningar och instruerat sonen i Syrien hur man tillverkar en bomb för att kunna spränga centralfängelset i Aleppo.

Jag har intervjuat Margot Wallström efter att hon besökt ett flyktingboende för ensamkommande flyktingbarn på Södermalm.

Jag har svarat i tipstelefonen, många gånger, och ringt polisen om olyckor, men mestadels bara fått höra någon dåre i andra ändan orera frispråkigt.

Det leder mig faktiskt in på ett av de bästa tipssamtal jag haft, som inte alls var ett tipssamtal utan snarare bara en vilsen äldre människa.

Han måste ha varit i 70-årsåldern, ringer sent en torsdagskväll och frågar direkt i telefonen om vi har någon på redaktionen som skriver mer om musik. Jag svarar att ja, det har vi nog, men eftersom du ringer så sent är personen inte kvar på kontoret. Men jag ber honom ändå förklara vad det gäller.

”Jo, jag har egentligen bara en snabb fråga till dig. Har du originalmedlemmarna i The Beach Boys?”

Jag blir helt ställd och funderar någon sekund på om jag verkligen hört rätt. Min andra tanke är om jag inte bara ska avsluta samtalet, det här verkar ju vara något av en knäppgök. Men jag ändrar mig och frågar om han inte har möjlighet att kolla upp det här själv, men säger i samma mening ”Du har ingen dator eller så va?” vilket han svarar nekande på.

Jag tänker att visst, det här kan väl inte ta så lång tid. Jag har ju knappast informationen i huvudet men jag sitter ju med datorn framför mig så att googla fram svaret tar ju bara några sekunder.

Sökningen tar mig in på Wikipedia och där står de ju uppradade så fint. Han berättar att han bara saknar ett namn. Och han är osäker på stavningen på de andra namnen. Så jag börjar läsa och får även bokstavera de som är komplicerade att stava. Han svarar i sin tur efter varje namn med en kontrollfråga om han stavat rätt på namnet.

Efter att ha läst upp alla namnen så tror jag att samtalet ska vara slut, men nej då ställer han nästa fråga.

”Och originalmedlemmarna i Europe”

Men nu har han påpekat att det bara är två frågor kvar, så efter Europe kommer också Hep Stars, och sen är det klart. Så efter att ha bokstaverat sisådär åtta namn till avslutar vi samtalet. Han frågar vad jag heter och sen tackar han mig och jag kan inte lägga på utan att skratta högt och då börjar han också skratta och vi lägger på tillsammans. Tänk det där kanske förgyllde hans vecka. Tycker det ligger något underbart i att han ringer till Aftonbladet också för att fråga en sådan sak. Kul var det i alla fall.

Tipstelefonen är verkligen rysk roulette.

Den ena gången ringer superrasisten som gärna vill debattera det som står i tidningen.

Sen har vi personen som aldrig slutar att prata, vägrar att lägga på trots att man tackat och sagt hej då flera gånger.

Ibland kan det vara människor som hamnat i strid med myndigheterna och vill få någon slags upprättelse.

Vissa gånger är det folk som åkt förbi en stor olycka och faktiskt lämnar ett värdefullt tips.

Andra, som mannen här ovan, vill nog bara ha någon att prata med.