Kräftan som bet Nobel i näsan

”Sörplande, slafsande och smackande är fint.” En artikel i DN om hur man beter sig på kräftskivan, signerad etikettoraklet Magdalena Ribbing. En artikel om hur bordsskicket skiljer sig på kräftskivor från andra middagar. Ja, från allt annat egentligen. Vid vilka andra tillfällen är det okej att suga ett djur ur stjärten? Visst, finns kanske ytterligare några skaldjursmiddagar där liknande bordsskick accepteras. Men kräftor tar väl ändå priset?
Jag har ibland lekt med tankar i mitt huvud kring just kräftmiddagar. Eftersom det är en sådan speciell tillställning. Eftersom man suger saft ur ett dött djurs stjärt. Eftersom vissa personer äter en bajstarm som inte alltför ofta är fylld med bajs. Det låter ju otroligt. Närmast sjukt. Men sant.
Den mest obskyra tankeleken jag ägnat mig åt är om vad som skulle hända om man serverade kräftor på Nobelmiddagen. Nu får ni också bilder i huvudet, eller hur? Men vore inte det fullständigt fantastiskt?
Finfolket bemödar sig att hålla god min och öppnar sina kräftor med minsta möjliga ansträngning. Allt utan att ge ett ljud ifrån sig. Men vi vet ju alla att en kräftmiddag är allt annat än ljudlös.
Så, efter ett tag, får någon nog. Kanske en gourmand som sitter i utkanten av festen, under terrassen, där de ungdomar som vunnit nutidstävlingarna sitter. ”Nu får det vara nog!”, påstår personen och bryter kräftstjärten med våld, tar munnen och pressar mot kräftans öppning och suger som om en dammsugare kopplats till matinkastet.
SSCHHLUUUUUURRRPPP!!! Folk stirrar på personen i fråga.
Men, som av en kedjereaktion, börjar iakttagaren bredvid också att få nog. Och innan man vet ordet av har hela långbordet under terrassen fått nog och börjat bryta, suga, pilla, peta och gräva.
I nästa stund har ordet, och framförallt ljudet, spridit sig och långbord nummer två snappar upp skeendet. Som en löpeld sprids budskapet att nu får man äta kräftor. Nu får man äta kräftor! Slutligen når vågen honnörsbordet. Först tittar Nobelpristagarna, kungligheterna och statsmännen på varandra. Nervösa blickar. Ska vi verkligen?
Slutligen tar någon, kanske kemipristagaren (som brukar vara lite galen), och spänner på sig den stora servetten runt halsen – och hugger in. Händerna jobbar frenetiskt. Han är hungrig. Och innan man vet ordet av sitter Reinfeldt, kungen och Löfven i ett leende samtal med saften rinnandes från hakorna. Det blir den ljudligaste Nobelmiddagen någonsin. Folk skrockar och sprätter kräftdelar åt olika håll. Vem bryr sig om en förstörd klänning eller frack? Ingen.
Men så kommer det aldrig att serveras kräftor på Nobelmid- dagen heller. Sörplans synd.

Ping till detta gamla inlägg. Där jag utlovade min krönika.

Blöt gubbgolf i rebellisk ton

Årets första! Ätit årets första kräftor. Till min stora belåtenhet! Som det smakade, smaskade och sörplade. Ett lass kinesiska jumbo blev det. Lukten sitter fortfarande kvar i fingertopparna. Ofräscht, jag vet, men efter minuter av skrubbande går det inte att göra mer. Parfym är också ett knep men döljer bara väldigt lite. Jag får helt enkelt leva med det just för stunden. Så småningom, efter några timmar, är lukten utnött och borta.

Mamma och pappa är på besök i Mariestad. Eller är det snarare jag som är på besök? Det här är ju deras stad. Inte längre, men den har varit deras stad mycket mer än vad den har varit min. Så, jag antar att de är hemma.
Pappa ska träffa ”gubbarna” och umgås, äta kräftor, spela kubb och minigolf. De brukar ses två gånger om året, gamla Mariestads-gänget, och hitta på något. Lite rart tycker jag. Kul att de fortfarande håller ihop.

Mamma är bara här för att hon ville hälsa på mormor. Och mig kanske. Vi har ju trots allt inte setts på ett tag. För mig har det varit ett ganska skönt tag, men nog kan väl en mor vilja se sin son i ögonen då och då. Även om jag växt ifrån det där. Alla kommer vi in i perioder då vi avskyr våra föräldrar. Perioder då vi fullkomligt avsäger oss deras föräldraskap. Vi blir alla lite rebelliska, men vi blir också lite hatiska. Tråkigt, kanske vissa tycker. En naturlig utveckling mot en mer självständig människa, säger jag. En viktig fas.
Nu ska jag inte säga att jag genomgår en sådan fas just nu. Jag har nog haft min rebelliska fas, även om den var rätt loj. Jag var nog ingen riktig revolutionär. Inte min bror heller. Vi var ganska harmlösa.
Jag tror att den inre känslan spridits ut med åren. En jämn rebellisk ton ligger och pyr i mitt inre. En ganska jobbig ton, skulle jag säga. Alltid bra att vara ifrågasättande, men inte att vara otrevlig. Jag är inte otrevlig. Tvärtemot. Men, ibland kan väl framtoningen kanske verka så. Nu vet jag inte riktigt om jag har koll på vad jag skriver. Kanske förstår ni, kanske inte. Jag har inte riktigt själv koll på att jag är ute och snurrar just nu. Så vi byter ämne.

Vaknade vid tiotiden och skruvade upp persiennerna. Ute såg vädret ostadigt ut. Osäkert, ungefär som om det hade beslutsångest. Ömsom molnigt, ömsom soligt.
Jag visste det nästan innan jag vaknade. Radion stod på. Jag hade nog hört den i sömnen. Men det var inte så svårt att lista ut. Varje lördag klocka 10 vet ni väl vad som händer på radion? Melodikrysset såklart. Alla pensionärers Mecka. Så även min mormors. Det går inte, det finns inte på kartan, att missa Melodikrysset. Djup depression skulle drabba samhället om så vore fallet.
Så jag gick ut i köket med sömndrucken min och satte mig vid bordet. Radion surrade. Tog till mig lite frukost från kylskåpet, ett ägg som låg på diskbänken och några mackor med ost och skinka samt en körsbärstomat. Tomaten sprätte till i munnen.
Vi hjälptes åt och jag kunde faktiskt de första tre låtarna, som mormor inte kunde, vilket gjorde att hon såg mig som något slags helgon. Hon lös upp och log åt mig. Skrattade. Sa något om att det var bra att jag var med. Sen sjönk hon in i sin trans igen.

Vi sågs på Lundstedts klockan ett. Jag, mamma, pappa och resterande gubbar. En räkmacka avverkades och lite ”gött tjöt”, som det kallas.
Sen var det dags för minigolf. Det ostadiga vädret var ihållande. Vi hade ingen aning om det skulle regna eller skina, förutom att vi inte tappat synen och känseln när väl regnet kom, och det gjorde det. Då hade vi en aning. Spelet gick vidare i etapper. Vi sprang fram och tillbaka mellan Bäcken (restaurangen) och golfbanorna. Ett slag där, ett slag här. Ett regnfall här, ett regnfall där.
Efter turer fram och tillbaka, och dåligt spel av samtliga, stod vi där med score-korten i händerna. De andra hade spelat i lag, eftersom de var 6 stycken blev det 3 lag. Det vill säga 3 par. Jag spelade själv och fick sedan dubbla min poäng. Kanske hade jag ett litet övertag. Jag tyckte ändå att det var ett schysst system.
Jag slutade på 40 poäng, som multiplicerades med två, vilket resulterade i slutliga 80 poäng från min sida. Pappa och Olle fick 100, par nummer två 110-nånting, par tre 120-nånting. En promenadseger helt enkelt.

Sen cyklade jag hem i regnet.

Konsten att skriva löpsedlar

Blir bjuden på en chokladbit så här på kvällen av gode kollegan Mikael. Känner att stämningen på redaktionen är trevlig och arbetsam. Vi snackade precis om vad som skulle stå på löpet. Och kom fram till en ganska järv variant. En variant som inte är helt kristlig och sticker lite i ögonen. Det är bra. SÅ ska ett löp vara.

Gyllene Tider kommer till Skövde på lördag och allt vad det innebär. Sveriges största band kommer att locka cirka 8000 Skaraborgare till gropen i Skövde. Men det blir inte i grytan med sina läktare och välmående grässlätt som får husera Gessle och de andra. Det blir fotbollsplanen istället av en outgrundlig anledning. Alla som köpt biljett tror att konserten kommer att vara i grytan. Därför kör vi på löpet: ”INGEN KONSERT I GRYTAN” Antar att vi kommer få ett eller två förbryllade samtal i morgon.

Jag fullkomligt älskar snacket som går kring grejer som ska publiceras på redaktionen. Det här journalistsnacket gör att jag myser och ryser av välbehag. Det kan vara allt från vilken rubrik som man ska sätta till om det är okej att publicera namn eller signalement på en person.

Skrivit klart de sista notiserna för dagen och jobbat färdigt med Vristulven-artikeln. Den blev 8500 tecken lång. Så jag fick igenom min vilja – tack vare Per denne eminente redigerare och reporter. Tack för sådana människor. Han började skissa på upplägget och vi snackade lite fram och tillbaka om utseendet. Så nu är vi båda nöjda. Nu är allt ”grönat” och klart. På söndag går det i tryck.

Annars har jag jagat kräftmänniskor. Enligt nyhetschefen skulle några personer vara ute och premiärfiska kräftor i dag. Och så var det. Men det var inte helt lätt att få tag på någon som kunde ställa upp. Namnet jag hade att gå på var Hans Bäck.
Eniro gav ingen hjälp. Försökte med Hitta. Där fanns han med, men bara hemnummer. Ringde, men ingen svarade. Försökte flera gånger. Tittade in på Ratsit och fick fram vem som bodde på samma adress, hans fru. Ringde hennes nummer. Inget svar. Lämnade ett meddelande. Via en förening sedan som heter Lions (osv) och tydligen håller till ute vid sjön där han fiskar kräftor fick jag en grannes namn. Han bodde bara några hus bort. Grannen lovade mig att ringa om han såg Hans gå ned och fiska kräftor vid vattnet. Angav mitt mobilnummer.
Grannen ringer tillbaka när jag sitter och äter. Jag drar upp blocket ur bakfickan och antecknar namnet på en tredje person som också ska fiska kräftor. Han ger mig två namn för säkerhets skull. Första namnet får jag inget napp på. Testar det andra, en man vid namn Magnus Dagman. På Hitta står två nummer och ett hemnummer under hans namn. Första är avstängt. Andra går till frun, eller sonen. Jag förklarar mig och säger att vi gärna vill komma och skriva lite om kräftpremiären ”Vi förstår att ni är ute och fiskar kräftor?”. Damen är snäll men inte särskilt tillmötesgående. Hon rådfrågar ändå någon i bakgrunden. Jag blir förhoppningsfull när jag hör ordet ”kul”.
Men när hon återvänder är det med beskedet att ”Nej, vi vill inte.” Kort och tydligt. Aj, fan tänker jag. Detta kan vara min sista utväg. Annars blir det inget. Jag tar till min lenaste stämma och hävdar att det blir en oerhört harmlös artikel. Hon vänder tillbaka till någon i bakgrunden. ”Okej, då.” Så vips lägger jag på luren, hugger fotografen och vi åker snabbt till sjön, gör ett kräftrep och vänder nöjda hemåt.

Så kan det gå bara för lite kräftor.

Middagen då man suger saft ur röven (snart nära dig)

Och så var den helgen över. Snabbt som katten gick det. In och ut. Kör för fan, Britt-Marie!

I morgon väntar ännu en dag som sommarvikarie på SLA. Jag tror jag lyckats uppbåda en känsla av att det ska bli roligt att gå till jobbet. Tidigare har jag inte haft några problem med det. Inte så sent som för en vecka sedan i alla fall. Men sen plötsligt tycker kroppen att det skulle vara roligare att göra vad som helst förutom att göra journalistik. Så fungerar min skeva hjärna. Men nu, nu är jag som sagt ”tillbaka”.

Nej, nu får jag sluta att skriva om skit och skriva om något vettigt. Jag har fortfarande inte tänkt ut något bra ämne, så ge mig några sekunder nu att gå in på nätet och hitta något bra att skriva om. Några sekunder bara.

Sådär ja. Läste på DN.se att butikspersonal på en Hemköpsbutik sprejat grönsakerna med insektsmedel. Sprejat med insektsmedel mot getingar, blomflugor och annat knott. Lät ju inte speciellt bra.
Men sen kom jag till raden där det stod att det var en sommarvikarie som gjort detta. Plötsligt tänkte jag att det kanske inte var så konstigt. Hen tänkte nog inte efter, kanske bara ville väl. Ville att alla frukterna skulle var fria från flugor. Förståeligt. Kanske var det första gången personen hade hand om grönsakerna. Kanske var det personens första sommarjobb. Hen ville visa sig lite bättre för den andra personalen. ”Jag fick bort flugorna!”. Kanske ska man inte skylla allt på denna person är det jag försöker säga. Och jag tror inte att detta beror på brister i organisationen. Jag tror inte att Hemköp eller Axfood gör så här i andra butiker. Jag tror att det beror på att en kanske nervös sommarjobbare sett en möjlighet, stört sig på flugorna och kanske tagit den möjligheten och gjort den till något inte fullt så genomtänkt. Kanske.

Tyvärr! Tyvärr, måste jag avpublicera texten om kräftkalaset tills vidare eftersom jag planerar på att skriva en krönika om det i tidningen. Då är det inte så snyggt att ha texten liggandes på internet innan den kommer ut i tidningen, i alla fall inte på en privat blogg. Men på torsdag lovar jag att publicera den på nytt (!). Håll till godo.