Många känner säkert till filmen ”Ett päron till farsa” med Chevy Chase (som för övrigt är kung). När jag var ung fattade jag inte riktigt vad titeln anspelade på. Jag trodde ganska långt upp i åldrarna att det hela gick ut på att pappan i berättelsen var ett päron. Rent fysiskt alltså.
Nu vet vi ju alla att det anspelar på att man inte riktigt har alla hästar i stallet. Alla indianer sitter inte i kanoten. Hissen går inte riktigt hela vägen upp. Jag tror ni förstår, bättre än vad jag gjorde förut i alla fall.
Måste bara, innan jag återkopplar till rubriken, säga att denna film inte fått en särskilt rättvis titel. En av många filmer vars titel översatts från engelskan och fått utstå en rätt horribel men ändå humoristisk transformering.
Anledningen till varför jag skriver att jag har ett ”UFO” till farsa är klar och enkel. Nej, han är i själva verket inte ett flygande tefat. Eller en utomjording för den delen.
Min pappa växte upp i den lilla staden Mariestad i Västergötland. Eller på ”väschötta-schlätten” som man sa då. Mariestad, också kallad Vänerns pärla, är en otroligt vacker plats och en underbar stad. Där har jag spenderat många fantastiska stunder som jag gärna återkopplar till i ett annat inlägg.
När min pappa, Clas Svahn, var 16 år startade han en förening som hette UFO-Mariestad. Det var han och några kompisar som var intresserade av rymden och astronomi. Vad de gjorde var att undersöka på ett vetenskapligt plan vad folk såg på himlen. Allt från ljusfenomen till de mest banala saker. Eftersom de var kända med hur himlavalet såg ut kunde de snabbt avfärda saker som en stark lysande prick på himlen. ”Det är Venus.” Eller ”Helt enkelt en satellit.” Folk kom in med sina rapporter till dem för att få fenomenen förklarade. UFO står just för Unidentified Flying Object, på svenska oidentifierat flygande objekt.
Den här föreningen expanderade så pass att man slog ihop sig med flertalet andra personer i Sverige för att senare heta UFO-Sverige som föreningen också går under i dag. Året var då 1970.
Nu, 2013, har han hållit på med dessa ufo-observationer i nästan 40 år. Det är ett ämne som uppslukat hans liv. Föreningen har vuxit enormt och massor med människor är nu involverade i den. Men ingen är nog lika involverad som min pappa. Han har närt den med stor passion genom alla dessa år. Nästan som ett eget litet barn som han sett växa upp.
Jag har länge omfamnat att han håller på med detta. Det har blivit även en del av mig. Anledningen till att jag tar upp denna historia nu är att en person skrev till mig på Facebook att pappa förekommit i P3:s program Metropol med Susanna Bråding (hon med den karismatiska rösten). Lyssna gärna på programmet här. Pappa figurerar allt som oftast i olika medier som talesperson för ufo-relaterade frågor. Han är även journalist och sprider sin nuna på det sättet också.
Nog är jag otroligt stolt över min pappa. Han är en så driftig och kunnig person. Han har lärt mig så mycket. Jag har massor att tacka honom för. Mamma också såklart. All lycka till er! Kram.
PS. Tillsammans med tonerna från Mando Dia, Strövtång i hembygden, blir man nästan lite tårögd av att skriva detta.
Hade inte trott att dagen skulle bjuda på en så härlig känsla som den gjorde. Men överraskningar är alltid välkomna. Jag gillar att få min världsbild omkastad. Lite vad man kallar ”mind fucks”. Det är en intressant känsla när man omvärderar sin ståndpunkt fullständigt eftersom man kommit till någon ny insikt. Den insikten ska uppnås av ett kunskapsintag. Svindlande och lite obegripliga ord inte sant?
Solen sken och sträckte ut sina omfamnande armar mot mig när jag slog upp ögonen. Klockan var 10 och det var dags att möta världen än en gång.
Sidospår, och tips: om du vill byta låt på Spotify utan att klicka med musen kan du göra det med ett enkelt kortkommando. Håll in Ctrl och tryck på högerpilen på tangentbordet. Vips så kommer nästa låt fram. Vill du sänka/höja ljudet går det att justera med Ctrl + upp/nedpilen. Pausa, som alla vet, gör man med mellanslag.
Kan bli jävligt irriterad på folk som går fram till datorn och tar tag i musen för att långsamt trycka på pausknappen. Även folk som använder Chrome och envisas med att gå till Googles sökruta istället för att skriva direkt i adressfönstret vad man vill googla på. Sånt kan göra mig galen. Vi lever ju i en högteknologisk väg med tusen genvägar. Så använd dem.
Fattade tag om dörrvredet och slungade upp dörren för att mötas av en vägg av värme. Solen gassade och pressade tillbaka mig i mina kläder. Jag skulle klätt mig ledigare och med färre plagg.
Bussen tog mig till Vällingby, en annorlunda rutt från vad jag brukar ta. Skulle nämligen in till Svea Vaccin och ta två sprutor inför resan till Lima. Eller, den ena sprutan var för TBE, vilket inte är något man behöver oroa sig för i Peru. Dock var det dags igen, femte dosen. Nu ska jag ta TBE-sprutan vart femte år framöver. Skönt. Skönt att slippa de där jobbiga sprutorna. Men sen tog jag en mot hepatit A och B. En Twinrix. Den var fan inte rolig. Och den ska jag ta igen den 8 juni. Nej. Kändes verkligen som substansen i sprutan pressade undan något i armen. Substansen skulle helt enkelt inte in där. Det stramade ganska mycket efteråt och sjuksköterskan sa att i värsta fall kunde jag få feber.
Åkte sen med ett plåster på vardera armen till skolan för att möta Erik. Slutligen skulle vi lägga upp det tredje avsnittet av Etersmetens podcast på hemsidan. Kolla gärna in det här! Denna gång med en gäst i studion i form av Alexander Hannervall. Blev ett hyfsat bra avsnitt. Men vi sparar det bästa till sist. Nästa avsnitt blir, kanske det bästa jag gjort, inspirerande och härligt. Återigen stör jag mig på att inte kunna lägga upp avsnitten på iTunes. Söker hjälp i den djungeln. Får se hur det blir med det.
Sen kommer vi till den helvetes forskningsrapporten. Om jag inte nämnt det förut så kommer det här. Vi ska skriva en rapport med utgångspunkt i någon forskning, som antingen vi eller andra gjort. Varför vet jag inte. Jag går ju ingen forskningslinje. Jag pluggar ju journalistik för fasen. Biter i det sura äpplet och ska sätta mig i morgon med diverse böcker och skriva ned något som handlar om Sveriges Radios podcasts (de som ligger på iTunes). Det kommer att bli en ”rolig” lördag.
Annars har vi, det svenska folket, mycket att se fram emot i morgon. Kanske kommer samtliga individer finna något av två kommande saker stimulerande. Först hockey-vm och semifinal mellan Finland och Sverige. Storebror mor lillebror, och fråga inte vem som är vem. Det vet ni. Ja, det kommer bli en sjuk match. Alltid sån jäkla prestige när Finland och Sverige möts. Jag mår dåligt när jag tänker på hur jag kommer att känna mig efter en förlust. Så snälla låt mig inte ligga i fosterställning. Snälla.
Sen har vi Eurovision Song Contest (ESC). Nu äntligen, enligt några, tillbaka i Sverige. Jag säger: ”Ge bort spektaklet till Norge istället.” Lite sent nu kanske. Egentligen är jag nästan helt ointresserad. Men eftersom farsan direktrapporterar åt DN på plats i Malmö med Hanna Fahl så blir jag automatiskt lite intresserad. Visst, jag såg mellon (för övrigt världens fulast ord och jag vet inte varför jag använder det). Och jag engagerade mig. Men det betyder inte att jag tyckte att allt var kul. Men man blir involverad när nästan 9 miljoner människor fullständigt absorberas av arrangemanget. Nog kommer jag att kolla lite. Men antagligen kommer jag att behöva slita med forskningsrapporten under tiden.
Banade i alla fall hem från skolan vid 17-snåret. Då hade jag lånat tre böcker, varav en tjock som en bibel. Och då skojar jag inte. Den hette till och med The Social Media Bible. Sug på den. Lånet går ut 17 augusti. Ett sommarlån helt enkelt. Kanske ska man ta med den till Peru? Sitta på Machu Picchu och läsa kanske, haha.
När jag kom hem var klockan nästan halv sju. Var fortfarande varmt ute med en lätt bris som fångades av trädkronorna. Beslutet var enkelt. Jag skulle ut och springa. Det skulle visade sig bli en trevlig löptur med chockerande känslor.
Jag springer nästan alltid till Lövsta nu för tiden. Sträckan är lång, enkel och träffas av solen. Nackdelen är att det är mycket asfalt. Nere vid Lövsta ligger Mälaren. Vilken syn. Solen höll på att singla ned över horisonten samtidigt som den återspeglades i vattnet som lågt lugnt. Jag bländades av reflexen i vattnet.
När jag sprungit 7 kilometer stannade jag vid bryggorna för att återhämta mig. Gick ut på trät och tog mig en klunk vatten och sköljde mig i ansiktet. Vilket härlig känsla. Dropparna rann nedför ansiktet och jag kunde känna den lätta saltsmaken när svett blandades med vatten och träffade läpparna.
Sen sprang jag vidare, men inte helt nöjd. Vattnet hade gett mig mersmak. Jag ville ha mer. Jag tänkte på förra året. Då gick det alldeles för lång tid innan jag tog mitt första dopp för året. Och för mig är det mycket prestige när man tar första doppet. Man vill kunna skryta lite. ”När badade du då? Jag badade redan 17 maj.” Med det i bakhuvudet kom jag fram till en avskiljd plats med uppdragna båtar och en bänk. Satte mig där och insöp lugnet, atmosfären och den himmellika vy jag hade framför mig.
Plötsligt fann jag mig själv omärkligt vadandes ut i vattnet. Det var stenigt och tårna kände kylan. Men jag stretade på och kom ut på midjehögt vatten med bara shorts och kalsonger på mig. Snabbt sänkte jag ned kroppen i vattnet och rös, av välbehag. Simmade lite och dök under ytan för att komma upp bara två sekunder senare. Men, jag tog årets första dopp! Och vad skönt det var. Kroppen var chockad efteråt. Jag torkade mig med tröjan på bänken, satte på mig strumporna och snörde på mig skorna och joggade hem med blöta shorts. Lite lyckligare.
Hemma bjöd mamma på blodig ryggbiff, potatissallad, färsk sparris och baguette. Smakligt, vill jag lova. Drack ett stort glas vin och ganska mycket vatten. Avslutade kvällen med en kort stund framför teven och den här skrivstunden. Vissa inlägg har en tendens att bli hur långa som helst. De börjar leva sina egna liv och texten bara flödar. Finns så mycket jag vill skriva bara. När jag sitter och lyssnar på musik och skriver dessa inlägg finner jag en inre frid. Inget annat kan ockupera mitt sinne som skrivandet i den stunden. Hoppas att läsningen underhåller någon.
Till sist, musiktips som jag fått från att lyssna på Alex och Sigge:
Niklas Svahn 