Vi har börjat jobba med css vilket gör att vi kan utforma våra hemsidor rent stilmässigt. Nu har min hemsida fått lite färg. Kul att se den växa fram. Klicka på länken eller bilden för att se hur den ser ut. I morgon fortsätter arbete.
Kusinerna är fast, de har hittat mina gamla Gameboy’s. Och jag har lärt dem spela Pokémon. So the story repeats itself.
När jag var liten bad jag och min bror våra föräldrar om att få köpa Pokémon-spelen. Och det fick vi. Jag hade version blå och min bror version röd. Vi var helt fast. Man hade med sig spelet var man än gick, även till skolan. Man köpte guider, kort och figurer. Galet vad mycket pengar man la ner på det där egentligen. Men som man älskade det! Varje dag vad man uppslukad av de där små figurerna.
Och nu när mina kusiner ligger i sängen med var sin Gameboy och får jag härliga nostalgi-flashbacks. Jag kommer ihåg hur jag kämpade mot gymledare och vandrade i det höga gräset för att levla upp min Squirtle.
Konstant ropar de på hjälp. Spelet är ju inte helt enkelt och dessutom på engelska, så de förstår inte så mycket. Men jag kommer ihåg nästan allt. Jag minns namnen, jag minns vägarna och jag minns vilka pokémon som är bra och dåliga mot varandra. Sjukt att det sitter så djupt rotat egentligen. Som man malde in spelet i huvudet. Bortkastad tid kanske ni säger? Aldrig. Jag bär min pokémon epok med stolthet. När man låg där under täcket på kvällen och spelade för att mamma och pappa inte skulle se var riktigt mysigt.
Lite småpanik över att jag inte börjat med rapporten jag ska skriva. Måste införskaffa en bok först, och den är svår att få tag i. Vill helst inte köpa en bok för 300+ kronor för att använda den en gång till en skoluppgift. Då lånar man ju hellre. Utbudet på skolbiblioteket är dock inte det bästa. Återstår att se om rapporten blir klar i tid. Måndag är deadline. Men läraren som ska bedöma den är så svävande att moln framstår som betongsuggor.
Två av mina kusiner är på besök i helgen. De är ganska små (8 och 10) men ändå inte helt jobbiga att ha o göra med. Jag sa inte helt. De har sina stunder också såklart. Men i dag var vi iväg och badade på Husby-badet. De har ju ett så kallat ”äventyrsbad”. 3 timmar fick räcka, och nu sitter jag här och doftar fortfarande klor. Dryper, eller stinker kanske är ett bättre ord. Trots att jag tvålade in mig 3 gånger. Jaja, skitsamma.
Star Wars episod II fick avsluta kvällen till allas glädje. En film som alla tyckte var bra. Jag har ju sett den flera gånger eftersom jag tycker mycket om Star Wars, men det var ett tag sen man såg just denna. Kusinerna älskade den.
Denna vecka har vi inlett kursen Medieteknik på Södertörn. En kurs som inte är lika hårt journalistiskt vinklad utan mer inriktad på html, css, javascript och mycket mer. Vi har börjat med att göra våra egna hemsidor. Väldigt basic men ganska kul att se den växa fram. Titta på den här! Nu har den inte formats stilmässigt med någon slags layout utan det är bara html än så länge. Alltså informationen är inmatad men formen kommer på plats senare. Även om det var en ganska monoton arbetsprocess hade jag kul. Jag kan förklara i korthet vad vi gjorde.
Vi utgick egentligen från övningar som vår lärare Martin gav oss. Då skrev vi in html-kod (kan se ut ungefär såhär: <body>Hej!</body>) i ett textdokument. Inte word eftersom man måste göra det i ett dokument utan formateringar. Typ som TextWrangler för Mac eller Notepad++ för Windows. Så förde vi helt enkelt in lååånga stycken med kod i dokumentet och utformade på det sättet våra hemsidor. Sen gäller det att validera dokumenten (säkerställa att koden stämmer) och ladda upp filerna mot en webbserver. Ganska simpelt, men tar tid.
Nya kurser på min skola har en tendens att spåra ur innan de har börjat. Som i dag.
Klockan på 06.00 (väldigt tidigt för mig) och hasta i väg för att hinna till skolan som började 8. Pendel är försenad, så att när jag kommer fram med bussen måste jag springa ut av hela helvete för att hinna med tåget. Vanligtvis har jag några minuters buffertzon att gå mellan buss och pendel, inte i dag. Hinner i alla fall, tack för det.
Pendeln kommer fram till centralen, men på fel plattform. Det råder stor förvirring i vagnen. Tar mig över till andra plattformen och hinner återigen precis med mitt tåg. Framme 07.54. God marginal med andra ord. Snor en kaffe och letar upp den nya salen MA456. Jävligt klurig att hitta för övrigt. Som tur är har lektionen inte börjat utan där står en kille och försöker få upp en projektor.
Men kanske var det inte så tur. Killen är i själva verket inte alls vår lärare. Han är inhoppare eftersom den riktiga läraren är sjuk. Vi ska alltså ha kursintroduktion och allt den här killen gör är att läsa ur powerpointen han har framför sig. Något vem som helst med inte allt för svårt synfel kunde gjort. Lektionen slutar 08.37 och vi får instruktioner att eftermiddagens föreläsning finns inspelad på kurswebben med tillhörande pdf. Man blir ju trött.
Tog mig alltså till skolan för lite högläsning i cirkus 30 minuter.
På vägen hem missar jag pendeln med minsta marginal (nu är den inte på min sida längre). Väntar. Tar nästa. Kommer fram till centralen och bestämmer mig för att käka lunch. Dagens höjdpunkt.
Tar pendeln hemåt och komme fram för att vänta på bussen. Det går relativt smärtfritt. Står att bussen ska gå om 8 minuter. Skönt tänker jag. Men det gör den inte. Tiden svänger om efter 8 minuter och säger istället att den ska gå om 14 minuter. Efter ca 10 minuter kommer nästa tåg från centralen in på stationen, och med det en massa folk. Jag står och lyssnar på radio och är lite ouppmärksam så många ställer sig före mig i busskön. Jag tänker att det är lugnt, klockan är ändå bara 14.00 och rusningen har inte börjat, jag kommer att få plats.
Så kommer bussen 4 minuter senare. Smockfull. De som står före mig trycker sig på men ungefär hälften får inte plats, jag inkluderad. Så var det bara att vänta i ytterligare 14 minuter på nästa buss. Score.
Det värsta är att jag redan när jag skulle ta första bussen valde att inte ta en annan buss jag kunde åkt med. Det finns nämligen två att välja mellan men den ena tar en bättre rutt. Dock är det väldigt lite skillnad i tid det tar för mig att komma hem. Från och med nu tar jag alltid den andra bussen om den står inne.
Allt detta kanske förklarar lite hur min dag har varit. Tur att jag hade Christer i P3 att lyssna på under tiden.
Blev lite glad för att hitta den här guldklimpen på Youtube ändå. Något positivt med dagen.
Juste, den bok jag skulle låna på biblioteket var utlånad också.
Hej hej. Var längesen jag skrev sist, vet inte riktigt varför det dröjt så länge. Har inte känt motivationen helt enkelt. Ibland är det så. Ska berätta lite vad som hänt under dagarna jag varit frånvarande.
Vi har nu avslutat kursen redaktionellt arbete och våran hemsida Piazza. Ganska skönt att börja på ett nytt kapitel eftersom det kändes jobbigt att producera till hemsidan på slutet. Nu ska vi snart börja med medieteknik, vi ska syssla med html-kodning och annat. Först har jag en slutrapport som måste skrivas bara. Till skillnad från förra kursen blir det mer tid i skolan med fasta lektioner och obligatorisk närvaro. Något jag uppskattar, tycker inte om när det är för slappt.
För att finna lite sinnesstämning sätter jag på lite musik och drömmer mig bort. Här är vad jag lyssnar på just nu:
(hoppas inbäddningen fungerar)
Riktigt skön musik när man vill glida lite.
Hoppas kunna uppdatera er lite mer om vad som händer i mitt liv framöver. Som blivande journalist gäller det ju att hålla skrivandet flytande.
Såg Uppdrags Gransknings program om barnfattigdom i Sverige. Om du inte sett programmet bör du göra det. Finns HÄR.
Många blev upprörda, liksom jag, att Janne Josefsson helt saknade empati. Borde man inte fokusera på något annat? Förstår kritiken, men samtidigt har han rätt. Däremot ska journalister någonstans inte sparka neråt. Alltid uppåt. Vi kämpar för rättvisa och inte emot. Bris, Rädda Barnen och Majblomman har gjort fel men man kan inte säga att det inte finns några fattiga barn i Sverige genom att trycka upp en mikrofon i någons ansikte och fråga om det gör det. Klart finns det fattiga barn i Sverige. Alla går inte runt och är hungriga eller har för lite kläder på sig, det är nog väldigt få. Men i Sverige som är ett rikt land räknas barnfattigdom på ett annat sätt. Vi kan ställa högre krav. Egentligen ska vi inte ha ett enda fattigt barn i Sverige. Och hur mycket tjänar egentligen organisationer på att ta i lite i överkant? Inte mycket skulle jag tro. Men de måste göra det för att få uppmärksamhet så att fler kan få hjälp, vilket är det som spelar någon roll.
Jag tycker man på UG tagit sig vatten över huvudet. Janne har fått ”ratta” alldeles för mycket den här gången. Lite skamligt att kolla på programmet faktiskt. Motarbeta fattigdomen istället.
Niklas Svahn 