Stått och hoppat och fotat på Kungsträdgården i kväll och hyllat de svenska hjältarna! Som sig bör. Alltid viktigt för mig att verkligen pränta in dessa historiska upplevelser, som med vm-vinsten i hockey till exempel, och se saker med egna ögon.
Har lagt upp en hel del bilder på instagram och twitter så där får ni gärna kolla. Kan bjuda på några stycken här också:
Ta det lugnt. Slappna av. Spänn inte bågen för hårt eftersom då kommer strängen att gå av och mest troligt piska dig själv antingen på handen eller rentav rakt i ögat vilket resulterar i en tur till sjukhuset där du sedan får veta att din syn är nedsatt med 30 procent och på väg ut ur sjukhuset ser du att pilen som du sköt ändå flög iväg och träffade någonting där borta i horisonten som du inte ville att den skulle träffa vilket är plågsamt för dig när du tar dina första steg ut på den oprövade och rastlösa våta marken utanför huset.
I dag passerade en dag av OS som jag aldrig kommer att glömma. Inte tack vare alla svenska prestationer och minnen som förvärvats under dessa ljuvliga dagar, nej. Inte på grund av matchen mellan Sverige och Kanada. Utan av den enkla orsaken att allt skulle komma att handla om ett tråkigt dopingfall som berövade en elitspelare sin chans att kliva ut i sitt livs största match, och göra sitt livs bästa prestation och låta allt bara vara som det skulle ha varit – låta Sverige torska, låta oss åka hem med ett litet leende på läpparna – men så blev det inte. Långsamt utan någon som helst barmhärtighet suddas det lena leendet på mina läppar ut till fullständig katastrof.
Sa jag att jag har klippt mig?
Sitter i soffan och njuter av Kanada mot USA. Vi pratat hockey. Vi pratar OS. Och det är fantastiskt. Orimligt mycket sport på tv i dagarna och vad härligt det är.
Vi väntar alltså på en motståndare till Sverige i finalen på söndag 13.00. Då är det dags, då smäller det!
Annars är det 30km och 50km kvar, skidor. Kalla hoppas vi på. Men hon var tydligen lite täppt i näsan. Men kör in lite nässpray och sen är det bara att flåsa på.
Bländare, f… f4? Ja, kanske det. Vi satsar på det! Så får vi se hur det går… Och slutaren då? 1/250? Nja. Jag vet inte riktigt. Kanske 1/500? Oj… Men vänta lite nu, ISO då? Vad brusigt det blev. Och mörkt, oskarpt, snett.
Ungefär så tar jag mina bilder. Jag har knappt någon förståelse för kameran. Skjut från höften, kör på P. Auto alltså. Och tryck av. Jag använder i alla fall inte dum-auto. Tur det.
Men som jag skulle vilja behärska kameran till fullo. Antingen är det skärpan, eller ljuset, eller utsnittet, eller vitbalansen. Ytterligare en sak jag inte behärskar: vitbalansen. Antingen gul som en gula febern-drabbad asiat, eller vit som Moby Dick. Brukar ursäkta mig med att ”det löser jag i photoshop”. Nej, nu ska jag inte sitta här och dra skam över mina kamerakunskaper. Det gör bilderna så bra åt mig.
I dag och i går intervjuade jag och Anna två riksdagspolitiker. Raimo Pärssinen (S) och Katarina Brännström (M). Båda sitter i arbetsmarknadsutskottet och är varandras motsvarighet. Vi pratade om byggarbetares arbetsmiljö – hur den ser ut och vad som kan göras för att den ska bli bättre.
Det handlar alltså om vårt examensarbete igen. Och jag vill påminna om att om du, eller någon du känner, eller någon din vän känner, skulle kunna tänkas känna en person (ett case) som råkat ut för en arbetsplatsolycka på en byggarbetsplats så får du jättegärna kontakta mig: niklas.svahn@gmail.com.
Intervjuerna gick bra. Man lärde sig en hel del av att bara sitta där och lyssna. Extra kul var det att vi såg Stefan Löfven när vi väntade på Raimo. Vi hejade och han hejade faktiskt tillbaka. Han såg stressad och lite sammanbiten ut. Men kul att han hälsade.
Annars har jag hållit och fipplat lite med SH-radio. Försökt att få till en tid att göra inslaget. Ett inslag som var en granskning men blev en enkät. Inte mycket att göra åt. Såhär när man har tidsbrist är det många saker som får stryka på foten.
Slängde in filerna i datorn och på måndag ska jag köra lite programledare med Agnes i skolan. Tycker det är ganska kul men det kan lätt bli stelt. Stämningen man har i radiobåset går inte riktigt in genom mikrofonen. Lyssnarna kan tro att vi står helt åtskilda. Så råkade det bli i förra programmet. Hmm, inget jag är speciellt stolt över för övrigt. Helst skulle jag vilja göra mina inslag själv. På så sätt kan jag avgöra när jag ska göra inslagen och på vilket sätt jag ska göra dem. Att jobba två och två för att göra ett inslag på fem minuter tycker jag är att slösa med resurserna. Då hade man kunnat sätta någon på att göra en längre granskning som kunnat komma i nästkommande program istället. Aldrig skulle väl Sveriges Radio skicka ut två radioreportrar på ett reportagejobb av den här kalibern vi sysslar med.
Håller förhoppningarna höga för övrigt att jag ska få jobb på SR i sommar. Vilken lycka. Å andra sidan vill jag ut och resa, ut och utforska. Trånga, tråkiga Sverige bara krymper och krymper. Klaustrofobin är snart ett faktum.
Skrivarglädjen har inte flödat över på sistone. Jag har känt mig tvingad att skriva något här på bloggen. Bara för att ha någon som helst kontinuitet. Jag tycker att allt jag skriver blir platt. USCH!!! Varje mening luktar ängslighet. Det-sjukan. Okreativt. Illaluktande. Vad ni vill. All kritik är vettig kritik just nu.
Måste sluta nu innan jag sliter ut ögonen på mig själv. Eller fingrarna. Naglarna kanske. Summerar kort lite grejer: Tycker Soran Ismail är en fantastiskt person som bevisat att SR gjort fel i sitt beslut att stänga av honom som programledare i Morgonpasset. Tycker det är skit vad som händer i Kiev. Sjukt med andra ord. Hemskt. Tycker inte om att klassen känns mer splittrad än någonsin. Folk håller sig på sina hörn, det blir grupperingar om vartannat. Jag hatar min egen osäkerhet. Min egen tafatthet. Botemedlet? Tycker väldigt mycket om all sport som sänds på tv. Överkonsumerar OS. Allt från curling till hockey. Curlingen är ju för fan så spännande. Men nu är den snart slut helt. Och i morgon smäller det mot Finland. De flest som läser detta vet kanske redan hur det gick i matchen. Hoppas att det blir glädjetårar! Tycker det är fantastiskt att deltagarna i På Spåret är så allmänbildade. Grattis till Göran Everdahl och Helena von Zweibergk. Men vad tur man kan ha som får en filmfråga på sista frågan. Evedahl, som den filmkritiker han är åt SVT, hade ju inga som helst problem att sätta tre poäng. Älskar det andra paret också, Jesper och Elisabeth – om jag inte minns fel. De hade också förtjänat att vinna.
Allt som allt, dagarna går övermänskligt fort. Praktiken närmar sig med stormsteg. Är både nervös och förväntansfull på vad som ska hända. Är osäker på att jag ska kunna prestera som de vill. Jag hoppas, och ska göra allt jag kan. Tiden går fort. Dagarna driver med mig.
I går såg jag på Lars Von Triers mastodontfilm Nymfomaniac. Och vilket åktur det var. 4,5 timma trodde jag aldrig skulle passera så snabbt. Många scener, framförallt en i första delen, var helt jävla klockrena. Jag pratar om den med Uma Thurman om någon annan sett filmen – vilket jag tror ytterst få i min vänskapskrets har.
Men wow! Herregud, jag satt som på nålar. Det var som en enda lång episk resa med alla olika sinnestillstånd inkluderade.
Tittat på den smällfeta tillställningen som är melodifestivalen ikväll. Vilket jävla skitprogram, skitdeltävling. Och humorn?! Det är barnnivå på allt. Kanske för att inte förarga föräldrarna och barnen som faktiskt tittar. Men bristen på humor och följsamhet förargar mig. Plågar mig. Drar ner mig i SKITEN. Usch. Smutsig känner jag mig efter en omgång mello. Enda behållningen är farsans chattande på DN.se. Han och Hanna Fahl gör en stor insats. De är självklara som mellokritiker. Tur att allt är så dåligt. Det gör deras jobb lite lättare. Hur fan hade det varit om låtarna, mellansnacket, eller upplägget faktiskt varit bra? Vad hade vi pratat om då?
I övrigt tog Sherlock vid efter mellon. Och där snackar vi kvalité. Avsnitten kan verka lite spretiga i stundom. Men det är vanskligt när man ser till helhetsbilden. Förträfflig spänning. Och Cumberbatch är ju i en klass för sig. Uppmanar alla att se serien. Avsnitten är 1,5h långa. Ren njutning.
Ska ta ikapp På spåret också. Men där vet jag ju redan (FAN FAN FAN) vem som vann. Eftersom folk, ignoranta trälar, ska lägga upp bilder på Instagram och förstöra alltihop. Tack!
OCH SEN HAR VI SVERIGES FÖRSTA GULDMEDALJ I OS!!!! Vi snackar såklart stafettfinal i längdskidåkning. Vilka hjältar. Vilken insats. Vilka tjejer. Grymma. Speciellt Charlotte Kalla. Hon fullständigt åt upp och spottade ut motståndet på sin sträcka, och sen när hon korsade mållinjen – spurtade sönder allt och alla. Hon är i sådan sjuk form. Syreupptagningsförmågan där är något i hästväg. Anders Jansson hade nog behövt lite coaching av henne.
Både damerna och herrarna vann sina matcher i hockeyn! Kul. Damerna skrällde. Herrarna skälvde. Mot Lettland? Ja. Låt oss hoppas att detta skakiga symtom inte hänger i. Sedin ser inte bra ut. Bäckis är inte heller på gång. Louie har det också tufft. Vi behöver få igång dem, detta var matchen de kunde plocka fram sitt lilla extra. Men så blev inte fallet.
Känner nu, här med Sinatra i lurarna, att jag håller på att somna. Gäsp. Plågeri att hålla ögonen öppna när man är trött. Ta’t lugnt så ses vi på andra sidan.
Niklas Svahn 