Självupptagna sommarprat

I dag har jag varit på stranden och solat lite, den korta tid som solen var framme det vill säga. Lyssnade på Clara Henrys och Tom Alandhs sommarprat. Bäst var nog ändå Alandhs, han pratade inte bara om sig själv. Han är en av de får som ägnat majoriteten av sitt sommarprat åt andra människor. Åt att beskriva möten med andra människor. Så klart blev det en hel del snack om han själv också, men ni förstår vad jag menar. Annars kan sommarprat bli så självupptagna. Och det är inte roligt att bara lyssna på någon som pratar om ”jag, jag, jag”.

Sen att Alandh är gammal journalist och kunde prata utifrån sin journalistiska bakgrund är mumma för en nörd som jag. Jag fullkomligt älskar allt som har med journalistik att göra, gamla anekdoter och så vidare. Eller bara hur andra uppfattar journalistyrket. Alandh har ju gjort över 100 dokumentärfilmer, men han började som reporter på Svenska Dagbladet tror jag det var. Men han har träffat väldigt många människor under sina 71 år och det var intressant att lyssna på.

Efter det åkte jag och tränade, simmade, i simhallen. Körde nästan en timme i bassängen och blev riktigt utpumpad efteråt. Satt så klart och bastade en stund och sen tog jag en cykeltur runt Skövde för att bekanta mig lite mer med staden. Cyklade runt i nästan en timme. Stannade på en kyrkogård, ja faktiskt, och läste lite i Proust. Det var ju så fridfullt där, jag satt som på en liten höjd och blickade ut över gravstenarna som badade i det lätta solljuset, himlen var något betäckt av moln och solen strilade igenom, gav ett ganska behagligt ljus, samtidigt så surrade humlor i nacken på mig i häcken av blommor. Så det var en avkopplande stund. Jag såg några gå omkring längs gravstenarna, främst äldre personer. Men annars var det helt folktomt.

Sen tog jag och cyklade hem, hängde upp mina blöta badkläder som dofta starkt av klor, handduken likaså. Lagade ihop någon mat, tog en frukt, och satte på lite musik ifrån mobilen. Har ju upptäckt att jag kan koppla mobilen till högtalarna i lägenheten, vilket är stor succé. Nu kan jag till och med lyssna på podcast här i mina rum.

 

Hur ska jag utnyttja all tid?

I dag var det dags att ta tjuren vid hornen. I dag var det dags att sluta vara en soffpotatis. Därför blev det 15 kilometers löpning. Jag vet, det är ENORMT tråkigt med folk som håller på och skriver om sin träning. Jag håller fullständigt med. Därför ska jag hålla mig kort: Det var skönt att få lite fart under sulorna igen.

Jag tjatar och tjatar, men på lördag åker vi faktiskt. Tidig uppstigning, det gäller att vara på plats på Arlanda 08.50.

Håller på och laddar batteriet till kameran, en Nikon D7100, med ett standardobjektiv. Alla kommer att ha kameror, allt kommer att dokumenteras. Så känns det nu, och så kommer det att kännas sen. Jag hoppas bara att jag kan Twittra från platsen vi ska till. Kan förvarna redan nu för en Twitterorkan från mitt håll. Blir svårt att hålla fingrarna från knapparna. Kanske kommer jag rentav att göra en uppdatering på Facebook också. Det var inte i går.

Följer du Paradise Hotel? Jag erkänner, jag är en av fånen som sitter och glor på programmet. Visst, det tar fram alla dåliga exempel på personligheter som vi någonsin kan tänka oss och spär på dåliga stereotyper och bilder som vi har om hur samhället ser ut. Jag vet var jag står, hur jag känner, vad min ståndpunkt är. Men ändå. Det är något som lockar.

Så här i tider av att vara arbetslös funderar jag på om jag ska utnyttja min tid bättre. Ska jag till exempel anmäla mig till en kurs i improvisationsteater, franska, piano eller kanske något helt annat som jag länge har velat testa på? En fotokurs kanske? Allt är tänkbart men sen finner jag mig fast i det alldeles för inskränkta föräldrahemmet. Här är jag hemma, men ändå inte. Alla vill ju förr eller senare ha något eget. Jag resonerar så att jag gärna flyttar, om jag får jobb. Jag kan inte skaffa en lägenhet nu eftersom jag kanske kommer att få röra på mig. Samtidigt, hur ska jag få tag på en lägenhet? Ni kanske kunde ta och bygga några fler – ja, jag riktar mig till er, beslutsfattarna. 250 000 fram till … eller vad ni nu pratar om är ändå för lite.

Spring Bellman, spring!

Ryggen värkar nu, jag har stumma ben och vaderna spricker lite av smärta ibland. Konstigt, tänker jag. Jag har ju inte sprungit milen ens. 5 kilometer avverkar jag ju för jämnan. Men det var något speciellt med att springa en tävling. Sist var på Lidingöloppet. Efter det har jag inte tävlat.

Nervositeten som smög sig på innan start var påtaglig. Trodde inte att det skulle kännas så pirrigt att springa 5 kilometer. Men nu hade jag även ett lag att bevisa mig för. Jag fick inte svika kollektivet. Jag var ville bevisa för de andra att jag kunde springa snabbt jag också.

Och det slutade med näst bästa tid inom laget. Samtidigt var jag besviken på mig själv. Jag hade kunnat springa snabbare. 23 minuter gick det på, enligt den officiella tiden – som jag tror är mycket svår att bestrida. Faktum är dock att min klocka pekade på 22.50. Det ska tilläggas att jag startade tiden för snabbt, redan 150 meter före den officiella starten. Eftersom det var första gången jag sprang Bellmanstafetten hade jag inte så bra koll på hur banan såg ut. Jag visste inte riktigt hur jag skulle disponera loppet. Jag visste inte vart starten var.

När Annelie kom in mot växlingen stod jag och vinkade med ett tomt plaströr avsett för en sverigekarta skala 1:1,2 miljarder (på den lilla bilden på utsidan). Hon sprang på cirka 26 minuter, jag tog emot den vita pinnen och gav tillbaka röret.

Sen var jag iväg.

Vaknade redan vid klockan 9 (ja det är tidigt för mig i dagar som dessa). Tandläkarbesök stod på schemat. En inplanerad rutinundersökning som planerats in för några månader sedan innan vi skulle åka till Peru, då när jag kände att jag behövde en akut undersökning som sedan resulterade i en avstämmande inplanerad rutinundersökning senare.
Cykeln tog mig till Vällingby och det gemytliga väntrummet på Folktandvården. Jag älskar väntrummet de har på Folktandvården. Det är ett väldigt ordinärt men mysigt väntrum. Jag kommer väl ihåg när jag var liten och jag och brorsan satt där och väntade med pappa. Då gick vi fram till fiskarna och knackade försiktigt på glaset. Vi läste ur sagoböckerna som låg på det lilla bordet. Och efteråt när jag var klar hos tandläkaren fick jag ett bokmärke eller en liten plastleksak, en snurra eller en reflex kunde det vara.

Till skillnad från många gillar jag att gå till tandläkaren. Jag tycker det är skönt att bli ompysslad. Jag vet att jag är i kompetenta händer som kommer att hjälpa mig. Kanske förknippar jag tandläkaren med positiva minnen just eftersom jag aldrig behövt särskilt mycket hjälp. Jag har aldrig haft ett hål. Jag har haft en liten början till ett hål men inget ”hål-hål”. Däremot har jag slagit ut en del av mina framtänder när jag var liten och lekte i en klätterställning som resulterade i att jag har en lagad skottglugg i kanintänderna. Den har jag fått laga och slipa på några gånger. Annars har jag bara bra minnen från tandläkaren. Karin Wärle är min tandläkare. En mycket kompetent dam från Danderyd som jag tycker mycket om. Kanske är det också därför jag gillar tandläkaren?

Sen gick jag ut bland stråken i Vällingby i jakt på ett par skor. Egentligen skulle jag hitta skor som var lite tunnare och passade mer på sommaren. Slutade med att jag köpte kängor till hösten av robustare karaktär. Så kan det gå. Några lättare skor kom jag inte hem med.
Cykeln med sina dubbla lås stod och väntade plikttrogen vid gatlampan.

Efter 1 kilometer visste jag knappt vad jag höll på med. Jag kollade på klockan och noterade 03.40. Vad i helvete, tänkte jag? ”Jag springer ju på en fart runt 20 minuter.” Vilket är alldeles för snabbt för att jag skulle orka resten av loppet.
Jag vet inte riktigt vad som hände sen. Jag har väldigt små minnesbilder kvar av själva loppet. Jag var nog väldigt fokuserad. Innesluten i min lilla bubbla. Jag kommer bara ihåg vissa speciella partier som den branta backen i skogen eller den långa raksträckan som aldrig ville ta slut. Jag hade inget begrepp för hur snabbt jag sprang. Jag trodde att jag sprang på en tid under 22 minuter. Enligt min klocka låg jag relativt bra till.

Det visade sig att jag sprang på 23.02. Sista biten var jag däremot riktigt snabb. Där körde jag om både fru papiljott och herr brasklapp. Ingen sprang om mig. Men jag tror att min dåliga tid berodde på lite för dålig laddning inför. Jag tog ut mig för mycket när jag cyklade fram och tillbaka till Vällingby och värmde upp hemma, tre timmar före start, cyklade till Barkarby och sedan värmde upp där. Jag skulle tagit det lugnt på dagen, sovit ordentligt på natten, kommit dit helt utvilad och fräsch för att göra en tid under 22 minuter.

Mitt mål är att springa 5 kilometer på 20 minuter. 20.59 spelar ingen roll, så länge det är inom 20-minutersmarkören. Men jag får ingen kontinuitet i träningen. Som huvudmål har jag väl att någon gång springa milen på 40 minuter. Jag närmare mig men det är väldigt långt kvar inser jag efter en dag som denna. Jag vet inte riktigt om jag gör något fel i träningen heller. Kanske, men hoppas inte det. Ibland känner jag mig oslagbar i spåret, i dag gjorde jag inte det.

Anledningen till att jag sprang Bellmanstafetten var på grund av att mammas jobb, Järfälla kommun, skulle springa. De var en man kort och frågade om jag ville hoppa in. Vi var 5 stycken totalt som sprang på en tid under 2 timmar sammanlagt. 2 tjejer, 3 killar. Starkt.

Käkade picknick efter loppet. Massor av företag var med och sprang stafetten. SJ, SF, Aftonbladet, Elgiganten för att nämna några. Så alla stafettlag fick en matlåda med pasta, kyckling, sallad och lite annat smått och gott.

Kom hem och slog mig ned i soffan framför Aktuellt. Uppdaterade mig med de senaste nyheterna och lite Sportnytt på det.
På senare tid har jag verkligen försökt att ta del av nyhetsflödet så ofta som möjligt från olika kanaler. Jag lyssnar alltid på lunchekot klockan 12.30 varje dag och tittar på en rapportsändning på kvällen samt följer såklart nyheterna i mobilen och på nätet löpande från olika aktörer hela dagen. Jag försöker verkligen hämta nyheterna från olika källor. Det är radio, tv, tidning och nätet. Jag läser alltid DN på morgonen. Hela tidningen. Men det är inte alltid jag hinner läsa artiklarna utan jag skummar mest igenom tidningen. Jag tycker det är viktigt att veta vad som händer i Sverige och världen.

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag stelnar till fullständigt. Fortfarande förbryllad över att min kropp säger ifrån så mycket. Känns lite som efter Lidingöloppet. Och DÅ kändes det jobbigt. Rent av för jävligt, i flera dagar. Jag trodde att min fot var skadad länge och väl. Men tiden läker sår, som det brukar heta.

En välförtjänt uppgradering

Vaknade klockan halv tio. Tog mig upp och duschade av mig nattens ihängande sömnighet. Det var en fin dag. Långt ifrån molnfri men varm och lysande.
Gjorde ett par mackor och slog mig ned ute på altanen med Dagens Nyheter framför mig. Söndagsbilagan, omåttligt tjock och härlig, kändes frasig i händerna. Lyssnade på fåglarna och skummade igenom artiklarna.

Sen gav vi oss tre ut för att handla. Pappa behövde skjortor och byxor. Skjortorna hade fått nötta armbågar och fransiga ärmar, och byxorna han hade på sig hade blivit flammiga.

Så vi tog oss till Barkarby Outlet. (Om jag ska beskriva var jag bor för en främling och nämner Barkarby säger de, som på instinkt, ”Barkarby Outlet?”. Detta är vad folk känner till och det beror bara på en sak och det är IKEA.)
Vi betade av några butiker innehållandes skjortor och byxor. Vi fann båda. Jag skulle kolla på löparskor och begav mig till Nike-butiken.
Sökandet var fruktlöst. Inga perfekta skor att finna. För jag sökte efter de perfekta skorna. Inget annat dög.
Iväg till Stadium där jag hört att man kan få sitt steg analyserat. Mamma tappade bort en blå kofta någonstans i butikerna, som hon inte hittade. Blev föga förvånad eftersom hon ständigt gör sånt som att tappa bort en blå kofta.

Väl på Stadium provade jag många skor. Fick slutligen hjälp och kunde få mitt löpsteg analyserat. Jag har, som man säger, pronerande löpsteg. Ingen aning om att jag hade pronerande löpsteg. Inte heller hade jag den blekaste aning om vad pronerande löpsteg betydde. Tydligen betyder det att jag viker in fötterna när jag springer och lägger tyngden inåt mot kroppen. Jag sätter mycket tryck på ytan mellan trampdynorna. Därför behöver jag skor som stabiliserar upp det området och gör att mina steg riktas rakt framåt. På så sätt får jag en mer framåtriktad löpning.
Inte visste jag att det var så. I ärlighetens namn vet jag inte om jag kommer att tjäna på att ha pronernade skor. Vad jag däremot vet är att skorna kostade en mindre förmögenhet. Låt mig säga så här, över 1000 spänn i alla fall. Folk stör sig på när man inte nämner en summa. Även jag. Men nu får ni en bild av kostnaden.

Jag har aldrig haft ett par bra löparskor förut. Tidigare har jag sprungit i mina inomhusskor som jag spelade innebandy i. Jag har också sprungit i brorsans alldeles för stora skor. Jag har fått snöra dem hårt för att kunna springa ordentligt. Det var hans skor jag sprang Lidingöloppet i.

(Jag vet inte varför jag skriver så mycket om träning. Själv hatar jag att läsa om träning. Och det känns kontraproduktivt att skriva om något som jag senare hatar att läsa. Men kanske håller även jag, som allt annat, på att förändras.)

I morgon ska jag testa dem på riktigt för första gången. Än så länge har jag bara kört med dem på ett löparband i Stadiums butik. Fortsättning följer.

Har bitit av mina nagelband. Sitter och plågas för varje knapptryckning på tangenterna. Helvete vad det gör ont. Måste sluta klippa naglarna som en idiot och sluta bita på dem.

En sista anhalt

Sitter här helt slut framför datorn som jag satt upp på mormors gamla skrivbord. Stolen jag sitter i är något mellan en fåtölj och en datorstol. Under bordet sitter en låda som är lite för låg för mina ben men ändå sitter precis där den ska.
En inplastad världskarta från 1996 ligger under datorn och musmattan. Till höger om mig ligger boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg, en klocka jag köpte i Peru för 20 soles, anteckningsblock och några gamla tidningar. En lampa lyser matt upp min tillvaro.
Jag ser ut över parkeringen på pensionärs-byn. Framför mormors hus är en slags vändplats, eller rondell. I mitten står en gammal mast som är prydd med en svensk flagga i toppen. Runt den står blommor och buskar. En fin utsikt. Samtidigt sorglig. Evinnerligt sorglig. Hit kommer folk för att förbereda sig på sin sista vila. Det här området, dessa rum är mest troligt deras sista anhalt i livet. Många kommer att dö här. Kanske dör de i sina hem. Andra på ett ålderdomshem. Några får åka till sjukhus. Men de två sistnämnda alternativen skulle jag inte bevärdiga med att kalla anhalt. En anhalt är ett stopp man minns, en plats att bevara.
Men någonstans måste man se det positiva i alla som bor här. De har varandra. Släktingar kanske inte besöker dem så ofta. De gamla är glömda. Men de har varandra. Alltid varandra. De spelar boule på onsdagar klockan 14.
I dag firade de en tant som hade namnsdag med kaffe och några timmars ”girl-talk”. För det är mest kvinnorna som umgås. Antar jag. Det är allt jag fått höra från mormor. Men jag har inte hört något om att männen, ”kommer ut”, så att säga.

Körde en iron-man, light edition, i dag. Såg att det var triathlon-vm på tv och blev inspirerad. Som vanligt vann de två överlägsna britterna. De två bröderna som jag inte kommer ihåg vad det heter men skulle kunna googla fast inte orkar.
Cyklade till Snapen, cirka 4,5 km, sprang en runda på 5 km i skogen, simmade några hundra meter, tog cykeln tillbaka samma väg. Matt och nöjd tittade jag på en deckare med mormor. Whitechapel hette den. Förvånad över att den inte var sammanblandad med alla andra skitkriminalserier som finns därute. En frisk vind blåste runt den, men såklart har kriminalare sina begränsningar. Det finns bara så mycket att ta av.

Var i princip vindstilla på eftermiddagen i dag. När jag hade sprungit klart och lunkade ut från den djupa skogen med stumma ben såg jag det stilla vattnet framför mig. Där låg Vänern upplyst och spegelblank. Vattnet såg ut som en gata av hamrat guld. Bryggan skar ut från stranden som en kniv. Längst ut satt några solbadare och tittade på sina barn som lekte i vattnet. Jag gick ut på bryggan och höll nästan på att bli träffad av bollen de kastade till varandra.
Simmade ut men kunde fortfarande känna sanden mot benen när jag råkade ta en för djup benspark. Badplatsen var mycket långgrund. Framför mig såg jag en ö fylld av träd sticka upp som en boj i det blanka vattnet.
Allt eftersom jag simmade kunde jag så småningom se kyrktornet torna upp sig i söder över Mariestad. Majestätiskt stod det där. Stoltserande och praktfullt ropade det ut ”här är jag”. Jag vände och simmade tillbaka, ögonen några centimeter över det hamrade guldet.

Otur med vädret på min lediga dag

Hejsan,

I dag var min första lediga dag på väldigt länge. Räknar man inte med helgdagarna, som också ockuperats av skolarbete, har jag inte varit ledig på ett bra tag. Därför var det extra skönt att kunna lägga upp fötterna på bordet och njuta av en god bok (som inte var kurslitteratur).

Det har varit en grådaskig dag. En tråkig, ganska melankolisk dag. Dagar som denna borde egentligen inte få finnas. Men om det inte fanns sådana här dagar skulle vi nog inte värdera de bra dagarna lika högt. Det måste finnas högt som lågt för att det över huvud taget ska finnas något som uppfattas som positivt. Annars skulle vi ju leva i någon slags monoton sörja.

Efter en rejäl sovmorgon klev jag upp och duschade. Fick ett mejl från morsan igår med endast en länk. Den länken gick till en sida som handlade om finnar, skriven av ACO. Läste att pormaskar blockerar hårsäckar. Kanske därför jag har så överjävligt dålig skäggväxt? Du vill inte se mitt skägg. Det är spretigt, tunt, missfärgat och ojämnt. Ibland önskar jag att jag hade ett riktigt tjockt, svart skägg. Som Rebin som gick i min klass i gymnasiet. Vi kommenterade ibland hans kroppshår och sa att han omöjligt kunde frysa eftersom han alltid hade ett extra underställ. Han hade ett gediget skägg.
Rengjorde i alla fall ansiktet grundligt för att försöka skubba bort orenheter och död hud, vilket ska vara största anledningen till att pormaskar bildas. Än så länge ser jag inget ljus i tunneln.

Har läst i min bok, Game of Thrones, Kråkornas Fest. En riktig sidvändare, men den är så förbenat tjock att det tar evinnerlig tid att läsa ut den. Helst vill jag konsumera böcker i en rasande fart. Jag ser framför mig hur jag plöjer böcker på en dag, som jag gjorde när jag var liten. Då var böckerna små och med många bilder. Annat är det nu.

Sen har jag tränat lite också. Sprang i rasande tempo, först 5 kilometer. Ingen nåd, bara hård forcering. Löven prasslade och den grådaskiga himlen lyste tråkig. Sen kom jag hem och fann att ingen var kvar i huset. Eftersom jag inte hade någon nyckel fick jag sätta mig och vänta. Men det blev jävligt kallt i bara shorts och t-shirt. Det blev ju aldrig riktigt varmt i dag. Tur var att posten låg kvar i brevlådan så satte mig och läste lite utanför dörren. Till slut blev det dock för kallt. Enda sättet att hålla sig varm på var att fortsätta springa. Så jag tog 5 kilometer till.
När jag återvände sen var turligen mamma och pappa tillbaka som hade åkt o handlat. Mamma hade tydligen lämnat en extranycket ute på ett ställe som hon menade att jag kände till. Det gjorde jag inte.

Det har varit fler bränder i Stockholms förorter i dag och i går. Sorgligt. Kan de inte sluta någon gång? Snart kommer någon att dö. Polis eller ungdom. Blir nedstämd så fort jag tänker på det. Därför har jag inte konsumerat särskilt mycket av nyhetsrapporteringen om ”Husby” i dag. Det är ändå bara samma sak just nu. Hoppas att det där löser sig och att ungdomarna tar sitt förnuft till fånga.

Annars, ha det gott.