Otur med vädret på min lediga dag

Hejsan,

I dag var min första lediga dag på väldigt länge. Räknar man inte med helgdagarna, som också ockuperats av skolarbete, har jag inte varit ledig på ett bra tag. Därför var det extra skönt att kunna lägga upp fötterna på bordet och njuta av en god bok (som inte var kurslitteratur).

Det har varit en grådaskig dag. En tråkig, ganska melankolisk dag. Dagar som denna borde egentligen inte få finnas. Men om det inte fanns sådana här dagar skulle vi nog inte värdera de bra dagarna lika högt. Det måste finnas högt som lågt för att det över huvud taget ska finnas något som uppfattas som positivt. Annars skulle vi ju leva i någon slags monoton sörja.

Efter en rejäl sovmorgon klev jag upp och duschade. Fick ett mejl från morsan igår med endast en länk. Den länken gick till en sida som handlade om finnar, skriven av ACO. Läste att pormaskar blockerar hårsäckar. Kanske därför jag har så överjävligt dålig skäggväxt? Du vill inte se mitt skägg. Det är spretigt, tunt, missfärgat och ojämnt. Ibland önskar jag att jag hade ett riktigt tjockt, svart skägg. Som Rebin som gick i min klass i gymnasiet. Vi kommenterade ibland hans kroppshår och sa att han omöjligt kunde frysa eftersom han alltid hade ett extra underställ. Han hade ett gediget skägg.
Rengjorde i alla fall ansiktet grundligt för att försöka skubba bort orenheter och död hud, vilket ska vara största anledningen till att pormaskar bildas. Än så länge ser jag inget ljus i tunneln.

Har läst i min bok, Game of Thrones, Kråkornas Fest. En riktig sidvändare, men den är så förbenat tjock att det tar evinnerlig tid att läsa ut den. Helst vill jag konsumera böcker i en rasande fart. Jag ser framför mig hur jag plöjer böcker på en dag, som jag gjorde när jag var liten. Då var böckerna små och med många bilder. Annat är det nu.

Sen har jag tränat lite också. Sprang i rasande tempo, först 5 kilometer. Ingen nåd, bara hård forcering. Löven prasslade och den grådaskiga himlen lyste tråkig. Sen kom jag hem och fann att ingen var kvar i huset. Eftersom jag inte hade någon nyckel fick jag sätta mig och vänta. Men det blev jävligt kallt i bara shorts och t-shirt. Det blev ju aldrig riktigt varmt i dag. Tur var att posten låg kvar i brevlådan så satte mig och läste lite utanför dörren. Till slut blev det dock för kallt. Enda sättet att hålla sig varm på var att fortsätta springa. Så jag tog 5 kilometer till.
När jag återvände sen var turligen mamma och pappa tillbaka som hade åkt o handlat. Mamma hade tydligen lämnat en extranycket ute på ett ställe som hon menade att jag kände till. Det gjorde jag inte.

Det har varit fler bränder i Stockholms förorter i dag och i går. Sorgligt. Kan de inte sluta någon gång? Snart kommer någon att dö. Polis eller ungdom. Blir nedstämd så fort jag tänker på det. Därför har jag inte konsumerat särskilt mycket av nyhetsrapporteringen om ”Husby” i dag. Det är ändå bara samma sak just nu. Hoppas att det där löser sig och att ungdomarna tar sitt förnuft till fånga.

Annars, ha det gott.

Från Kungsträdgården till bränder i Jakobsberg

Hejsan,

När man befann sig på toppen, och kände sig så lycklig, togs man till botten. Helt enkelt har det att göra med när jag igår befann mig vid Kungsträdgården för att fira guldlaget Tre Kronor och sen fick se vad som sker i Stockholms förorter så tätt inpå. Ska bara måla upp lite hur stämningen var i Kungsan.

Solen gassade och brände på min bleka kropp. Jag bestämde mig för att gå ifrån centralen till Kungsträdgården istället för att ta tunnelbanan. Med Alex och Sigge i hörlurarna vallfärdade jag som alla andra ned mot vattnet. Det var galet hur många som egentligen spatserade på Stockholms gator och när jag gick där kunde jag känna en stark tillhörighet till dessa människor. En stolthet.

Med ett stor leende på läpparna gick jag först för att ta mig något att äta på Burger King. Sen gick jag och ställde mig bland alla andra i folkhavet för att invänta hjältarna.

Först spelade man såklart ”We are the champions” ungefär fyra gånger skulle jag tro, blandat med lite andra låtar. Sen fick vi se hur Agneta Sjödin skämde ut sig på scen. Hon hade verkligen tappat greppet och verkade inte riktigt ha koll på läget. Tankarna gick till att hon måste ha knarkat ned sig ordentligt.

Sen, slutligen, efter att vi stått i hettan i säkert 40 minuter, kom de. Hjältarna. Och jag stod där med alla andra jublande personer och fick känna euforin som uppstod. I en stund blev jag till och med lite tårögd av alla känslor som kom över mig. Jag stod där och hurrade, klappade och sjöng. Det var viktigt för mig på så många sätt.

Sen togs man till botten.

Bränderna som nu härjar i Husby och på andra ställen i Stockholms förorter är för jävliga. Senaste nytt ska vara att bränderna och den aggressiva stämningen ska ha tagit sig till Jakobsberg, bara några kilometer från där jag bor. När våldet kommer så här nära blir man orolig och rentav lite rädd. Det gör hela skeendet mer personligt och jag känner mig förbannad.

Jag hoppas bara att personerna som utför dessa dåd tar sitt förnuft till fånga och slutar.

Nu till något helt annat.

Ville bara berätta om en kort dröm jag hade när jag råkade somna mitt på dagen. Jag minns annars inte mina drömmar särskilt väl men lite av den här kommer jag ihåg.

Jag drömde något så absurt som att Sigge Eklund och hans fru var hemma hos oss på middag. Jag kommer ihåg hur trevlig och lugn han var och att vi satt ute på altanen och åt gott medan solen strilade lugnt ned på däcket. Sen plötsligt kom jag på att jag bara måste ha en autograf av honom. Så jag sprang in i huset för att leta efter papper och penna. Men vart jag än letade kunde jag inte hitta något papper. Sigge blev otålig och det närmade sig när han och hans fru skulle gå hem. Jag letade och letade, fick upp något randigt papper, ett rutat, men jag ville ju ha ett blankt. Fast det fanns inte. Slutligen, när han precis skulle gå hittade jag ett kuvert. Jag sprang fram till honom som ett litet barn och räckte fram kuvertet. Han log mot mig, fattade pennan och skrev sin autograf. Och jag log tillbaka.

Haha, ja. Ganska absurd dröm egentligen och kanske inget spektakulärt egentligen. Och jävligt konstigt att jag drömmer om Sigge Eklund? Verkligen.

Vi sätter punkt där och hörs nästa gång. Hej!

PS. Helvetesrapporten är färdig och friheten är här. Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen.

Husby brinner igen – varför då?

Hej där!

Hoppas att du målade upp mitt ”Hej där!” som jätteentusiastiskt. Det var lite meningen eftersom jag tänkte skriva några rader om vad som händer i Husby och det kanske inte blir världens mest underhållande reflektion, men kanske den viktigaste.

Som de flesta vet vid det här laget pågår massor av oroligheter i Stockholms förorter. Just Husby, i det här fallet, har varit den plats som fått utstå mest skadegörelse och där ungdomar mobiliserat sig som mest. Oroligheterna, som media beskriver det, pågår runt om i andra förorter som Rinkeby, Tensta, Fittja också. Just ordet ”oroligheter” tycker jag inte beskriver stämningen särskilt bra. För mig har det varit mer än oroligt.

Vad som konkret har hänt så har ungdomsgäng och enskilda personer uträttat stor skadegörelse i form av att sticka flertalet bilar i brand. Detta har resulterat i att brandkår anlänt för att släcka bränderna. Då har stenkastning påbörjats mot brandmännen vilket lett till att de fått fly platsen och polisen fått ta över. Resultatet har varit att bilarna fortsätter att brinna och elden sprider sig.

Upprinnelsen till dessa händelser, främst i Husby, är att den 13 maj sköts en 69-årig man ihjäl i samband med en husrannsakan i Husby. Polisen blev tvungen att skjuta i nödvärn men resultatet blev att mannen senare avled.

Många anser att polisen aldrig behövde skjuta mannen. Därför gör många uppror mot polisens agerande. Men egentligen ligger en ilska och frustration och pyr under ytan, ett tecken är känslor som nu blossar upp.

Vad det egentligen handlar om, skulle jag säga, är dessa ungdomars, och vuxnas, frustration över att inte bli hörda. Personerna som bor i områden som Husby, Rinkeby, Kista, Tensta etcetera vill göra sig hörda.  I flera år har ingen lyssnat på dem. Politikerna ignorerar de klyftor, den segregation, som finns djupt rotad i dessa områden. Medierna ignorerar att rapportera från dessa områden. Medierna visar heller inte den positiva bild som finns av dessa områden. I själva verket råder ett stort kulturellt utbyte och det sker många bra saker i dessa orter. Men enligt många väljer man att endast rapportera om det dåliga som händer. Positiva saker ser man genom fingrarna för, vilket ökar frustrationen.

Jag tror också att ungdomar i dessa områden känner en frustration över att vara fast i en grupp som man egentligen inte vill tillhöra. En grupp som har svårt att få jobb, lätt förknippas med kriminalitet och har svårt att integreras i samhället. Jag tror att många ungdomar har stora ambitioner som bor i dessa områden, som Husby, men inte får utlopp för dem – vilket leder till frustration. På något sätt måste vi i Sverige kunna hjälpa dessa grupper att bättre komma in i samhället och känna sig som en del av Sverige. Jag säger inte att man ska glömma sin kulturella bakgrund som boende i Husby eller något i den stilen – den ska man snarare nära – utan att det krävs att det skapas bättre framtidsutsikter för dessa grupper.

Men sen blir jag ju rent av förbannad när jag ser hur ungdomar lurar räddningstjänst genom att sätta bilar i brand. Hur ungdomar kastar gatsten på poliser och uppträder som idioter. Det måste finnas en gräns, och den har sedan länge överskridits.

Hela rapporteringen som jag tog del av började ganska bryskt. Det var lite som en film. Allt kändes surrealistiskt. Det började i går med att jag helt slumpmässigt gick in på Expressens hemsida. Jag brukar surfa runt lite på olika nyhetssidor och varierar mellan Aftonbladet, DN, SvD och Expressen. Samtidigt satt jag inne på Twitter och lästa lite sporadiskt i feeden.
Så när jag kommer in på Expressens sajt möts jag av deras program Primetime. Det är en nysatsning de har som går ut på att de sänder live-tv från 18.30 till 23.00. Satsningen verkar ha betalat sig, men jag ska återkomma till det och rapporteringen kring Husby längre ned i det här inlägget.
Plötsligt ser jag hur Expressens reporter Jens L’Estrade, på plats i Husby, står bredvid några brinnande bilar på ett parkeringsgarage. Lågorna står höga och svart rök bolmar ut från bilarna. Reportern blir nästan träffad av ett metalliskt föremål som slungas från bilarnas skelett. Han står ungefär 50 meter från bilarna och ändå flyger detta glödheta föremål och landar bara någon meter ifrån honom. Han hade lika gärna kunnat få det i huvudet. Brandkåren verkar lyckas släcka bränderna som har fångat tre bilar totalt. Det är ännu ganska ljust ute och inga ungdomar verkar vara ute för att kasta sten på dem, än.

Sen eskalerar händelserna. Fler bilar sticks i brand runt om i centrala Husby. Många människor rör sig ute på gatorna och det råder en allmänt orolig stämning. Poliser anländer med jämna mellanrum utrustade med kravallutrustning. Ungdomarna hetsar poliserna och när det börjar skymma bråkas det ordentligt. Poliserna börjar ta till hundar och griper två människor före klockan tolv på kvällen. Återigen kommer brandkåren till platsen men bombas nu av gatstenar. När de försöker att plocka upp sin brandslang från gatan lyckas de inte med det eftersom de måste fly från stenregnet. Bilen fortsätter att brinna. Lågorna blir så pass kraftiga att bilen som står bakom också fattar eld av hettan. Den första bilen är helt övertänd och ger ibland ifrån sig små explosioner och knallar. Så fortsätter branden och bakförvarande bilar tar eld.
Polisen försöker att med sina stora skåpbilar ta sig in i gränderna men får utstå kraftig stenkastning och retirerar. Så försvinner polisen ett tag, för att sedan komma tillbaka i en slags anstormning där man kör in med flera bilar samtidigt. Jag vet inte om det här gav något resultat. Det jag hört är fortfarande att endast två personer greps.

Enligt obekräftade uppgifter ska också en fotograf ha misshandlats och fått sin utrustning förstörd av ungdomsgängen. Detta enligt vittnesmål från en annan frilansjournalist på plats till Expressens Niklas Svensson.

Expressen rapporterade som sagt live i sitt program Primetime om hela skeendet i Husby under kvällen och natten. På plats var minst två team med en reporter och fotograf. Ni kanske känner till Niklas Svensson som är starkt profilerad på Expressen. Han var en av reportrarna där. Han fick även springa i det kaos som uppstod när ett ungdomsgäng gjorde ett utfall mot polis och press på plats.

Överlag tycker jag att rapporteringen från Husby har varit imponerande. Den redaktör som tog beslutet att man skulle befinna sig på plats måste fått många ryggdunk i dag, liksom de reportrar som rapporterade från Husby. De gjorde ett enormt jobb. Jag kan föreställa mig stressen och adrenalinet. Lite som att befinna sig i ett krig, vilket var också så många Husby-bor, som flytt hit från sina hemländer, beskrivit situationen. ”Vi flyr från ett krig till ett annat.”

Aftonbladet var inte sena med att hänga på live-rapporteringen från Husby men kom aldrig upp i samma dignitet eller närvarokänsla som Expressen. Hatten av för Expressen. Men, och det här är ett stor men som jag tänkt på ett tag. Gör inte denna enorma rapportering, just i form av live-tv, att händelserna eskalerar? Triggar detta snarare inte ungdomarna att fortsätta ställa till med skadegörelse eftersom man vet att det syns medialt? Tar man inte upp den där extra stenen just för att tv står och filmar? Och, leder inte rapporteringen till att många ungdomar från andra ställen kan se vad som pågor och bli känslomässigt engagerade av bilderna för att åka till Husby och delta i upproren? Jag ställer mig kluven till om man verkligen ska springa in i kärnan av Husby med sina kameror och filma när ungdomarna kastar sten. Visst, det här måste visas och problemen belysas. Men är det här rätt sätt? Det är en jättesvår fråga och jag vet att kvällstidningarna driver varandra till att fortsätta. Man vill inte vara den som först lägger av med live-sändningen. Svårt det där.

Slutligen kan vi alla nog vara överens om att något måste göras åt problemen i de segregerade förorterna för att skapa framtidshopp för ungdomarna.

Nu har ni hört vad jag tycker och hur jag upplevt skeendena. Dela gärna med er av era tankar, som en kommentar eller kanske ett mejl. Ha det bra till nästa gång.

Niklas Svahn