Den viktigaste platsen i Göteborg

Skrivövning i skolan, dags att få fram lite skrivglädje:

Det är fortfarande varmt ute, men de märks att det snart ska bli höst. Den där svala vinden som stryker kring vaderna och de många molnen. Anna och Lisa, som är så nära själsfränder man kan komma, älskar Håkan Hellström – en stadig husgud i deras musikinbegripna liv.
Men för att fånga hans själslighet vill de besöka berget. Berget i videon där Håkan sjunger: Nu kan du få mig så lätt.

Staden är Göteborg och det är augusti 2013. Risåsberget är platsen, men dit har de inte tagit sig än. De behöver hjälp.
Spontana som de är frågar de två gatumusikanter på Kungsgatan: Jacob och Dylan.
Mötet är självklart. Anna säger att människor som sticker ut förgyller vardagen.

Jacob ler i sitt korta, halvlockiga hår. Blond med en svart skinnjacka. Dylan utmärker sig med sitt långbruna och säger till Anna att hans mamma döpt honom efter Bob Dylan.
De vet precis vilket ställe Anna och Lisa frågar efter. Som om det vore den självklaraste saken i världen går de med på att ta dem dit.

Trapporna upp genom den lummiga parken vittnar om att de kommit rätt. De ser stängslet. Precis som på musikvideon!
Ett par gruppbilder och några Håkan-låtar senare skiljs de åt, på en spårvagn någonstans.
– Jag tror på att man ska göra saker som andra kanske höjer på ögonbrynen åt, säger Anna. Även om vi träffade dem kort lever minnet vidare.

Niklas Svahn
2014-01-30

Känner du någon som skadat sig på jobbet?

Nästan varje dag numera får vi läsa i medierna om olika granskningar. Det granskas åt höger och åt vänster, på höjden och på tvären. Det handlar om undersökande journalistik. Journalistik som tar längre tid och som gräver djupare i källmaterialet för att avslöja oegentligheter. Viktig journalistik.

Jag och min kompis Anna har inlett vårt projektarbete, och vi vill göra en granskning. Vi tänker gräva i byggbranschens dystra siffror. Det handlar om arbetsplatsolyckor och dödsolyckor. Varje år inträffar nästan en dödsolycka varje månad inom byggindustrin i Sverige, enligt fackorganisationen Byggnads. Det är inte acceptabelt.

Men för att jag och Anna ska kunna göra den här granskningen behöver vi hjälp. Alla stora mediehus har upprättade kontaktnät med konstant inströmmande tips till redaktionerna. Vi är två studenter som gör detta utan någon organisation i ryggen för att vi tycker att det är viktigt.

Vi vill gärna ha hjälp med att hitta konkreta fall där byggarbetare i Stockholm (eller inte alltför långt utanför Stockholms gränser) skadat sig allvarligt i jobbet. Främst söker vi någon som jobbat på en arbetsplats som inte haft ett betonat säkerhetstänk. Men alla tips tas tacksamt emot. Anonymitet är en självklarhet om man vill. Lättast är att mejla mig på: niklas.svahn@gmail.com

Det är dags att ifrågasätta ansvariga varför arbetsplatsolyckor fortfarande är lika vanliga 2014 som 1994. I vilken annan bransch skulle man tolerera 12 dödsfall per år?

Nu stängs den kritiserade sajten Lexbase

Äntligen har den idiotiska sajten Lexbase som varit så starkt kritiserad i media de senaste dagarna stängts. Leverantören Banhof beslutade att stänga sajten efter att kontokortsuppgifter läckt ut. Inte så konstigt med tanke på den överbelastning som sidan haft och hackerattacker som riktats mot Lexbase.

Men det var ändå för väl att sidan stängdes ner. Som de flesta redan vet erbjöd Lexbase information om tidigare dömda brottslingar på ett ”smidigt sätt”. Kolla om grannen är dömd, eller hantverkaren, varför inte hela din gata?

Vi behöver inte den typer av tjänster. Ingen tjänar direkt på Lexbase. Samhället blir mer osäkert och otryggare med Lexbase. Tidigare brottslingar som numera lever ett ärligt liv ska inte behöva hängas ut på nätet för vem som helst som vill betala 79 kronor.

Samtidigt är Lexbase rent felaktig och visar uppgifter som inte stämmer. Folk har hängts ut som våldtäktsmän utan anledning. Vissa husnummer har fortfarande varit stämplade med en kriminell markör trots nya ägare.

Skönt att Banhof nu drog pluggen för Lexbase och jag hoppas inte att sajten gör en Lundsberg – återkommer efter en periods stängning.

En såsig helg med storslagna planer

Har precis återvänt hem från innebandyträningen. Kändes jävligt skönt att spela igen efter en veckas uppehåll. Förra veckan var vi för få så då blev det inget. I dag tog jag med brorsan som förstärkning, vilket han var glad för. Jag vann alla matcher jag spelade. Det händer inte så ofta. Gjorde närmare 15 mål också. Ny lindning på klubban gjorde susen. Passarna och skotten blir mycket bättre när man vet att greppet inte släpper. Självförtroendet ökar till och med en gnutta, och sen flyter allt bara på.

Annars har helgen varit ganska såsig. Jag var hemma i fredags och kollade på På spåret. Drack vin och öl därtill sen satt jag och tittade på Skavlan också, samt någon film. Bill Gates var med i Skavlan som gäst, och även mannen som vann världsmästerskapen i schack (en norrman) var där. De spelade ett parti i slutet av programmet som världsmästaren vann på ungefär tio sekunder.

På lördagskvällen var jag hemma hos Jenny med Fantastiska femman, plus Leo Johnsson. Vi samtalade om livet och alla knepigheter som hör till. Riktigt trevligt att träffa alla igen. Vi har inte varit samlade så på ett långt tag. C-uppsatserna har gjort att alla slutit in sig i varsin ostkupa.

Söndagen, som jag sa, innebandy och utöver det har jag inte gjort så mycket förutom att läsa en del. Bland annat i DN:s nya lördagsmagasin och i DN-söndag. En text handlade om Lotta Lundgren känd från Historieätarna. En annan handlade om Nour El Refai som ska vara programledare för Melodifestivalen den 1 februari tillsammans med komikerna Anders Jansson. Tummen upp för den kombinationen. Den kan bli hur bra som helst. Däremot så avskyr jag allt jippo runt ”Mellon”. Så där är jag kluven.

I övrigt, angående Dagens Nyheters nya helgsatsning så tycker jag: so far so good. Reportaget om SOG har i skrivande stund delats över 4000 gånger vilket är imponerande. Jag har själv inte läst det men jag ska nog ta och göra det snart. Jag har alltid gillat DN:s helgläsning. DN har alltid legat på matbordet på morgonen och osat kreativitet och fördjupning. Det har alltid varit kittlande (mer eller mindre) att slå upp de olika bilagorna. När man nu kommer med en helt ny bilaga i någon slags tidskriftsform så ställer jag mig både tveksam och hyllande. Skönt att någon vågar. Tråkigt att den antagligen inte kommer att gå bra. Låt oss hoppas att jag har fel på sista punkten.

Apropå tidningsfolk som vågar: Dagens ETC hade premiär för inte så länge sedan. Den nya dagstidningen. Spännande. Jag har inte hunnit utvärdera alls. Jag vet inte ens hur tidningen ser ut förutom logotypen. Men i det fallet kan man snacka om att våga satsa trots alla tänkbara hinder som ligger i framtiden. Min spådom är däremot att tidningen måste läggas ner någon gång i slutet av året, alternativt tidigt inpå 2015.

Läste en intervju om ETC i Journalisten (journalisternas branschtidning). Tydligen har man bara 20 medarbetare. Men man satsar friskt på frilansmaterial. En rödgrön ”nykomling” som just nu bärs av ungefär 700 personer som lånade ut flera miljoner i stöd till att tidningen skulle kunna starta. Grattis Sverige till ett lite bättre medieklimat. Men vi har långt kvar.

Läste lite om sommarvikariat i Journalisten också. Alla de stora mediehusen annonserar om vikarier till sommaren. Jag vill vara en av dem (oavsett vilket mediehus det är). Det handlar såklart om DN, Aftonbladet, Expressen, SR och SVD. Saknade bara SVT där men kan vara så att deras annons kommer i nästa nummer eller att de helt enkelt skiter i att annonsera eftersom de får så många ansökningar ändå. Vips så börjar jag tänka i dessa banor igen (CV, personligt brev osv.). Det finns inget slut. Jag vill samtidigt göra andra saker i sommar, som att resa, studera, lära mig teater, franska, sjunga och spela piano. Jag vill vara kreativ och samtidigt ha ROLIGT. Allt hänger på att ha roligt. Ansökningarna måste vara inne senast den 28 februari. Jag måste illa kvickt sätta mig med allt pappersarbete…

Den som vässar vargars tänder

Först, en kort liten recension om en bok jag inte vet om jag gillar eller hatar.

Sedan, en liten återkoppling om vad de senaste dagarna innehållit. Så ser det ut.

Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg är en roman utkommen 2007. Detta är inte hennes första bok. Inte heller hennes sista. Den handlar om Sonya och Jannis som är syskon. De har flyttat till en liten ort och startat ett café vid havet. Men allt är inte frid och fröjd. I deras tankar råder fullständigt kaos för den utomstående. Ett kaos som har sin botten i ett skeendet långt före bokens huvudhandling. Ärrade för livet är de båda, vilket resulterar i fasansfulla upptäckter senare i livet. Fasansfulla behov. Tankar. Äckliga tankar som skaver i min hjärna. Som ger mig ångest och får mig att vilja lägga ifrån mig boken omedelbart.

Men jag hålls kvar, som av någon mystisk kraft, medan Jannis och Sonya spelar sitt spel mot människor i sin närhet. Till slut får detta spel en ödesdiger utgång och boken vävs ihop i ett inferno av sexualitet, våld och oaktsamt handlande. Läs den och du kommer att få garanterad ångest och drabbas av spyfärdighet.

Utöver denna lilla sorgestund har dagarna bestått av tänkande så in i det grövsta att geniknölarna gått på högvarv. Idéerna har inte duggat tätt. Dygnsrytmen är fortfarande skev som en vingklippt fågel. Och den landar inte speciellt bra. Går knaggligt. Omotiverad. Men han har rest sig i tystnaden ur askan, som en fågel Fenix. Och ämnet är bestämt med en självsäkerhet, nervositet och oro som bara kan leda till succé. Positiva tankar. Positiva tankar.

Läste klart Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms reportage om Syrien som sampublicerades i DN och Aftonbladet i söndags (19 januari). Läsvärt. Men lite mycket. Lite over the top. Men bra! Vilken jävla resa dessa två har varit på och det var ju för väl att det slutade på hemmaplan i en soffa omgärdad av en kramande familj.

Jag är en riktig DiVA

Efter några timmars letande och problem med lösenord på kurshemsidan kom jag slutligen in på DiVA-nätverket. DiVA är nämligen namnet på databasen för alla högskolor och universitet i Sverige. Där läggs alla typer av längre forskningspublikationer upp, från studentuppsatser till avhandlingar. Äntligen har jag kunnat lägga upp min och Lovisas uppsats där! Den är nog inte sökbar i detta nu, men snart ska den vara det. Då är det bara att leta efter ”Dokumentärligheten – Filmen Sacrificio (2001) ur publikens ögon.”

Än återstår att lämna in två exemplar av uppsatsen till utbildningsexpeditionen, och det ska vi göra på måndag. Så efter måndag är vi kvitt denna vederstyggelse för gott. Då är det bara att fokusera på journalistik, journalistik, journalistik.

Apropå journalistik inleder vi snart examensarbetet! Projektet ska löpa över cirka tio veckor, mer än så vet jag inte riktigt. Vi var på seminarier där tidigare exjobbare presenterade sina alster förra året. Några hade gjort en slags dokumentärfilm. Andra en hemsida och en grävande artikel. Själv har jag ingen aning.

Så jag tänker mig att jag ska sätta mig ner i morgon och spåna utav bara helvete. Jag vill att detta ska bli bra, jag vill att detta ska bli något jag kan ha med på CV:t. Jag vill imponera på både lärare och kurskamrater. Och för det krävs en genial idé, idogt arbete, tålamod och bra arbetskamrater. Låt oss hoppas att dessa faktorer faller på plats.