Ett möte – en vänskap

Jag blev varse om ensamheten för någon vecka sedan. Inte den ensamhet som kommer av att välja soffan framför utekvällen, utan den riktiga ensamheten. Den som äldre människor upplever varje dag.

Det var en gråmulen dag, jag hade packat träningsväskan för att gå till gymmet. Jag bor i ett höghus byggt i två etage, så trots att jag bor på andra våningen kan jag gå ut på markplan. Jag kommer ihåg hur jag gick ut genom dörren, slog en blick ut mot porten, och där såg jag något som jag först inte förstod var det var. Jag såg något som liknade en kropp.

Jag blev förskräckt. Eller först omfamnade jag inte riktigt det faktum att någon faktiskt låg där, med ansiktet nedåt i marken. Så jag vred om nyckeln för att låsa dörren, gav mig själv en extra sekund och hoppades innerligt att den som låg där skulle göra ett ljud ifrån sig. Det kom inget ljud.

Där någonstans började handlingskraften ta över. Jag pilade fram, och insåg ganska snabbt att visst var det en människa, en äldre man. Och det kunde vara riktigt illa. Inte ett spår av medvetande. Stengolv. Och en vindlande trappa, smal och dan. Hans plånbok låg slängd vid sidan om honom – vilket jag i stunden uppfattade som märkligt eftersom det kändes nästan som att plånboken just låg slängd där. Han låg precis i foten på trappan, och jag målade en bild framför mig om att han hade brakat ner hela vägen. Det är många, branta steg.

Jag visste ju heller inte hur länge han hade legat där. Det var mitt på dagen. Hände det precis? Kunde han ha legat där i en timme? Tankarna skenade…

Jag försökte väcka liv i honom. Och som tur var verkade han vakna till efter bara några sekunder. Inget spår av blod, skönt. I efterhand vet jag inte om han var medvetslös eller bara väldigt omtöcknad. Han hade fått en rejäl bula i pannan som börjat anta en rödaktig nyans. Han låg fortfarande på mage och jag insåg att jag måste vända på honom lite, försöka lägga honom i något form av framstupa sidoläge. Det lyckades i viss mån. Jag försökte att hålla en klar och tydlig röst hela tiden, och en nykter tanke, frågade var han hade ont, klämde och kände. Försökte förstå om han hade brutit något, om ryggen var skadad, eller om han hade ont inne i kroppen. Behövde han ambulans?

På någon nanosekund så försöker man värdera läget, väga hans behov av hjälp mot alla andras, och samtidigt ställa sig frågan om det är värt att belasta den strängt upptagna ambulanspersonalen som antagligen jobbat alldeles för länge med alldeles för lite betalt.

Det visade sig att en arm och en fot var det som gått värst åt, och huvudet såklart, även om inget var brutet. Men skadad var han. Och borta. Jag frågade var han bodde, om han mindes hur långt han hade ramlat, och insåg ganska snart att jag omöjligt kan hjälpa den här personen hem. Den här mannen behöver vård. Det blev 112.

Jag förklarade läget, fick ställa några frågor via SOS-operatören till mannen, om hans mediciner, vad han heter (det hade jag helt glömt bort att fråga). Blodförtunnande kan ha varit boven i dramat. Operatören förstod nog också att mannen behövde bedömas av någon med expertkunskaper. Så ambulans blev det.

Det luriga när man pratar med en SOS-operatör är att de aldrig säger när de skickar ambulans, den bedömningen gör de under samtalets gång. Nu när jag läst åtalet mot Rakhmat Akilov och tagit del av de många samtalen till SOS så är det tydligt att den som larmar ofta frågar om ambulans, polis eller räddningstjänst har skickats och först då svarar operatören ”Ja, ambulansen är strax framme”, eller något liknande. Det finns en trygghet här, en tyst överenskommelse om att den som svarar på 112 kan sitt jobb och genom sina frågor kan värdera situationen. Bara för att någon skriker ”ambulans” behöver det inte betyda att läget är akut. Det finns ju lägen då en ambulans är överflödig. Men det behöver inte heller betyda att en ambulans skickas just då, den är antagligen redan på väg.

Ambulanspersonalen, en man och en kvinna i 30-40-årsåldern, kom efter lite mer än tio minuter. Under tiden jag väntat hade jag suttit på huk och hållit om mannens huvud, haft en hand på hans axel och försökt prata med honom. Sjukvårdarna var vänliga, på det där sättet som bara ambulanspersonal kan vara vänliga. Det går inte att tycka illa om dem. Den där lilla gesten när de berättar vad de heter, tar pulsen med en omärklig hand på handleden. Vänligt, men tydligt, pratar med personen.

Med lite hjälp kunde han slutligen resa sig upp på egen hand. Han var nog ganska rädd och omtöcknad, men inte särskilt svårt skadad. De plockade med sig honom i bilen och han fick åka till Solna för att ta prover. Men jag kommer ihåg hans tacksamma leende när han låg på den orangea bårstolen, med sin rödvitrandiga pikétröja, och tittade på mig.

Lätt omskakad gick jag till gymmet.

Nästa dag gick jag och knackade på. Han öppnade försynt, och kände nog inte igen mig ögonblickligen, men sedan sken han upp och bjöd in mig. Det var skönt att se honom på benen, och han mådde ju mycket bättre nu, det såg man klart och tydligt.

Vi tog en kopp kaffe, satt och pratade. Han hade en hel del att berätta om sin bakgrund från Iran och hur han bott i England, kommit till Sverige, varit eftertraktad på arbetsmarknaden eftersom han kunde både iranska och engelska, fått jobb inom hemtjänsten.

Men nu på senare tid var det mest ensamheten som gjorde sig påmind. Han har inga släktingar i Sverige, och de flesta, om inte alla, av hans vänner är döda. Jag sade att jag hade tänkt på om det inte fanns någon anhörig jag skulle ha ringt när han ramlade. Det visade sig att det fanns ingen.

Så jag satt kvar hos honom, berättade om mig själv och vad jag gör. Han visade upp sina målningar, mest motiv av höstlöv. På köksbordet låg målarfärg och en ny tavla han påbörjat med ett löv i närformat. Färgen skulle bara torka så att han kunde börja på ett nytt lager. Jag tyckte de var ganska fina.

Efter att vi pratat någon timma eller så gick jag ner till mig igen. Självklart var jag glad för att han mådde bra, men jag kunde inte släppa den där känslan av ensamhet. Den yttersta ensamheten. Inte den som är på något sätt självförvållad, när man vill vara sällskapslös. Utan den ofrivilliga, och helt uppslukande. Från ett livfullt liv i Iran med vänner, nära och kära, till en lägenhet på 40 kvadrat i Huvudsta. Ensam.

Jag kommer att gå tillbaka och titta till honom då och då. Det känns inte mer än rätt.