Vad är väl en valborg i Uppsala

Klockan är 03.15 och jag sitter vid köksbordet. Jag har precis tryckt i mig ett stycke lasagne som mamma tillagade tidigare i dag. Formen är snart slut. Eller snart och snart, hälften är väl kvar. Hade brorsan varit hemma hade allt varit borta.

Jag har varit hos Torre för att ta i kapp lite gammalt som legat och skräpat. Det var skönt att prata av sig lite och följa med i vad som händer i hans liv. Vi pratade om vitt och brett, samtidigt som vi slötittade på något totalt ointressant på tv.

Jag slogs av att jag kunde hänga med honom och inte känna mig tvingad att säga något. Tillvaron kändes på något sätt avslappnad, även om vår konversation inte var den mest sprudlande. Det gick bra att låta ointressanta saker vara samtalsämnen också. Och det kändes som att vi inte hade varit ifrån varandra så länge som vi egentligen varit.

Så jag fick i mig både öl och whiskey. Alkohol igen alltså efter en otroligt omtumlande kväll, dag, med valborg i Uppsala. Det var fösta gången jag var i Uppsala under denna festtid. Man har ju hört så mycket. ”Det är så mycket folk, allt är galet.” ”Nationerna är i princip omöjliga att komma in på, du måste ha gästleg.” Nu skaffade jag inget gästleg, och jag kände väl inte att det behövdes heller.

Vi satt i Ekonomikum, som parken heter, om jag förstått det rätt, och drack öl. Jag och Marcus anslöt där vid tvåtiden på dagen. Då hade Jacob och c.o. redan festat ett tag. De hade nog festat sedan morgonen, med någon slags champagne-galopp. Fråga mig inte vad det är, allt jag vet är att det innefattar champagne som sprutar lite över allt. Vädret höll i sig. Blåsigt värre, men soligt och varmt ändå. Så vi hade en riktigt trevlig stund i den fullbelamrade parken. Där satt ju tusentals människor. Jag tog några bilder med mobilen för att föreviga denna vy. Därefter gick festen vidare, och vidare, och vidare. Vi tumlade runt på olika platser i Uppsala och jag hade verkligen kul. Sedan var vi hemma hos Jacob och hans flickvän, åt lite mat, när det var dags att dra vidare till nästa ställe. Och där, på en takvåning i ett hus som kunde vara hämtat ur Karlsson på taket, så festade vi i några timmar. Och efter det tog vi oss vidare ut i Uppsala-natten. Någonstans i närheten av domkyrkan höll vi till, på en klubb. Jag tror bestämt att det var Saluhallen. Och sedan framåt natten tumlade vi hem igen.

Så valborg i Uppsala är en högtid som jag fått mersmak av. Nästa gång ska jag vara med hela dagen. Man ska nog åka dit så att man kan festa från morgon till kväll. För roligast var att hänga i parken. Stämningen var liksom på topp. Även poliserna var glada.

Nu har jag ätit upp lasagnen och svept några gånger på Tinder. Så det är dags att stänga igen och ta sig an en ledig söndag i morgon. Ska spela innebandy på kvällen. Och så kommer brorsan hem från Karlskrona. Jag hoppas att jag orkar sitta och uppdatera mitt cv, det behöver verkligen göras, och fixa lite saker innan arbetsveckan på Metro tar fart igen. 7-16 alla dagar. In i rutinen. Bara att köra. Usch för att börja tidigt. Men härligt att komma tillbaka till jobbet.

Kallt som in i Norden

Just nu i mina öron:

Hej där ute,

Soligt i dag. Riktigt soligt, och varmt. Precis som sommaren ska vara.
Men så tittar jag på väderleksrapporten. ”En kallfront kommer att dra in över östra Svealand och ligga kvar där i några dagar. Det blir 10 grader kallare än vi haft de senaste dagarna och stor risk för regn.”
Man börjar ju nästan att tappa förståndet när man hör det här. Ska det vara 10-15 grader i juli? Snart flyttar jag. Vad är Sverige för kallt jäkla land? Jag accepterar att det är svinkallt på vintern för då är jag beredd på vädret. Nu har jag förberett mig på värme, och så får vi kyla. Det handlar helt enkelt om vad man ställt in sig på att det ska vara för väder. Därför blir jag så nedstämd när jag ser väderkartan för de kommande dagarna.
Och får man inte en impuls att allt är meteorologens fel? Helt plötsligt vill man bara mörda hen. Inte bokstavligt, men någon annan kanske känner igen sig i det här. Jag lägger all skuld på personen. Som om det vore dennes fel att vädret kommer att bli dåligt. Jag vill skrika genom tv-rutan: ”Din satjävel, vad fan har du nu ställt till med?! Du vet väl att det är sommar? Då ska vi inte ha någon jävla kallfront. Försvinn!” Den som nyttjar uttrycket kallt som in i Norden, öppet för mig, kan vänta sig konsekvenser. Vill inte höra sånt. Inte nu.

Lapade så mycket sol jag kunde i dag med anledning av detta. Solen brände rejält och jag kände mig som en kokt kräfta efter bara någon timma. Kräftfärgen tog och uppenbarade sig på bröstet också några timmar därefter. Hellre röd än vit.

Avslutade också boken Arvtagaren som jag började på för två dagar sedan. Eller, den är i princip avslutad. Allt är klappat och klart. Slutintrigen är avslutad och framtiden ser ljus ut. Mycket ljus. Men ändå envisas boken med att ha 100 sidor kvar. Trots att allt är uppklarat. Visst, det finns lite smågrejer som kanske inte fått ett avslut. Men att ägna 100 sidor åt dessa saker tycker jag är konstigt. Förhoppningen är att det sker någon jättetwist på slutet. En twist som gör att alla de där sidorna blir mycket läsvärda. Annars är nog de kapitlen bara en transportsträcka fram till ”tack o hej”.

Som oftast skriver DN mycket kompetenta ledare. Så även i detta fallet. Tog mig friheten att läsa morgondagens ledare nu på DN.se. Läs den här. Återigen är jag imponerad av hur lätt man får ihop en välskriven text som sammafattar och visar var DN står i frågan om alkoholkonsumtion, äganderätt, privatisering, reklam och systemet i allmänhet.
Jag tycker att vi i Sverige har ett underbart system vad gäller alkoholförsäljning. Jag vet att jag inte tyckte så när jag var 17 år och tiggde alkohol på de ställen jag kunde. Varje droppe sprit sågs som guld. Och Systembolaget var onda som begränsade mig och mitt drickande. 20 år lät som en vansinnig gräns. I själva verket tycker jag i dag att 20 år är en mycket rimlig gräns, och att systemet med en enda statlig aktör som står för försäljningen av alkohol är mitt i prick.
Alkohol är, som DN skriver, något som ”de flesta av oss inte skulle vilja leva utan”. Förknippat med glädje och många härliga stunder. En barriärssprängare. Samtidigt står alkohol för mycket lidande och stora kostnader. Där ligger farligheten i att privatisera alkoholen. Jag ser framför mig, om alkohol skulle släppas fritt på marknaden, hur affärer runt om i Sverige börjar erbjuda drycker i samband med andra maträtter. Priserna kommer att gå ner. En vinflaska lär inte kosta mer än 29 kronor på ICA. Jag ser hur detta kommer att leda till mer drickande. Ingen vacker syn.
Som vi har det nu, i viss mån kontrollerat, men ändå ganska fritt, fungerar utomordentligt i min mening. Behåll det därför gärna så. Trots påtryckningar.

Försök att beskriva det med ord

Hallå där. Jag tänkte bara rekapitulera lite av vad som hände förra helgen. Närmare bestämt fredag kväll:

Efter en ganska trevande dag i skolan kände jag mig i behov av äventyr. Ni vet känslan när man känner sig otillfredsställd och suktar efter något mer? Det kan vara en enkel känsla. Oavsett vad det handlar om.

Så kände jag mig i alla fall när skolan fått säga sitt och kom hem till det trygga.

Efter lite funderande på vad fredagskvällen skulle erbjuda kom jag på att Rasmus bjudit in till ett evenemang på Facebook. Måste ju hylla ”fejjan” för att vara ett bra forum för att hålla kontakten med folk. Dock har man ju helt klart börjat tröttna på det annars. Jag statusuppdaterar nästan aldrig längre. Då twittrar jag hellre. Jag lägger aldrig upp bilder. Då instagrammar jag hellre. Absurt hur datorn inte rödmarkerade (så där som i Word) för ordet twittra. Dock blev instragramma rödmarkerat. Svenska språket förändras i rasande tack.

Planen var att sitta på några klippor och dricka vin, snacka skit och njuta. Själva klippbiten fick vi skrota eftersom vädret var åt helvete. Grådaskigt och lite kyligt. Morfar Ginko blev platsen för njutningen istället. Och det dög gott nog. Morfar Ginko är ett härligt namn. Men själva stället är inget extraordinärt. Ett vanligt ölhak på Söder helt enkelt. Har varit där någon gång förut och spelat musikquiz. Jag är extremt dålig på musikquiz. Musik är inte min typ av allmänbildning. Musik kommer från hjärtat och inte i egenskap av hur många artister eller låttitlar man kan. Punkt. Sen kan man ju alltid briljera.

Satt där och samtalade med gamla journalistvänner från utbildningen. Journalister, och journaliststudenter, är härliga människor. Smarta, kvicka, djupsinnade och omtänksamma. Bästa egenskaperna för sköna samtal.

Gav oss sedan vidare till Samuels lya eftersom han hade utflyttningsfest. Han ska nämligen flytta från stan. Han har pluggat journalistik med oss tidigare och är en härlig människa. Han bor vid Karlberg med utsikt över Essingeleden. Det är en riktigt studentlägenhet. Eller, mindre än en studentlägenhet. 19 kvadrat. Och hur många var vi? Vi som anlände var 9 stycken. Fair. Blir ungefär 2 kvadratmeter var. Sämre har man väl haft det. Men vänta. Det var ju redan folk där också. Sedan tidigare.

Sammanlagt var vi 24 personer, som mest, på 19 kvadrat. Jag kan ju säga att det inte var en tillställning för den kroppsberöringsrädde. Måste vara något slags rekord. För mig i alla fall.

Framåt klockan 2 på natten började folk tacka för sig. Någonstans borde man kunna visa en graf på folks alkoholintag och mängden personer i lägenheten. Skulle vara högst intressant.

Klockan blev 4 och mörkret hade för länge sedan bytts ut mot det milda ljus som en uppåtgående sol ger ifrån sig. Men vi fortsatte dansa.

Klockan blev 6. Solen var uppe och kastade sitt ljus över Essingeleden. Jag kände mig harmonisk. Där befann jag mig, full i fan, omgiven av vänner, med en fantastisk vy framför mig och musiken i bakgrunden. Det var himmelskt. Ord räcker inte. Därför försöker jag komponera denna text. För att beskriva det med ord räcker inte. Ändå gör jag det. Där och då var jag fullständigt lycklig.

Vandrade hem längs Stockholms gator i morgonsolen med ett leende på läpparna. Av rena turen somnade jag inte på pendeltåget.

Hemma la jag mig i min säng, slöt ögonen, och drev bort i drömmarnas värld. Fast det kändes som jag redan varit där.

Lösningen och orsaken på livets alla problem

Hörrni,

Konstaterade i går kväll att det vore rimligt att ta sig in till skolan i dag av det enkla skälet att jag skulle få mer gjort. Hemmasittande inbjuder till en låg arbetsmoral och får mig snarare att vanka planlöst av och an. Om jag inte har några planer det vill säga. Effekten visade sig bli den motsatta.

På plats i skolan efter den sedermera invanda ritualen på morgonen och podcasten på tåget. Det blev Alex och Sigge, två avsnitt, i dag. Hade 25 minuter att lyssna klart från ett avsnitt jag inte avslutat tidigare. Nu ligger jag på avsnitt 12.

Måste kommentera Alex och Sigges podcast. Jag vill hylla den. Fullständigt. Jag sitter där på pendeln och småler åt deras målande och välformulerade prat. Nyckeln till framgången för denna podcast hos mig är att den just målar upp så många bilder i mitt huvud. Och bilden är nästan aldrig oklar. Snarare kristallklar. Jag fylls av en insikt. Ibland kan det nästan liknas något filosofiskt.
Sigge Eklund kommer ofta med utmanande tankar som man vet att bara en tränad hjärna kan åstadkomma. Det är ett resultat av ett intressant och lärorikt liv skulle jag vilja säga. Nästan kan jag hävda att Sigge blivit lite av en idol för mig. Jag måste läsa något han har skrivit. Definitivt.
Vad som gör att Alex och Sigges podcast gör så stort intryck på mig mot andra podcasts ska jag försöka förklara. Jag har försökt med Filip och Fredrik. Visst, ett ganska taffligt försök men ändå inte fastnat. Allt det gör är att namedroppa hela tiden och sen snacka om egna referenser som ofta får en obskyrd tvist samtidigt som de kritiserar eller hyllar något. Konceptet har aldrig riktigt bitit på mig. Kanske kan det ha o göra med deras personligheter. Jag tycker mycket om när de är i tv-rutan och gör program som Breaking News men podcasten har aldrig fastnat. Dock skulle jag säkert kunna fastna för den om några månader. Det är konstigt det där. Ett slags kärlekshat till FoF. Hur som helst kommer Alex Schulman och Sigge Eklund alltid med scener, tankar, insikter som jag tar till mig. Största anledningen är att de är så vältaliga i sitt måleri. Jag blir alltid lika hänförd. Kan bara gotta mig i att jag har över 30 program som jag ännu inte lyssnat på som ligger och myser på iTunes i väntan på mig. Blir segt när jag hunnit i fatt och måste vänta en hel vecka på nästa avsnitt eftersom jag lyssnar på typ fyra avsnitt i veckan nu.

Väl framme i skolan i alla fall så träffar jag Erik. Vi har som sagt inte riktigt kommit fram till varför vi ses denna soliga dag i datorsalarna i en av Södertörns utstickande vingar kallad MD. Vi snackar lite rapportskrivning, gör ett excel-ark med relevanta fakta om poddradio-program som vi ska lyssna på. Bakgrunden är alltså att vi tänkt undersöka könsfördelningen i Sveriges Radios podd-program, alltså de som ligger på iTunes.
Efter det käkade vi lunch, bokade studion inför i morgon (återkommer om det längre ned) och åkte hem.

Jag vill här göra en liten utvikning och måla upp för er en scen som jag iakttog på tunnelbanan för ungefär två helger sedan. Anledningen till att jag kom å tänka på den här saken var att jag såg ett fyllo sitta på pendeltåget och dricka öl. Jag skulle i alla fall iväg på en fest hos en kompis i Högdalen. Då skulle jag åka gröna linjen och jag bor ju i Skälby vilket betydde att jag behövde åka från Vällingby. Om ni är bekanta med gröna linjen vet ni hur jävla långt det är. Låt mig bara säga att det tog ett tag.

Jag sitter på tåget, lyssnandes på någon podcast såklart. Vid fötterna har jag min dricka i en systemkasse och i vagnen runt mig sitter lite enstaka personer utspridda. Vagnen fylls på allt eftersom vi närmar oss Centralen. Men redan i Åkeshov kliver en familj av asiatiskt ursprung på tåget. Det är egentligen två familjer eftersom de har två barnvagnar. Sammanlagt kanske de är sju stycken. Det första jag ser är hur en av männen i sällskapet, kanske i 35-årsåldern, kliver på tåget stödd av sin son. Eller han är snarare inte stödd av sonen eftersom det vore fysiskt omöjligt. Sonen är bara barnet, säkert 14 år. Pappan håller i sonen, nästan klamrar sig fast vid honom. Han vacklar in och får tag i en stång och svingar sig ned på sätet mitt emot ett äldre par. Han har fönsterplatsen. Då drar han också med sig sonen som får sitta bredvid. Men det verkar egentligen inte som det är pappan som klamrar sig fast vid sonen längre utan snarare som det är sonen som försöker att hjälpa pappan. Om ni inte gjort kopplingen än kan jag berätta att pappan är grovt berusad. Faktum är att han är den enda av det asiatiska sällskapet som är synbart berusad. Han sluddar helt ohörbart och böjer sig fram och tillbaka nästan som han ska kräkas på det äldre paret framför. Han tar stöd av väggen, handtaget. Försöker att hålla sig upprätt men lyckas inte utan närmar sig alltid en slags fosterställning sittandes. Sonen försöker med en utsträckt hand förhindra att pappan ska trilla över på det framförvarande paret, som inte sagt någonting under resan. De andra delarna av sällskapet tar ingen notis om pappan. Han är lämnad åt sitt öde. Någon pratar i telefon. Resten har satt sig en bit bort för att kunna samtala utan att bli avbrutna. Barvagnarna står i sektionen vid dörrarna. Och så fortsätter resan. Ända fram till Högdalen. Pappan sluddrar, sonen märkbart sorgsen med en vädjan i blicken. Lyckligtvis kräks han inte ner någonting. Men mina tankar och mitt sinne när jag kliver av är befläckat. Jag undrar hur den här familjen har det hemma? Dricker han alltid lika mycket på helgerna, pappan? Och hur mår barnen?

För att citera en vis man, Homer Simpson: ”Alcohol, the cause of, and solution to, all lifes probelms.”

Annars har jag tränat och shoppat lite idag. Träningsmässigt blev det 11 kilometer hård löpning i värmen. Påfrestande men härligt. Shoppingmässigt blev det lite sommarkläder i form av shorts, två t-shirts och en kortärmad skjorta. Nödvändigt och effektivt.

I morgon blir det studioinspelning. Nya Etersmeten kommer ut! Ska bli lite läskigt men ack så spännande och roligt. Vi hörs då!