Hör ni? Det är dråpligheten som gör sig påmind. Ah, där svingar hen. Och träffar. Aj, satan. Jag hoppar runt på ett ben men lik förbannat är smalbenet krossat till smulor.
Jag var på 25-årsfest i helgen. Gamla bekantskaper från tider som flytt, allt nedkomprimerat till ett hus i barndomsmeckat med alkohol, italiensk buffé och guldballonger formade som siffrorna 25. Stora leenden. Jag försökte föra mig i det sociala rummet och ta för mig och vara sådär lagom skön som man ska vara när man hälsar på folk. Trodde jag.
Det gick dugligt till en början och jag skålade, hälsade och gladdes åt att få sitta och ta igen vad folk ”hade för sig nuförtiden”. Det var främst läkar- och psykologstudenter där eftersom värdparet passar in i just de fållorna. Och sedan var där löparkompisarna, de som var så fruktansvärt glada – tillsynes utan ett grått moln på sin himmel, rena i sinnet och obekymrade. Sedan var där militären, som skulle bli jurist, och sedan militär igen, och nu pluggar till läkare han också. Och där var parallellklasstjejen. Och karlstadbon.
Och i denna blanddrink stod då jag. Journalisten.
Och som jag nämnde gick det där med att hälsa på folk väl till en början – men tog sig sedan en oväntad vändning. Lite som en kvällstidningsrubrik: ”Du kan aldrig ana vad som hände sedan”. Det kunde inte jag heller faktiskt.
Jag minns inte exakt vad vi pratade om men jag kommer ihåg att jag hade ställt mig vid altandörren där alla skor stod. Folk pilade fram och tillbaka mellan ute och inne. Jag småpratade med militären om, jag tror det var hur vi journalister har ett enorm flöde att hantera med källor hela tiden, och nedifrån en trappa från undervåning kom två tjejer gående. Jag såg dem tidigt och den första mötte min blick. Jag insåg att detta är obekanta ansikten, och ganska snygga. Jag hade vinglaset i högra handen och förstod ganska snart att jag kommer att behöva hälsa.
Jag klarade av att förflytta det lilla plastglaset med svart botten till vänsterhanden, och insåg samtidigt hur jävla kall jag var i högerhanden.
Det är mitt livs skräck när jag hälsar. Högerhanden är som död fisk, iskall och frusen. Medan vänsterhanden kan vara som ett bastuaggregat, som pumpar ut hundragradig värme förbehållslöst. Där inne är som ett eget kärnkraftverk från Putin själv, som går på högvarv, uppdrivet av subventioner och pengastinna oligarker. Men utan att för den delen vara svettig. När jag hälsar på någon och högerhanden är en frusen fisk gör jag ibland en märklig gest. Jag försöker i panik att gnugga den snabbt mot mitt lår för att få upp någon slags strimma av levnad i den. Men alltför oftast så tolkas, och inser jag, att gesten ser ut som att jag torkar av den på byxorna. Ungefär som att jag hade doppat handjäveln i en bytta med hundskit, eller PCB eller klipulver eller något annat fruktansvärt. Och sedan sträcker jag fram den och märker hur personen framför mig slår en snabb blick på låret för att se vad fan det var jag torkade av. Ingenting såklart men jag ser i dem att de är tagna. Och därefter går handskaket aldrig att rädda.
När tjejerna så hade hunnit upp till översta trappsteget sa jag det jag lärt mig att säga för att bryta spänningen vid ett handslag. ”Jag tror inte vi har hälsat.” Med betoning på att ett eventuellt frågetecken följer efteråt. Och det är så urbota dumt. För nog i helvete vet jag att jag har aldrig hälsat på människan framför mig, ändå föreslår jag att vi kanske har hälsat, men att jag på något sätt skulle ha drabbats av en stroke, blivit dement, och tro att den här människan är ett helt nytt ansikte.
Detta sker alltför ofta på arbetsplatser när någon praktikant eller ny person börjar, och man hälsar. ”Jag tror inte vi har hälsat.” Nej, det är klart att vi inte har. Jag har aldrig sett dig i hela mitt liv. Hur ska vi ha kunnat hälsa? Men detta är bara en av alla de där många utfyllnaderna som vi säger för att skapa bättre stämning, för att det sociala avtalet inte bara ska rivas i tur där och då. För att sekreteraren inte ska stega in i rummet och ta fram dokumentförstöraren, titta oss stint i ögonen och säga ”Nej, det här håller inte”, och sedan strimla utav bara helvete. Jag har lärt mig att acceptera de där orden.
Så efter att ha ”jag tror inte vi har hälsat” sker det som ger mig ångest än.
Hon sträcker fram sin hand. Jag för fram min. Frusen. Och på något sätt i min nervositet vräker jag ned mitt halvfulla vinglas. Det sker snabbt, fast smärtsamt långsamt. Jag förstår inte riktigt, men jag ser hur det faller nedåt, mot skorna som står parkerade under mig. Det faller olidligt. Plastglaset har aldrig sett så ynkligt ut. Vinet slår mot matta, golv och skor. Tacka gudarna för att det är vitt.
Och så fort glaset slår i parkettgolvet är världen tillbaka i normal hastighet. Där står jag och glor, hon tror jag fortfarande med en halvutsträck hand, och hennes vän halvt kvar i trappan. Och de stirrar. Jag ser hur ett tafatt leende smyger sig fram hos dem, och det är inget vänligt leende som ska laga mig, utan ett föraktande leende. Det tillintetgör mig. Kim Jong-Un och Donald Trump har i samförstånd just nu beslutat att kärnvapenförstöra mina barndomskvarter och skrattar åt tilltaget. Ångesten sköljer över mig. Och jag förstår att jag också sätter tjejerna i en jävla knepig sits här. Ska de gå utan att hälsa nu? Lämna mig åt mig åt mitt öde, eller hälsa och sedan avvika för att lämna mig stående i cesiumresterna de resterande hundra åren?
Militären är snabbt på fötter och springer ut i köket för att hämta en trasa. Jag står kvar och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ärligt talat minns jag inte om vi hälsar på varandra. Vi undviker varandra och militären kommer tillbaka och börjar torka och jag inser att jag kan inte bara stå här och se på, så jag tränger mig ut i köket och hämtar hushållspapper och gör ett mycket tafatt försök att torka av någons mockaskor. Det blir ganska stora blöta fläckar kvar, men jag gör ingen vidare ansats. Jag hoppas bara att fläcken inte ska vara kvar när vinet torkat.
Resten av kvällen möter jag inte deras blick.
Resten av kvällen skakar jag inga fler händer.
Resten av kvällen går jag runt med smalbenet krossat.
Med cesiumresterna osande om hälarna.
Niklas Svahn 