Ryggen värkar nu, jag har stumma ben och vaderna spricker lite av smärta ibland. Konstigt, tänker jag. Jag har ju inte sprungit milen ens. 5 kilometer avverkar jag ju för jämnan. Men det var något speciellt med att springa en tävling. Sist var på Lidingöloppet. Efter det har jag inte tävlat.
Nervositeten som smög sig på innan start var påtaglig. Trodde inte att det skulle kännas så pirrigt att springa 5 kilometer. Men nu hade jag även ett lag att bevisa mig för. Jag fick inte svika kollektivet. Jag var ville bevisa för de andra att jag kunde springa snabbt jag också.
Och det slutade med näst bästa tid inom laget. Samtidigt var jag besviken på mig själv. Jag hade kunnat springa snabbare. 23 minuter gick det på, enligt den officiella tiden – som jag tror är mycket svår att bestrida. Faktum är dock att min klocka pekade på 22.50. Det ska tilläggas att jag startade tiden för snabbt, redan 150 meter före den officiella starten. Eftersom det var första gången jag sprang Bellmanstafetten hade jag inte så bra koll på hur banan såg ut. Jag visste inte riktigt hur jag skulle disponera loppet. Jag visste inte vart starten var.
När Annelie kom in mot växlingen stod jag och vinkade med ett tomt plaströr avsett för en sverigekarta skala 1:1,2 miljarder (på den lilla bilden på utsidan). Hon sprang på cirka 26 minuter, jag tog emot den vita pinnen och gav tillbaka röret.
Sen var jag iväg.
Vaknade redan vid klockan 9 (ja det är tidigt för mig i dagar som dessa). Tandläkarbesök stod på schemat. En inplanerad rutinundersökning som planerats in för några månader sedan innan vi skulle åka till Peru, då när jag kände att jag behövde en akut undersökning som sedan resulterade i en avstämmande inplanerad rutinundersökning senare.
Cykeln tog mig till Vällingby och det gemytliga väntrummet på Folktandvården. Jag älskar väntrummet de har på Folktandvården. Det är ett väldigt ordinärt men mysigt väntrum. Jag kommer väl ihåg när jag var liten och jag och brorsan satt där och väntade med pappa. Då gick vi fram till fiskarna och knackade försiktigt på glaset. Vi läste ur sagoböckerna som låg på det lilla bordet. Och efteråt när jag var klar hos tandläkaren fick jag ett bokmärke eller en liten plastleksak, en snurra eller en reflex kunde det vara.
Till skillnad från många gillar jag att gå till tandläkaren. Jag tycker det är skönt att bli ompysslad. Jag vet att jag är i kompetenta händer som kommer att hjälpa mig. Kanske förknippar jag tandläkaren med positiva minnen just eftersom jag aldrig behövt särskilt mycket hjälp. Jag har aldrig haft ett hål. Jag har haft en liten början till ett hål men inget ”hål-hål”. Däremot har jag slagit ut en del av mina framtänder när jag var liten och lekte i en klätterställning som resulterade i att jag har en lagad skottglugg i kanintänderna. Den har jag fått laga och slipa på några gånger. Annars har jag bara bra minnen från tandläkaren. Karin Wärle är min tandläkare. En mycket kompetent dam från Danderyd som jag tycker mycket om. Kanske är det också därför jag gillar tandläkaren?
Sen gick jag ut bland stråken i Vällingby i jakt på ett par skor. Egentligen skulle jag hitta skor som var lite tunnare och passade mer på sommaren. Slutade med att jag köpte kängor till hösten av robustare karaktär. Så kan det gå. Några lättare skor kom jag inte hem med.
Cykeln med sina dubbla lås stod och väntade plikttrogen vid gatlampan.
Efter 1 kilometer visste jag knappt vad jag höll på med. Jag kollade på klockan och noterade 03.40. Vad i helvete, tänkte jag? ”Jag springer ju på en fart runt 20 minuter.” Vilket är alldeles för snabbt för att jag skulle orka resten av loppet.
Jag vet inte riktigt vad som hände sen. Jag har väldigt små minnesbilder kvar av själva loppet. Jag var nog väldigt fokuserad. Innesluten i min lilla bubbla. Jag kommer bara ihåg vissa speciella partier som den branta backen i skogen eller den långa raksträckan som aldrig ville ta slut. Jag hade inget begrepp för hur snabbt jag sprang. Jag trodde att jag sprang på en tid under 22 minuter. Enligt min klocka låg jag relativt bra till.
Det visade sig att jag sprang på 23.02. Sista biten var jag däremot riktigt snabb. Där körde jag om både fru papiljott och herr brasklapp. Ingen sprang om mig. Men jag tror att min dåliga tid berodde på lite för dålig laddning inför. Jag tog ut mig för mycket när jag cyklade fram och tillbaka till Vällingby och värmde upp hemma, tre timmar före start, cyklade till Barkarby och sedan värmde upp där. Jag skulle tagit det lugnt på dagen, sovit ordentligt på natten, kommit dit helt utvilad och fräsch för att göra en tid under 22 minuter.
Mitt mål är att springa 5 kilometer på 20 minuter. 20.59 spelar ingen roll, så länge det är inom 20-minutersmarkören. Men jag får ingen kontinuitet i träningen. Som huvudmål har jag väl att någon gång springa milen på 40 minuter. Jag närmare mig men det är väldigt långt kvar inser jag efter en dag som denna. Jag vet inte riktigt om jag gör något fel i träningen heller. Kanske, men hoppas inte det. Ibland känner jag mig oslagbar i spåret, i dag gjorde jag inte det.
Anledningen till att jag sprang Bellmanstafetten var på grund av att mammas jobb, Järfälla kommun, skulle springa. De var en man kort och frågade om jag ville hoppa in. Vi var 5 stycken totalt som sprang på en tid under 2 timmar sammanlagt. 2 tjejer, 3 killar. Starkt.
Käkade picknick efter loppet. Massor av företag var med och sprang stafetten. SJ, SF, Aftonbladet, Elgiganten för att nämna några. Så alla stafettlag fick en matlåda med pasta, kyckling, sallad och lite annat smått och gott.
Kom hem och slog mig ned i soffan framför Aktuellt. Uppdaterade mig med de senaste nyheterna och lite Sportnytt på det.
På senare tid har jag verkligen försökt att ta del av nyhetsflödet så ofta som möjligt från olika kanaler. Jag lyssnar alltid på lunchekot klockan 12.30 varje dag och tittar på en rapportsändning på kvällen samt följer såklart nyheterna i mobilen och på nätet löpande från olika aktörer hela dagen. Jag försöker verkligen hämta nyheterna från olika källor. Det är radio, tv, tidning och nätet. Jag läser alltid DN på morgonen. Hela tidningen. Men det är inte alltid jag hinner läsa artiklarna utan jag skummar mest igenom tidningen. Jag tycker det är viktigt att veta vad som händer i Sverige och världen.
Nu ska jag gå och lägga mig innan jag stelnar till fullständigt. Fortfarande förbryllad över att min kropp säger ifrån så mycket. Känns lite som efter Lidingöloppet. Och DÅ kändes det jobbigt. Rent av för jävligt, i flera dagar. Jag trodde att min fot var skadad länge och väl. Men tiden läker sår, som det brukar heta.