Krabbelurer och ketchupdränkta fiskpinnar

Dagarna går. Fram och tillbaka känns det som. De repriseras med olika små variationer. Det stora nöjet är att man lär sig något nytt av att jobba som journalist varje dag. Det kan man inte säga om andra yrken. Jag skulle aldrig kunna ägna mig åt något där jag inte förvärvade mig ny kunskap jämt och ständigt. Det är nog därför som jag konstant vill få nya arbetsuppgifter. Jag vill inte fastna i ett fack. Samtidigt som jag vill vara nischad. Jag vill vara bred samtidigt som jag är kunnig. Och det är inte det lättaste. Men varje dag är ny kunskap, nya möten, nya samtal. Och det bästa är att man får vara nyfiken på arbetstid. Alla de där frågorna som man har är bara att ställa.

Var och badade med Rasmus på Arenabadet i dag. Vi gick på upplevelsebadet, åkte strömvirvel, kastade oss ner i forsen, åkte vattenrutschkana, bilring och vågmaskin. Simmade några korta vändor fram och tillbaka och sen åt vi ”krabbelurer” tills de var slut och sen packade vi ner burken i matsäcken och gick och åkte några vändor med bilringarna igen.

Sen kom Lena och Rasmus och tittade på lägenheten för att kort därefter åka tillbaka till Hällekis igen.

Hörde att mormor ramlat och gjort sig illa. Aj då. Får ta och besöka henne i helgen.

Åt det gladare hållet så fyller mamma år i dag. Grattis mamma! Ringde en kortis så att det inte bara blev Facebook som blev kommunikationsvägen. Det hade ju varit för sorgligt. Någon present har jag dock inte tänkt på, det får bli när vi ses nästa gång. Om jag nu kommer på något.

Slutligen lagade jag fiskpinnar med potatismos till middag. En avslutning som gav portaler tillbaka till barndomens svunna tider, då man öste på ketchup på de arma, panerade pinnarna så det knappt syntes att det var något kvar av dem. Det gjorde jag nu också förresten. Och gott var det.

Krossade det gamla delningsrekordet

För några dagar sedan skrev jag en artikel om att äldre inte får åka raggarbil i Tidan och Väring. De berövades sin årliga, älskade utflykt som varit en tradition i flera år. Den artikeln (som du hittar här) har nu delats över 3400 gånger på Facebook. Med den artikeln slog jag det gamla rekordet som låg på strax under 1000 delningar, ett blogginlägg skrivet av en fotbollsdomare om när djurgårdspappan dog i Helsingborg.

Raggarartikeln har generat en enorm trafik till sla.se den senaste veckan. Vi har nog (återstår att se) fått mycket högre nätsiffror än vanligt. Jag hade aldrig kunnat tro att den artikeln skulle generar så många reaktioner. Den har verkligen engagerat folk. Jag är så klart otroligt glad över att min journalistik får genomslag. Samtidigt är det roligt att inneha delningsrekordet. Vår nyhetssajt har ju knappt existerat i mer än ett halvår. Så det kommer säkert att komma någon artikel som slår min, förr eller senare. Men förhoppningsvis så får jag inneha titeln ett tag till.

Nu har det i alla fall löst sig med raggarturen. De äldre får åka raggarbil igen och enhetschefen på kommunen har fått förklara sitt agerande så utförligt som möjligt i tidningen. Jag har försökt att hitta alla möjliga vinklar på denna nyhet. Och dag för dag har vi publicerat nya stories i ämnet.

Jag gläds åt att kunna hjälpa till som journalist. Förra året skrev jag om Vristulven, den förfallna badplatsen i Skövde. Numera har den rustats upp och återtagits av kommunen. Och i år blev det alltså en mycket viktig raggarträff. Vi får se vad det blir härnäst.

Rödluvan, chatten och jag

Som många andra tittade jag på Andra chansen i dag. Jag följde programmet dels på tv, dels via chatten på dn.se. Pappa sitter nämligen och chattar med Hanna Fahl där live under låtarna. Det brukar alltid vara roligt att hänga med där – många dråpliga och härliga kommentarer som förhöjer upplevelsen.

Annars är ju ”Mellon” en ganska platt tillställning. Som jag skrivit tidigare så har produktionen tappat udden. Manuset är uruselt och tajmingen icke existerande.

Men just i dag inträffade något som verkligen tog mig på sängen. I chatten sitter Hanna Fahl med en livekamera riktad mot sig i pressrummet.
För några dagar sedan såg jag att en kompis på SLA skulle fotografera i Lidköping. Två Skaraborgsbidrag var ju ändå med: Ammotrack och JEM med text av Skövdesonen G:son. Därför var det naturligt att SLA skulle rapportera från SVT-festen.

Och att döma av min förvåning när jag i chatten under tävlingen läser något om en rödhårig person (inte Hanna Fahl) som sitter i bild i livekameran och gör olika saker. På ett skämtsamt sätt kommenterar många vad personen gör. Jag sitter med Ipaden och ser inte bilden utan bara texten. Så jag vänder mig till datorn för att kolla vad som står på.

Och vem sitter där i bakgrunden om inte Peter Asp från SLA! Omedveten om att han blir filmad väntar han på att gå ner och fotografera artisterna. Jag skickar ett sms till honom och uppmärksammar honom på att han har en hängiven skara fans i DN-chatten. Ni kan se honom på bild här ovan (sorry Peter om du tycker att jag hänger ut dig här, men nog var detta kul!).

Chockad och glad svarar han mig och chattarna: ”Kärlek!”

Riktigt kul och oväntat var det. Nu är inte morgonsofforna långt borta för denna rödhårige skaraborgare. Så kan det gå.

En upplevelse utöver det vanliga

Herrekrösajesus vad det har hänt mycket sedan jag bloggade sist. Jag kan inte ta det i kronologisk ordning eftersom jag inte minns det i den ordningen. Så det får helt enkelt bli i den ordningen det blir. För det är oftast i den ordningen det blir.

I kväll, onsdag, har jag varit på mitt livs konstigaste, mest spännande och berikande julbord någonsin hittills. Jag bor som bekant utanför Skövde eftersom jag jobbar på SLA i stan. Jag bor hos ett äldre par, inneboende. De är hur trevliga som helst. Herren i husets bror tog mig i kväll ut på julbord eftersom han fått återbud från en annan. Vi åkte till Ryttmästarbostället.

Ryttmästarbostället ligger vid Simsjön, en vacker liten småsjö med massor av kolonilotter runtom. Vid stranden ligger några hus vackert. Och ett stort ”museum”.

Vi kom dit och stod och drack glögg i tamburen. Brasan smattrade förtjänstfullt och det riktigt hettade om ryggen. Det gick inte att stå så nära för då brände man sig. Den var riktigt stor brasan. Men det anmärkningsvärda var inredningen. Här var inrett i gammalt stuk med tavlor, sniderier, tomtar och troll, uppstoppade djur. Allt enligt gammalt vis. Som på 1700-talet ungefär.

Bernhard Englund, vår excentriske värd, öppnade med ett tal. Sedan gick ridån upp. Där framträdde massvis med värjor, muskedunder, tavlor, bord och stolar. Allt i gammalt maner som på Arns tid. Sammanlagt vare vi runt 70 gäster på plats.

Han har alltså köpt in så otroligt mycket med gamla klenoder som han satt upp i detta hus. Och mitt i allt detta åt vi ett smaskigt julbord med snaps, öl och kaffe därtill. Superbt. Men mest häpnadsväckande var ändå den guidade turen runt i det förhållandevis enorma huset. Många var rummen. Fler var objekten. Och den vältalige Bernhard underhöll med historiens alla försvarsmaktsanekdoter. Han är själv major och har jobbat inom försvaret i många herrans år. Nu är han uppåt sjuttio själv.

Det blev en sjuhelsikes upplevelse med Kalles bror Ingemar som är 69 år. Som sedan skjutsade mig hem. För övrigt var hela denna kväll mycket surrealistisk. Åkte i en bil som kändes som en askkopp. Ingemar, rökare sedan barnsben, fimpade lite varstans i bilen och den luktade som en cigg i all bolmande prakt.

Annars har ja jobbat på. SLA bjuder fortfarande på utmaningar och nya lärdomar. Jag utvecklas för varje dag. Men nu känner jag snart att det får vara nog. Det är bara fyra dagar kvar nu. Sen åker jag hem till Stockholm igen för att få lite ledigt innan det är dags att ta tag i C-uppsatsen – igen.

Den är snart klar nu. Det är deadline den 2:a januari. Men egentligen ska vi in med en version till handledaren den 22:a också. Vi får ser hur det blir med den.

Mitt sökande på praktik har gått bra! Jag tror mig att ha fått napp. På Ny Teknik! Det vore hemskt roligt att få komma dit. Tror framförallt att jag kommer att få ha kul där. Samtidigt som jag ska producera den bästa journalistik jag kan åstadkomma. Känns som en lärorik arbetsplats, även om det inte var förstahandsvalet.

Nu avrundar vi här för klockan börjar att ticka i väg. Jag ser äntligen ett ljus i tunneln efter många månader av mörker. Och jag tycker själv att jag förtjänar lite ljusglimtar just nu.

Man får se mycket elände som journalist

Nu kanske folk undrar hur det gick med artikeln jag skrev om byggnadsnämnden i Skövde? Jo, det gick bra faktiskt. Men en ganska feg publicering, om jag får säga det själv (och jag vet att det kanske var rätt ändå att anonymisera totalt), gjorde att den inte väckte rabalder hos boende i området. Och inte hos grannen heller som jag fruktade för (ägaren alltså).

Ni som verkligen vill läsa kan göra det här, men artikel ligger bakom en betalvägg. Det går att registrera sig gratis för året ut, och ingenting kommer med registreringen i framtiden heller. Så där förlorar ni ingenting. Men annars har jag ett praktikantinlogg som går att använda också. Bara att kommentera eller skicka mejl.

Men det var roligt! Jag fick flera kommentarer via jobbmejlen och även någon som ringde. Och till och med en person som kom in till tidningen med ett nytt jättebra tips. Ett tips som också rör den ”käre” handläggaren NN.

Utöver detta har veckorna rullat på bra. Flera viktiga artiklar har kommit ut, bland annat en som handlar om att 300 lägenheter saknas till nyanlända i Skaraborg. Även en som handlade om SFI-utbildningen. De har ju problem eftersom det kommer så många flyktingar från Syrien.

I dag har jag suttit med en artikel som handlar om våld och hot på skolan. Framförallt Helenaskolan och Sventorpskolan i Skövde. Var lite utav en spinn vidare på det radion gjorde, vilket är lite tråkigt, men jag försökte ändå att göra den mycket bättre än radion och göra det till min egen nyhet. Alltid svårt det där.

Annars har jag suttit med en ganska sjuk grej som handlar om en kvinna i södra delen av kommunen som blivit utsatt för alla möjliga olika typer av kränkningar – under nio års tid. Ungdomar som kastat ägg och kört sönder hennes trädgård. Och polisen gör ingenting, alternativt kan inget göra. Ja, vad säger man? Jävla pack som gör sånt. De har kastat äpplen genom fönstren hos henne. Stackars människa. Tur att hon haft ett sådant starkt psyke och klarat sig. Men snart åker hon väl på några fysiska men.

Hoppas att det slutar väl alltihop. Får vara försiktig med publiceringen. Jag får berätta för polisen att de ska vara på vakt.

Man får se mycket elände som journalist. Men man får också hjälpa till. Bara att få prata med folk och försöka att vägleda dem att göra bra val i sin vardag, att kunna kritiskt se samhället, det är en nog så givande uppgift. Och att lära sig nya saker, att varje dag få ställa frågor som ger mig mer kunskap om världen. Att få lyssna på de mest otroliga historier och visa för andra att jag verkligen vill veta vad de har att säga – det är nog det bästa. I vissa samtal känner jag att, fan nu utbyter vi något viktigt här. Personen som berättar tycker det är viktigt att jag lyssnar, jag tycker det personen säger är otroligt viktigt att lyssna på.

Känslan av kärlek byts ut mot äckel

När det är som absolut härligast, då försvinner jag i ett töcken av musik och kopplar bort hjärnan, känslan för andra, och letar upp min egen värld från nackloben. Bortkopplad men samtidigt uppkopplad. Hjärnan styr inte utan musiken styr hjärnan. Jag ansluter som ett massivt godståg och min belägenhet är ett leende orakel av tusen kallande, drömska syner inför mitt inre.

Nu far jag med Inter City-tåget mot destination Skövde igen, för kanske femtonde gången på några månader. Jag har aldrig åkt så mycket tåg i mitt liv som nu. Känslan är kluven, Den inleds med kärlek, och en förhoppning om att allt ska bli bra. Det är en viktig uppgift jag uträttar. Jag kommer äntligen att få tid för mig själv (vilket jag ofta har men under en tågresa är tiden koncentrerad på ett helt annat sätt).

Sedan händer att känslan av kärlek byts ut mot ett äckel. Jag vantrivs i den stela stolen som inte gör annat än slår mot min rygg, slag för slag, och jag lider. Ofräsch, jag känner mig ofräsch. Jag vill bara duscha och fly från kupén.

Och så inser jag att tillfället inbjuder till jobb. Men jobbar jag? Nej, jag tar mig tid till underhållning. För tiden är viktig och jag kan inte slänga bort den på vad som helst. Ett avsnitt, eller två, snarare tre – av Sigges och Alex Jaharå! – fördriver min tid. Min dyrbara tid, som jag annars slänger iväg på tio avsnitt av The West Wing.

Avslag, jag fick avslag på mina ansökningar om praktik på SR. Smaken var verkligen bitter. Eftersmaken var ännu bittrare. Jag behöver ett glas vatten att skölja ner allt med, men kyparen har inte kommit till mitt bord än. Och kvällen går mot sitt slut. Snart är salen tömd av folk och kvar sitter jag med utbrunna ljus.