Nytt år

Firade in det nya året med vänner som jag alltid kommer att hålla nära. Och det är väl det enda som betyder något? Att få tillbringa de första timmarna på 2019 med några man håller kär.

2019 kan bli ett spännande år. Jag hoppas att det blir ett år då jag utsätts för nya utmaningar, får spänna bågen och bli bättre på mitt yrke, att tillvaron tar positiva vändningar. Att jag lär mig mycket nytt.

Jag hoppas särskilt få ta del av mina kanske största läsupplevelser. Det var faktiskt ganska ont om sådana där riktiga fullträffar 2018. Jag får vara mer specifik och kritisk i mina bokval detta år. Försöka hitta texter jag verkligen vill läsa, och inte nöja mig med sådant som är halvdant. Det ska jag nog lyckas med.

Ett möte – en vänskap

Jag blev varse om ensamheten för någon vecka sedan. Inte den ensamhet som kommer av att välja soffan framför utekvällen, utan den riktiga ensamheten. Den som äldre människor upplever varje dag.

Det var en gråmulen dag, jag hade packat träningsväskan för att gå till gymmet. Jag bor i ett höghus byggt i två etage, så trots att jag bor på andra våningen kan jag gå ut på markplan. Jag kommer ihåg hur jag gick ut genom dörren, slog en blick ut mot porten, och där såg jag något som jag först inte förstod var det var. Jag såg något som liknade en kropp.

Jag blev förskräckt. Eller först omfamnade jag inte riktigt det faktum att någon faktiskt låg där, med ansiktet nedåt i marken. Så jag vred om nyckeln för att låsa dörren, gav mig själv en extra sekund och hoppades innerligt att den som låg där skulle göra ett ljud ifrån sig. Det kom inget ljud.

Där någonstans började handlingskraften ta över. Jag pilade fram, och insåg ganska snabbt att visst var det en människa, en äldre man. Och det kunde vara riktigt illa. Inte ett spår av medvetande. Stengolv. Och en vindlande trappa, smal och dan. Hans plånbok låg slängd vid sidan om honom – vilket jag i stunden uppfattade som märkligt eftersom det kändes nästan som att plånboken just låg slängd där. Han låg precis i foten på trappan, och jag målade en bild framför mig om att han hade brakat ner hela vägen. Det är många, branta steg.

Jag visste ju heller inte hur länge han hade legat där. Det var mitt på dagen. Hände det precis? Kunde han ha legat där i en timme? Tankarna skenade…

Jag försökte väcka liv i honom. Och som tur var verkade han vakna till efter bara några sekunder. Inget spår av blod, skönt. I efterhand vet jag inte om han var medvetslös eller bara väldigt omtöcknad. Han hade fått en rejäl bula i pannan som börjat anta en rödaktig nyans. Han låg fortfarande på mage och jag insåg att jag måste vända på honom lite, försöka lägga honom i något form av framstupa sidoläge. Det lyckades i viss mån. Jag försökte att hålla en klar och tydlig röst hela tiden, och en nykter tanke, frågade var han hade ont, klämde och kände. Försökte förstå om han hade brutit något, om ryggen var skadad, eller om han hade ont inne i kroppen. Behövde han ambulans?

På någon nanosekund så försöker man värdera läget, väga hans behov av hjälp mot alla andras, och samtidigt ställa sig frågan om det är värt att belasta den strängt upptagna ambulanspersonalen som antagligen jobbat alldeles för länge med alldeles för lite betalt.

Det visade sig att en arm och en fot var det som gått värst åt, och huvudet såklart, även om inget var brutet. Men skadad var han. Och borta. Jag frågade var han bodde, om han mindes hur långt han hade ramlat, och insåg ganska snart att jag omöjligt kan hjälpa den här personen hem. Den här mannen behöver vård. Det blev 112.

Jag förklarade läget, fick ställa några frågor via SOS-operatören till mannen, om hans mediciner, vad han heter (det hade jag helt glömt bort att fråga). Blodförtunnande kan ha varit boven i dramat. Operatören förstod nog också att mannen behövde bedömas av någon med expertkunskaper. Så ambulans blev det.

Det luriga när man pratar med en SOS-operatör är att de aldrig säger när de skickar ambulans, den bedömningen gör de under samtalets gång. Nu när jag läst åtalet mot Rakhmat Akilov och tagit del av de många samtalen till SOS så är det tydligt att den som larmar ofta frågar om ambulans, polis eller räddningstjänst har skickats och först då svarar operatören ”Ja, ambulansen är strax framme”, eller något liknande. Det finns en trygghet här, en tyst överenskommelse om att den som svarar på 112 kan sitt jobb och genom sina frågor kan värdera situationen. Bara för att någon skriker ”ambulans” behöver det inte betyda att läget är akut. Det finns ju lägen då en ambulans är överflödig. Men det behöver inte heller betyda att en ambulans skickas just då, den är antagligen redan på väg.

Ambulanspersonalen, en man och en kvinna i 30-40-årsåldern, kom efter lite mer än tio minuter. Under tiden jag väntat hade jag suttit på huk och hållit om mannens huvud, haft en hand på hans axel och försökt prata med honom. Sjukvårdarna var vänliga, på det där sättet som bara ambulanspersonal kan vara vänliga. Det går inte att tycka illa om dem. Den där lilla gesten när de berättar vad de heter, tar pulsen med en omärklig hand på handleden. Vänligt, men tydligt, pratar med personen.

Med lite hjälp kunde han slutligen resa sig upp på egen hand. Han var nog ganska rädd och omtöcknad, men inte särskilt svårt skadad. De plockade med sig honom i bilen och han fick åka till Solna för att ta prover. Men jag kommer ihåg hans tacksamma leende när han låg på den orangea bårstolen, med sin rödvitrandiga pikétröja, och tittade på mig.

Lätt omskakad gick jag till gymmet.

Nästa dag gick jag och knackade på. Han öppnade försynt, och kände nog inte igen mig ögonblickligen, men sedan sken han upp och bjöd in mig. Det var skönt att se honom på benen, och han mådde ju mycket bättre nu, det såg man klart och tydligt.

Vi tog en kopp kaffe, satt och pratade. Han hade en hel del att berätta om sin bakgrund från Iran och hur han bott i England, kommit till Sverige, varit eftertraktad på arbetsmarknaden eftersom han kunde både iranska och engelska, fått jobb inom hemtjänsten.

Men nu på senare tid var det mest ensamheten som gjorde sig påmind. Han har inga släktingar i Sverige, och de flesta, om inte alla, av hans vänner är döda. Jag sade att jag hade tänkt på om det inte fanns någon anhörig jag skulle ha ringt när han ramlade. Det visade sig att det fanns ingen.

Så jag satt kvar hos honom, berättade om mig själv och vad jag gör. Han visade upp sina målningar, mest motiv av höstlöv. På köksbordet låg målarfärg och en ny tavla han påbörjat med ett löv i närformat. Färgen skulle bara torka så att han kunde börja på ett nytt lager. Jag tyckte de var ganska fina.

Efter att vi pratat någon timma eller så gick jag ner till mig igen. Självklart var jag glad för att han mådde bra, men jag kunde inte släppa den där känslan av ensamhet. Den yttersta ensamheten. Inte den som är på något sätt självförvållad, när man vill vara sällskapslös. Utan den ofrivilliga, och helt uppslukande. Från ett livfullt liv i Iran med vänner, nära och kära, till en lägenhet på 40 kvadrat i Huvudsta. Ensam.

Jag kommer att gå tillbaka och titta till honom då och då. Det känns inte mer än rätt.

Vi går mot ljusare tider

Rent bokstavligt alltså. Och det är ju en fröjd, varenda svensk är väl överens om den saken. Drömmen om den perfekta sommaren, med ljumna nätter och hettande dagar. Smekande brisar, och dopp i sådär lagom svalkande vatten. Vänner och skratt, god mat och precis perfekt euforisk av vinet i glaset. En öppen eld, eller en balkong.

Ja, det är inte svårt att romantisera över sommaren.

Tiden i vintern rullar på som vanligt. Om bara några månader fyller jag 26. En smått ofattbar tanke, som börjar smyga sig på alltmer. En skrämmande rysning längs ryggraden. Borde den vara en öppning i stället? Nog känner jag mer pessimism än optimism.

Mormor ramlade och slog sig. Det var rätt illa. Halkade i badrummet, bröt fyra revben och punkterade en lunga. Jag hade gärna åkt och hälsat på henne men det blir nog svårt. Mamma och Markus gjorde dock det, vilket känns skönt. De träffade kusinerna också, skickade någon bild på Messenger. Kände att jag saknade dem. Det var ett tag sedan sist.

Mormor kommer nog att bli bra, men hon halkade igen. Men det var ingen fara. Hon kanske måste få något larm, eller någon som kan hjälpa henne. Hoppas hon kryar på sig snabbt.

På ledigheten får jag sätta mig och redigera Rapport-Nytt – tidningen som ges ut till medlemmar i UFO-Sverige, organsationen min pappa är så starkt engagerad i, som stundtals undersöker ufo-fall. Ettan är alltid roligast att göra, förstasidan alltså. Få till det med bild och rubrik, stor fet text. Något lockande, skarpt men ändå förklarande och tydligt. Alltid en balansgång.

Redan tillbaka – men vad vi hann med

Vi har redan landat i Norge, Gardermoen. Men dagen bjöd ändå på stora erfarenheter.

Steg upp vid klockan nio, på åttonde högsta våningen bodde vi, och pensionärerna spelade redan tennis på hotellets banor där nere. Fin balkong med utsikt. Något disigt i luften.

Tog med oss våra juicer, vatten, böcker, solglasögon, satte på oss våra badkläder och gick ned till poolen. Där låg pensionärerna och barnfamiljerna i drösar. Vi slog oss ner på två solstolar, efter att ha köpt varsin kaffe efter lite dividerande i hotellrestaurangen.

Där i solstolarna intog vi vår frukost i form av kaffe, juice och chips från gårdagen. Samtidigt började musik spela och barn dansa på någon scen precis bredvid poolen. De hade någon show där. Och alla andra utom jag och Ludde verkade tycka att det var ganska fantastiskt. Jag gick ner och simmade några varv, sedan kom Ludde efter. Jag gick sedan till baren, som precis hade öppnat, för att hitta någonting mer att äta. Kände mig ganska hungrig. Men de hade inget att äta. Så jag köpte en pina colada i stället. Bättre det. Den hade ju både körsbär och apelsin på sidan. Dagens drink var det också så den kostade bara fyra euro.

Efter att ha stannat vid poolkanten i någon timme och lite mer så var det dags att gå upp och dra ihop sina saker på rummet för att hinna checka ut före klockan 12. Det fixade vi med fem minuters marginal.

Bilen gick sedan längs kusten mot flygplatsen, och på vägen skulle vi hitta mat. Det gjorde vi. På måfå satte vi ut kartnålen någonstans på kartan, vi gjorde en hel del saker spontant på den här resan men det är vi mycket bra på, och hamnade i Castillo del Romeral. Först tog vi en ofrivillig detour förbi fängelset, och då gjorde vi knappast något olagligt, utan hamnade bara utanför penitenciaro. Tänkte om vi skulle frågan i vaktkuren om de hade tapas.

Underbar restaurang alldeles bredvid vattnet. Inte sönderkörd av turister, men ganska blek mat. Dock mycket god förrätt i form av vitlöksbröd och grillade gröna chilifrukter i salt. Satt där i halvsol, halvskugga, och njöt med ett glas rött och öl samt cola.

Gick sedan ner till vattnet där vi tänkt njuta så mycket av solen som möjligt innan avfärd till Sverige och mörker. Men vi valde en liten remsa alldeles för nära det steniga vattenbrynet. Vågorna rullade in, men verkade hålla sig på behörigt avstånd. Men sedan kommer den där vågen – som dränker allt. Och det gjorde den nästan. Luddes ryggsäck höll på att åka ut till havs medan hans avställda läderskor fylldes helt med vatten, där låg hans telefon. Jag blev blöt upp till midjan men hade som tur var min ryggsäck på behörigt avstånd. Vi hade ju inga badkläder på oss heller utan hade bara tänkt ligga där i 45 minuter och sedan gå upp. Men mobilen klarade sig, den räddades i sista stund. Skorna gick det sämre för.

Men vi redde ut stormen och inget viktigt blöttes ner, varken pass eller teknik. Så vi lämnade ändå stranden något mer alerta än vad vi var när vi gick dit.

Tog bilen från den lilla orten vid 14.40 mot flygplatsen. Fina vägar, spanjorerna verkar ha satsat på infrastruktur för asfalten och skyltningen är ypperlig. Kom fram bara någon kvart senare, det är ju inga avstånd på ön, den är bara några mil i omkrets. Vi tog oss runt den på tre dagar. Lämnade in bilen på hos car rental, Autreisen, fulltankad på plats nummer nio. In med nyckeln över disk och sedan var allt klart på bara några minuter.

Efter säkerhetskontrollen på flygplatsen investerade Ludde i två vinflaskor från taxfreen till sina husvärdar, som hade beställt detta hemifrån. Ett norskt par i 55-årsåldern bor han hos under tiden han flyger med Norwegian från Oslo. I februari får han istället hemvist i Stockholm samt fast kontrakt, och det är riktigt härligt!

Vi var bland de sista som checkade in på flyget, det visade sig senare att vi fick vänta eftersom piloterna inte var säkra på om planet skulle väga för mycket med oss två ombord. Två personer, med gemensam vikt med bagage på beräknat 200 kilo, skulle kunna överstiga maxvikten på 79 ton. Som tur var vägde bagaget ett ton mindre än piloterna räknat, och slutvikten landade på 78,5 ton, med mig och Ludde ombord. Så nära vad det att vi inte kom hem med det flyget.

Det visade sig att en av piloterna var Luddes klasskompis, Kristoffer. Blott 22 år gammal. Ganska otroligt att redan få flyga en Boeing 737 så ung. Men skam den som ger sig. Därigenom, och tack vare Ludde såklart, kunde jag under två timmar av flygningen sitta med dem i cockpit. Det var riktigt roligt och vi tre, med norska kaptenen Johnny, satt och snackade en hel del om både flyg och lite journalistik. Härligt att få peka och fråga och vara med om att sitta där. Vi passerade norra Frankrike, och såg den upplysta kusten, över Engelska kanalen och London, som tyvärr var täckt i moln, innan jag gick tillbaka till min plats.

Landade på Gardermoen klockan 23.20 ish, med en rejäl duns i backen men inget utöver det vanliga. Det var nog ganska halt på landningsbanan. Första gången för mig på norsk mark, tro det eller ej. Måste gå igenom hur många länder jag varit i nu exakt.

Tog vårt handbagage och gick till bilen som stod parkerad på personalparkering en liten bit bort. Körde sedan till Jessheim där Ludde hyr rum, men först en lite guidad tur runt stan. Alltid kul att se något nytt.

Nu har vi precis styrt upp allt med hemresan för mig i morgon samt pengarna för vad vår minisemester kostade. Det här kom att bli en mycket lyckad tillställning på alla fronter. Med tanke på att vi bokade resan mindre än ett dygn innan planet avgick måste man säga att utfallet här var optimalt.

Skriver bloggen på Luddes laptop medan han läser slut sin deckare i sängen. Nu är det snart dags att släcka lampan för i morgon blir det ännu mera flygning.

Näst högst på ön

Vaknade upp i Puerto des Nieves vid klockan åtta. Drog oss lite men gick rätt snabbt upp och duschade, jag åt några chips från påsen från i går. Gick ut till bilen nyvaskade och hämtade frukosten vi köpt kvällen före på Spar. Tog med oss mackor, juice och croissanter till hamnen, fyra minuter bort, och åt det där i solen. En färja från Fred Olsen la till. Vattnet var klart. Såg klipporna i dagsljus, en över en kilometer hög.

Tillbaka på hotellet tog vi te upp på terrassen. Fick ännu en fin vy. Kom iväg strax före klockan tio. Några norska jenter som cyklade som vi tutade på och ropade ”god tur” åt.

Upp bland bergen på de vindlande och smala vägarna. Utsikt över hav och land, små hus, insprängda i berget ibland. Molnen låg under oss. Solen stod högt och sken utan avbrott. Passerade små samhällen uppe på tusen meters höjd.

Stannade vid en gubbe som sålde ponchos och sombreros. Köpte gafas del sol. Otroligt fula. Körde vidare. Helt slående kurvor, omöjliga att få möte i vissa. Backade en gång. Tur att det inte small. Massor med människor som cyklade. Upp och ner. Snabba cyklar och tight klädda, snabba solglasögon. Vissa trodde att de ägde vägen.

Nådde målet Roque Nueblo. Näst högsta punkten på hela ön, 1800 meter över havet. Vi gick dock kanske en 200 meter i höjd, vandrade i 30 min från en provisorisk parkering längs vägen, var en del bilar. Stenen Roque är 90 meter hög. Ganska häftig. Tog fina bilder. Men framförallt häftig utsikt. Såg bort till grannön Teneriffa. Molnen lång under oss i horisonten, de nådde aldrig oss.

Gick ner, köpte varsin glass. Gott. In i bilen, nu nedför. Åt våra sista mackor. Uppe på topparna var klimatet annorlunda, med tallar och stora barr. Vi tror det var tallar. Enorma kottar. 12-15 grader. När vi åkte nedåt förändrades allt ganska snabbt, tall blev palm. Men överlag torrt.

Söderut mot kusten. Serpentinvägar, nålskurvor. Ingen sikt. Fler hundra meters stup. Men bra vägar, säkra, räcken och bra asfalt, reflexer.

Missade att besöka observatoriet. Hade varit häftigt.

Ut till kusten, nära Puerto Rico (heter så). Värsta turistfällan. Otroliga hus insprängda i berget. Men allt för pensionärer, nordbor, fransmän, tyskar etc. Menyer på svenska, skyltar på svenska. Otroligt. Åt ändå på en fälla och tog en mycket god palella. Stora räkor, mellanstora och små. Langustinos. Sedan musslor, kött, fisk, grönsaker, chili och ris. Gott! Satt utomhus.

Vandrade ner till stranden. Vackert. Sand, ganska mörk. Vulkanisk? Massor med äldre och barnfamiljer. Solstolar. Och en gassande sol. Badade, solade, läste i våra böcker, tog bilder, snackade. Härligt!

Salt överallt, och sand. Upp till bilen och körde längs kusten mot Maspalomas. Några tunnlar rakt genom berget. Klockan var väl 17. Hann fram innan mörket föll. Såg böljande sanddyner med sand från Sahara som blåst dit. Vandrade runt och hoppade i sanden som barn. Barfota. Finkornigt. Blåsigt så vi fick sand överallt igen, i mun, ögon, fickor.

Solen gick ner. Letade hotell. Besökte flera stycken, hade ju inget bokat på förhand. Något som hette Jardin, Green Field, Green Garden, men ingen hade rum eller ville hyra ut endast en natt. ”High season”, vilket lät som bullshit i mina öron. Hittade slutligen ett, ska berätta med ingående om hur senare men det var en massa krångel plus att Ludde tappade bort sitt Visakort. Inte bra. Men det löste sig.

Nu bor vi på Buenventura. Rätt fint men lite över vår prisklass. Var ute och åt mat, 23 grader ute. Varmt som attan.

Nu dags att sova!

 

Tog en tripp till Gran Canaria

Vaknade upp pigg och fräsch klockan 07.30 efter att ha sovit fyra långa timmar. Farsan skjutsade ut mig och Ludvig till Arlanda, där han tog sin obligatoriska bild, och lämnade av oss. Med lätt handbagage smet vi snabbt genom säkerhetskontrollen och satte oss vid gate 11 där planet till Las Palmas skulle gå.

Kom i väg några minuter senare än aviserat, runt 10.10, men därefter gick flygningen mycket bra. Satt vid fönstret och var mest trött och försökte sova men det gick sådär. Sov nog bara några minuter åt gången.

Men sedan fastnade jag i en bra bok, som jag köpt på någon tidigare resa men glömt bort. Brief encounters with Che Guevara heter den.

Landade 14.40 lokal tid, Kanarieöarna är en timme efter Sverige. Hyrde en bil hos Auto-Reise, mycket billigt. Kändes som helt rätt beslut. Körde sedan upp mot Las Palmas längs kusten, hela ön är ju i princip bara kust, den är nästan helt rund. Köpte lite förnödenheter, chips (mycket viktigt) cola, vatten, någon macka.

Stannade vid något fint surfställe där man kunde gå längs stranden. Lite molnigt ute men varmt, omkring 22 grader. Svensk högsommar. Tog några bilder, och där såg man in mot stan. Bor omkring 350 000 i Las Palmas. Körde ändå igenom kärnan och fortsatte västerut längs nordkusten till någon ort som hette Sardina. Också väldigt fint, såg en röd sol gå ner vid 18-tiden. Ljumma vindar. Där fanns dock inte så mycket till hotell så vi åkte vidare söderut mot något som heter Agaete. Och här är vi nu.

Körde i gränderna med vår lilla hyrbil, och det är tur att den är liten för gränderna är ännu mindre. Knappt en bil bred ibland, men ändå gator där det är alldeles uttänkt att man ska köra. Stopp- och väjningsplikt i varje hörn. Men med Luddes rattande och mitt gps-navigerande tog vi oss runt.

Hittade så småningom ett hotell, billiga rum.

Tog det lite lugnt på rummet, drack en öl som vi köpt med oss, och sedan gick vi ut och tittade lite på den lilla stan. Några små promenadstråk, men väldigt härligt med Atlantens vågor som rullade in. Ljumna brisar. Sitta ute i bara skjorta.

Hittade någon restaurang bland andra som vi tyckte utmärkte sig. Gick på kyparns rekommendation och fick in tror jag fem olika sorters fiskar med potatis och vitlök och citron och några såser samt någon tonfisksallad till förrätt. Förträffligt. Och billigt.

Stannade vid Spar innan klockan slagit 22 och handlade lite frukost och annat. Mer chips.

Ludde läser bok och jag skriver blogg. Dörren till vår franska balkong är öppen. I morgon åker vi vidare och tänkte gå upp på ett berg som ligger inåt i landet.