Paddellycka

Jo, då. Den här gången gick det avsevärt mycket bättre att spela ”paddel”. Kanske för att lagen var lite mer jämnt fördelade, men kanske för att jag också lärt mig lite sedan förra gången. Det gick alltså från paddelterror till paddellycka.

Krigade upp i ottan för att åka till Frihamnen. Hade ju varit ute till 23.30 i går och druckit öl med arbetskamrater och kommit hem 00.45. Sedan somnade jag inte förrän 02.

Men jag var på plats klockan 10 och vi drog igång spelet strax därefter. Efter två timmar kan jag konstatera att övning ger färdighet.

Gick av skiftet i går. Fem dagars intensivt arbete. Man gör ju inget annat under dagarna man jobbar än att just jobba. Hela dagen uppslukas av detta och jag hinner i princip komma hem och titta någon timme på tv, äta och sedan måste jag lägga mig. Jag underdimensionerar alltid tiden och tror att jag ska hinna läsa också, i någon rimlig tid, men det slutar med att jag i princip plöjer en sida och sedan är det dags att släcka lampan.

I dag ska jag deklarera. Som jag inte ser fram emot detta. Punkt slut.

Paddelterror

Känslan som slår mot mig som en kanonkula är bedövande. Den är hård och samtidigt befinner jag mig i ett enda töcken. Den är skoningslös och ändå mild.

Jag talar om det som precis hänt i Bryssel. Jag minns inte riktigt vad jag sa eller vad jag skrev i samband med terrorattacken i Paris, men känslan då, som nu, är densamma. Det är en slags hopplöshet om att vi alltid kommer att bära med oss det här ärret, i alla fall i en väldigt lång, lång tid framöver. Det känns som ett sår inte bara på människorna i Bryssel utan även hela Europa. Meningen låter som en klyscha, varenda statsman har säkert yttrat liknande ord i dag. Men jag känner att Sverige blir lite osäkrare, lite sämre, av dagens terrordåd. Precis så föreställde jag mig samhället efter den 13 november. Och 11 september för den delen.

Jag var inne på redaktionen och arbetade efter Paris. Det var skönt att bara jobba i den stunden, att lägga fokus på att förmedla något utåt. Jag slog av hur maskineriet på Aftonbladet tuggade igång och alla blev så seriösa som man bara kan bli vid en sådan händelse. Alla blev så bra som de bara kan bli vid en sådan attack. Det kan låta cyniskt men vi jobbar nästan bättre ju värre händelsen är. Alla mediehus agerar liknande.

Jag var ledig när Bryssel hände. Jag vaknade och satte mig på sängkanten. Plötsligt började mobilen att oavbrutet ticka med flashar. Trots att jag har nästan alla stora nyhetsbyråers notiser, och diverse andra, fick jag Expressens först. SVD:s reporter hade nämligen varit på flygplatsen och därigenom var svenska medier före världspressen. Till och med före många belgiska medier, om att rapportera om dådet på flygplatsen.

Jag minns hur jag såg bilderna i telefonen och väntade på den första informationen om skadade eller döda. Jag tänkte att dådet kanske inte var så allvarligt, allt man kunde se på bilderna var ju en smal rökpelare från byggnaden. Jag hoppades att det inte skulle vara så allvarligt. Just av ovan nämnda skäl, att vi ser för mycket våld, och att det gör vårt samhälle otryggare. Jag hoppades att smällen kunde vara en olycka. Men med Ankara, Istanbul, Paris och fler i ryggen, kunde jag gissa vad som hade hänt.

Därefter flöt dagen bara på. Jag hade en överjävlig bilfärd till Frihamnen där jag satt och lyssnade på det extrainsatta P1-morgon. Jag är glad att public service börjat agera snabbare i samband med dessa stora händelser. De tvekar inte länge. Vi andra medier behöver dem i framkanten för vad snabb information innebär. Vi lär och blir bättre av varandra.

Bilfärden gjorde mig dock jävligt stressad med tanke på att jag blev sen av bilköer efter olycka. Som tur var ingen allvarlig sådan. Jag körde fel, jag förstår inte hur, men en rejäl omväg blev det och jag var inte framme förrän 20 minuter för sent, trots väl tilltagen planering.

Väl framme så spelade jag paddel med kollegor från jobbet. Det är en form av tennis, i en glasbur, med helt andra rack och regler. Så det är inte alls som tennis men det är ändå en ganska bra liknelse. En blandning av tennis och squash kan man säga. Hoppas att ni förstår mig. Googla PDL Center annars, där var vi.

Hade jag inte varit en sådan vinnarskalle hade jag tyckt att spelet var kul. Nästan all form av fysisk aktivitet, i synnerhet sport, får mig på bra humör. Problemet var bara att det gick jättedåligt och jag vann inte en enda dubbelmatch. Singel gick bättre, då fick jag ju springa på bollarna och röra mig mer. Annars handlade det uteslutande om teknik och eftersom detta var min första gång och jag i princip hatar att spela tennis så gick det som det gick.

Och så kostade allt 180 spänn också. Inte direkt så att man går dit och tränar varannan dag för att bli bättre, vilket jag skulle vilja göra. Inte vill jag utstå den där förödmjukelsen igen.

I övrigt har dagen varit en riktig skitdag, som sig bör. Terrordåd, torsk i paddel, sedan i princip ha huvudvärk och ligga på soffan. Jag har nog inte åstadkommit något av värde alls i dag om jag tänker efter. Det enda positiva är väl att jag fick tummen ur röven och skrev ett inlägg på bloggen. Det blev ett i mars i alla fall. Brukar i övrigt vara så idéfattig på vad jag ska plita ner nu för tiden. Men jag är glad att jag tog mig tiden att sitta här och skriva lite.

Sjätte dagen i rad

Men sju blir det inte! Det lovar jag.

Om ni undrar vad för slags streak jag är inne på så är det att fota handboll. Ja, jag har nog fotat mer handboll nu än vad jag någonsin kommer att göra. Det har varit lag som tränat, värmt upp, spelat match. Elitserien, division tre, och divisioner som jag inte ens visste fanns.

Och ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Det är spännande, att få utmana sig själv. Att försöka ta lite bättre bilder varje match. Att försöka veta när, var och hur man ska trycka till. Det är svårt, och i början hade jag smått panik när det var första gången jag skulle plåta och det var elitseriepremiär för Skövde på hemmaplan. Spelarna kom inspringande till eld och musik medan jag stod passiv med stora ögon och knappt hade koll på kamerans inställningar.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag vill bli mycket bättre på att fotografera. Och jag tror det bästa sättet att råda bot på det är att öva. Jag har dåligt med teori i ryggen. Jag kan bara väldigt grundläggande saker och när jag är ute på fältet glömmer jag ändå oftast bort det mesta och skjuter från höften. Lika bra, tänker jag.

Men nog skulle jag allt behöva en grundlig genomgång i hur man ska tänka, och vilka inställningar som lämpar sig i olika situationer. Men jag försöker fråga och lära mig på så sätt.

Handbollshallar är ju ändå ganska förödande. Gult jävla ljus som om hela arenan hade gulsot. Eller dåliga lysrör. Gäller att gå upp i ISO-tal, men nackdelen är att bilderna lätt blir korniga. Man vill ju åt den där krispigheten. Samtidigt är de spelarna fruktansvärt snabba så man måste ha kort slutartid. Minst 1/500. Annars blir det sudd, som Roland säger.

Nu är det snart dags för match igen. Sitter och bloggar på arbetstid här, men jag har ju inget vettigare för mig. Ska bege mig till Arena Skövde snart och plåta HP 90. Premiär för dem, inte för mig. Men jag vet inte riktigt om det gör någon skillnad.

Världens blickar är fästa på Brasilien

Van Persie – den flygande holländare – gjorde 1-1 mot Spanien.

Lata, luddiga och inte så varma sommardagar passerar förbi med en enskilt stor behållning som gör tillvaron så mycket lättare: Fotbolls-VM. Copa das copas. Kuppernas kupp. Turneringarnas turnering. Ja, det är helt klart inte vilket VM som helst eftersom det spelas i vad många säger är fotbollens hemland: Brasilien.

Visst är det svårt att inte ryckas med i detta totala frosseri av bolltrillande som pågår. Jag har redan accepterat att jag inte kommer att vilja missa en enda match. Nå, jag orkade inte titta på Japan mot Elfenbenskusten som spelades klockan 03.00 svensk tid. Men resten har jag allt sett, och njutit av, i fulla drag.

Det är lätt att bli blödig när man kollar på gamla klipp från 1994 när Sverige spelade till sig bronset i USA. Olyckligtvis var jag bara två år då, och jag har inte personligen fått uppleva denna sensation. För en sensation var det verkligen och ett brons i VM till Sverige kommer jag kanske inte att få uppleva inom de närmaste 30 åren. När jag säger det så där låter det alldeles förskräckligt.

VM 1994 påminner mig om hur viktigt det är att minnas vad som pågår nu, suga in så många intryck som möjligt eftersom det dröjer fyra år till nästa gång.

Och vad har vi då fått se? En målkavalkad utan dess like, bland annat, och en hel del vackra prestationer, några mindre vackra, och vissa fullständigt osannolika resultat. Jag tänker såklart på Spanien mot Nederländerna som slutade 1-5.

Vi inledde stabilt med en öppningsmatch mellan Brasilien och Kroatien där det sistnämnda laget imponerade och var värt ett bättre resultat än 3-1. Fred filmade till sig en straff och den satte Kroatien psykologiskt ur spel vilket resulterade i att brassarna kunde tåga på och vinna rätt så komfortabelt.

Vi har sett Italien möta England i ett svettigt Manaus med ett klimat som gjorde spelarna till blöta pölar på plan. Det skulle definitivt ha ingått så kallade ”cooling breaks” i varje halvlek för nu blev det gåfotboll stundtals. Vi hade till och med en tränare i England som kollapsade under matchen och stor kalabalik utbröt och tränaren fick föras iväg på bår. Matchen blev trots svettkriget en välspelad sådan med många intressanta manövrar från båda lagen där Italien drog det längsta strået och vann med 2-1. Sturridge i England hade en helkväll med det Italienska försvaret men lyckades tyvärr inte tråckla in bollen i nätmaskorna. Och Pirlo gick som vanligt, lunkande, runt på planen och styrde och ställde. Jag räknade till en felpassning på hela matchen, och en hel del kvalificerade djupledare.

Det är inte lätt att sitta still i soffan måste jag säga, det händer både en och två gånger att jag utstöter i ett Strömberg-vrål ”Öööouph!” när bollbanan ser bra ut. Den här månaden kommer att bli fantastisk: så många matcher att följa, så många ögonblick att suga in och sedan minnas. Och när VM-finalen spelas den 13 juli kommer jag att vara ledig, sitta i soffan, eller kanske blir det på golvet med benen i kors som när man var liten sådär 1,5 meter framför skärmen, och vara stum av spänning.

Vilket sommar vi har framför oss, jag känner att det kan bli hur bra som helst även om temperaturen sällan kommer att stiga över 22 grader. Riksdagsval i september och fram till dess jobb som journalist. Det är viktigt att göra sin röst hörd. Otroligt viktigt.

Men just nu är det lika viktigt att sätta bollen i krysset.

Nio veckor på Ny Teknik

Nu har jag börjat min praktik på tidningen Ny Teknik. Första dagen försvann som i ett nafs. Den hade knappt börjat förrän den var borta.

I onsdags hade vi avslutning för exjobben och det skulle firas. Vi höll alla i våra presentationer och sen så blev det mingel. Ja, mingel. Lärarna hade köpt bubbelvatten och godis för att vi skulle stanna och snacka lite efteråt. Haha, det var ganska komiskt men ändå härligt gjort. Så vi stannade ett tag och snackade skit, om vad man skulle göra på praktiken och så.

Sen drog vi vidare till puben. Ett strålande beslut, om du frågar mig. Vi pratade ut och rensade tankarna. Framåt middagstid blev det quiz om Frankrike och drinkar. Skutan skeppade vidare mot Carmen. Där intogs mat och dryck i alla vänners goda lag. 92:orna visade skåpets position och stannade längst.

I fredags gick skutan till Lilla b. Då hade jag på dagen varit på arbetsintervju på P4 Skaraborg. Nervöst och kul, så kan man sammanfatta besöket.

Även lördagen handlade om öl och fin stämning. Träffade Ludde som jag inte sett på länge och vi tog det rätt lugnt. Innan dess hade jag varit på O’Learys och dräpt en alldeles för dyr hamburgertallrik. Vi snackar tokdyr. Oanständigt dyr. Djurgården vann över Rögle, och City spelade lika med Arsenal.

Tillbaka till praktiken. För den har börjat nu. Ny Teknik är tidningen och än så länge, efter en dag, har jag haft riktigt roligt. Det har varit stressigt. Ibland lite för mycket. Men så vill jag ju ha det. Då lirar man. Har träffat många goda kollegor som hälsat glatt. Själv kommer jag nästan inte ihåg ett enda namn. Tur att det finns byline, bilder och mejl som hjälp. Allt som allt tror jag att detta kan bli en riktig resa i hissnande fart. Nio veckor är nog klara innan jag vet ordet av.

Och så var det beskedet om dödsmisshandeln. Supportrarna måste börja agera som svenska medborgare och inte som några laglösa djur. Skulle kunna skriva mer om ämnet men just nu känns allt bara rätt tungt. Matchen mellan AIK – Göteborg gjorde inte saken bättre när bengaler tändes och saker kastades in på planen. Skärpning. Attitydförändring.

OS-hjältarna i Kungsträdgården

Stått och hoppat och fotat på Kungsträdgården i kväll och hyllat de svenska hjältarna! Som sig bör. Alltid viktigt för mig att verkligen pränta in dessa historiska upplevelser, som med vm-vinsten i hockey till exempel, och se saker med egna ögon. 

Har lagt upp en hel del bilder på instagram och twitter så där får ni gärna kolla. Kan bjuda på några stycken här också: