Näej. Nu tappade jag farten igen. Jag hade den UPPE i huvudet. Ilandes som en iller med eld i baken. Farten att skriva en radda med meningar som skulle utgöra en vettig substans. Sen tappade jag feeling så fort jag slog upp bloggen. Que pasa?
Jag ser stjärnorna lysa genom ett återspeglande fönster upplyst av två matta skrivbordslampor. I spegelbilden sitter jag själv och tittar tillbaka på mig själv. Blicken vacklar mellan djup och himmel. Som den ensligaste sommaren kommer mörkret och omsluter kvällen, medan musiken i mina öron tar nya vändningar och börjar om igen, så kommer också dagen på nytt.
Jag önskar att jag kunde rita en bild så vacker att världen skulle titta. Jag önskar att jag kunde franska och prata så att världen skulle förstå. Jag önskar att jag kunde spela på de vita och svarta tangenterna så att världen fick glädjas. Och när världen fått känna min lust skulle jag omfamna den.
”När allt är slut, vad gör väl det? Om hundra år. När vi är tillbaks på noll… Vad spelar det för jävla roll? Om det inte kan bli vi någon gång. Vad finns det då att bry sig om, över plattorna på Sergels Torg?” – Veronica Maggio.
Jag tränar för att orka. Jag orkar att träna. Jag springer, men kommer aldrig längre än vad jag hade kommit annars. Jag står och stampar på samma ställe. Livet stampar i otakt, på samma ställe. Dissonansen slår mot trumhinnorna och bryts i ett hav av oljud.
Mamma kommer in med en påse bilar. Hon har varit extravagant och besökt teatern med Ylva. Tydligen tror hon att teatern är bio. Men hon vet ju att teater är teater. Godis är gott ändå, och får ätas om man vill. Vem skäms man för mer än sig själv? Vi har haft en avslagen kväll med tv-tittande hemma. Markus har ägnat sig åt datorn och jag åt ”dumburken”. Termen är nog parallell med fler burkar nu för tiden, som onekligen inte ser ut som burkar längre utan som plattor.
PSG kammade hem storvinsten, jackpot, i dag med lottningen för CL. Inga stora namn, inga oöverskådliga hinder kunde noteras för lagets del. Zlatan sover gott i natt.
Sen blir det Barca i kvarten, och ut med huvudet före efter uddamålsförlust. Precis som det brukar vara.
God morgon, god middag, god kväll.
Sitter och filar på en av många texter som ska skrivas till skolan. En riktig dynga är vad det är. Källhänvisningar hit och källhänvisningar dit. Slår upp i boken och läser ett par meningar, förstår inte vad jag läser och måste läsa om flera gånger. Byråkratsvenska må vara jobbigt, men det är inget mot byråkratengelska. Sen skriver jag ned lite vad jag läst, men det blir rätt platt.
Kan man inte bara få dra till New York och leva som en kung för resten av sitt liv?
Föser undan kvitton och mitt gamla Västtrafik-kort från skrivbordet. Jag har gjort en rensning i plånboken, något som behövs i bland. Annars samlar sig bara en massa skit där och plånboken blir överfull. Så det var dags att plocka ur alla kvitton och gamla kort som inte hör hemma där längre.
Skolan har tagit fart igen. Nu på allvar. Ni vet kanske att jag skrev förut att jag var taggad inför skolstarten. Jag är inte taggad längre.
Det här med C-uppsats får mig bara att få djup ångest. En plågsam ångest. Jag läser nyheter i tidningen och tänker på vilket roligt arbete alla har som jobbar med media. Samtidigt sitter jag i skolan och ruttnar med föråldrade uppgifter och en uppsats som i nuläget verkar nästintill oöverkomlig. Jag blir frustrerad och rastlös. Jag vill inte hålla på med sånt här. Det enda som håller mig kvar är kompisarna.
Jag velar. Jag har blivit erbjuden vikariat på SLA. Från den 1 oktober till jul. Men då har jag fortfarande skola. Vilket gör att båda sakerna krockar. Jag kan göra båda, tror jag. Men jag vet inte. Kanske kör jag slut på mig själv. Kanske havererar allt och varken uppsatsen eller jobbet blir bra. Jag vet inte hur jag ska göra. Måste meddela min chef snart. Ångest över detta också…
Har ganska mycket att skriva men väldigt lite tid. Det händer en hel del just nu och jag får ständigt nya uppslag på inlägg. Men jag hinner inte riktigt sätta mig ned och tänka igenom ”materialet” och formulera det här på bloggen. Jag vill skriva mer men hinner fan inte. Dagarna är fyllda med annat som måste göras. Dock tror jag det handlar om dålig prioritering från min sida.
I morgon är jag ledig och kanske kan ta mig lite tid att rekapitulera. Men jag gillar inte att rekapitulera. Texten blir inte lika levande då. Texten ska vara aktiv. Pang, rakt på. Ingen byråkratsvenska här inte. Inte den svenska som vi ska använda oss av i uppsatsen. Ve och fasa. Det här blir en tung höst. Och en tyngre vinter.
Det är inte alltid lätt att gå på fest, det är ofta ganska svårt. Om du frågar mig. Jag menar inte just själva företeelsen att gå eller åka till festen utan snarare vad som händer på festen. Jag har ingen riktig plan över mitt beteende och blir därför ganska virrig i mitt sätt att vara. Jag säger saker med en elegans av en elefant och stampar omkring på ungefär samma sätt. Festen får mig att känna mig obekväm, malplacerad. Här hör jag inte hemma.
Jag börjar att leta efter flyktvägar. Kan jag gå ut? Ta en promenad på kajen? Om jag skulle ta och smita in på toan… Hoppas att ingen märker. Varför skulle någon göra det? Sen när har min frånvaro i mer än 10 minuter alarmerat någon? Möjligen när jag var liten och sprang bort på Legoland.
Men ibland slår även jag till med en lyckoträff. Trots att känslan kvällen igenom, och den slutgiltiga, var lite som att skjuta i ingenmansland. Inget hände. Tomma kulor på ett öppet fält som träffar, just, inget.
Ylva hade stort kalas för att fira sin 50-årsdag ute på Skeppsholmen. Först och främst måste poängteras vilken otroligt vacker plats vi var på. Precis vid kajen i en rymlig, ljus och fräsch lokal. Utsikt över Junibacken och Gröna Lund. Vasamuseet stod där majestätiskt med sina master skjutandes upp genom taket som vaktande fyrtorn. Strålande solsken. Varmt. Bara några få moln. Båtarna strömmade förbi längs det glittrande vattnet. Båtarna låg och var gamla längs kajen.
Vi kom dit redan vid klockan fyra på eftermiddagen. Då inleddes jobbet med att göra i ordning alla bord, drinkar, dukar, stolar, servetter, och få bukt med alla dammkorn, och så vidare. Vi bar in drickat och drog sladdar. Tejpade pappersdukar och slängde backar.
Vid klockan 18 kom gästerna. Fördrink och mingel. Konverserande hit och konverserande dit. Jag tappade lusten att prata. Eller jag visste inte vad jag skulle säga. Så jag stod mest och lyssnade. Som tur var fick jag lyssna på ett väldigt intressant samtal om hur några hade firat sitt millennieskifte. Det var prat om någon gaybar och någon som hade sprungit runt på Stockholms gator viftandes med granris för att få följet att ta rygg på honom. Allt var väldigt komiskt och hela deras kväll verkade ha varit rätt fantastisk.
Själv kommer jag inte ihåg hur jag firade det nya millenniet. Antagligen var jag med mina föräldrar i Mariestad med deras vänner.
Middagen tog vid, en norrländsk buffé som var ypperligt god, som jag gärna hade ätit mer av om jag, som vanligt, inte känt mig så spänd i sällskap med andra. Men jag smakade på allt och allt gick ner med belåtenhet.
Vi minglade lite till ute på terrassen, jag utan alkohol. Jag hade chaufförstjänst denna dag. Något som jag tagit på mig själv. Varför, kanske ni undrar? Jag vet ärligt talat inte. Kanske för att jag på något konstigt sätt vill framstå som vuxen. Jag leker fortfarande äldre än vad jag är. Men när jag kollar mig i spegeln och på vilka kläder jag bär så blir det uppenbart för mig att jag fortfarande, egentligen, är en tonåring. Antagligen är jag lillgammal. Men jag är ju ändå 21. Så här gammal har jag ju aldrig varit… Annars har jag inte druckit på ett tag. Jag har nog inte varit full på hela sommaren. Jag blev smått berusad i Peru, men annars har den här sommaren varit väldigt torr på alkohol för min del. Jag är både glad och ledsen över det. Glad för att alkohol kostar massa pengar och kan vara jobbigt att dricka ibland. Ledsen för att alkohol kan leda till härliga stunder och ofta för min del dricks med vänner.
Jag var omgärdad av härligt folk på denna fest. Ylvas kompisar är mina kompisar. Hon har varit journalist tidigare, utbildad sådan, och har många vänner ifrån branschen. Därför var tillställningen nästan lite av en firmafest. Jag kunde över min axel, på andra sidan rummet, höra samtal spinna iväg och handla om nedskärningar och en dyster framtid – för så ser det ut på journalistikmarknaden.
Framförallt var jag omgärdad av fyra systrar från Uppsala. Inte så mycket omgärdad som kände deras närvaro, och sökte deras blickar. Men jag slog ned blicken för jag är feg och vågar inte titta personer i ögonen. Men med min brors hjälp tog vi oss igenom stapplande samtal.
Senare på kvällen hände det väl att vi utbytte en kommentar här och där. Korta instick. Jag tog mig mod att spela på flygeln i det stora rummet och fick komplimanger från flera håll, trots att jag tyckte flygeln gjorde det mesta av jobbet. Jag blev sen imponerad av att alla de fyra spelade piano, efter noter och var duktiga. Framträdde och allt. Jag vet inte om det adderade till berömmet eller spädde ut det.
Det dansades efter fikat (tårta och kaffe). Vi hade lyssnat på ett fruktansvärt dåligt live-band som till trots livade upp stämningen med lite allsång. Antog där och då att de ändå gjorde sitt jobb.
Jag fick chansen att väcka till liv några av mina gamla bugg-kunskaper. Så jag bjöd upp en av dem med blandat resultat. Men det blev ju fel, fel syster. Jag hade inte så bra flyt.
Men ännu senare, när alla gått hem, satt jag efter städandet och tog igen mig vid ett bord. Folk gick runt och moppade golv fortfarande. Då satte sig en av dem ned bredvid, hon jag helst hade dansat med. Som tur var stockade sig inte rösten, men jag var trött. Enligt mig fick vi någon slags kontakt. En bättre kontakt än vad jag hade väntat mig. Men det skedde så sent. Alldeles för sent. De skulle ju strax åka.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade gärna suttit där och pratat i flera timmar. Taxin väntade, de skulle hem till Uppsala. Jag försökte mana mod till mig, fråga efter nummer, någonting, vad som helst. Jag sträckte ut en hand, och den fångade luft.
Taxibilen rullade bort från Skeppsholmen i natten och jag stod kvar med fulla sextiotalister och en mopp.
Om alla tänker olika, tänker alla lika då?
Sitter i köket vid bordet med den fläckade duken. Här ryms både kräftsaft och brödsmulor. Det är snart mat, mamma har lagt upp ett par vita majskolvar på den gråa bänken som snart ska hivas i kastrullen. Jag noterar att hon glömt att sätta på fläkten. Ur högtalaren strömmar Rickard Wolfs senaste skiva. Allt blir ganska vemodigt med honom som soundtrack. Stämningen är kall, men samtidigt varm. Nu tystnade musiken, skivan tog slut.
Mamma och pappa förbereder sig för Ylvas 50-årsfest i morgon. Jag och brorsan förbereder oss också men inte på samma sätt. Mamma och pappa är mentalt inställda på att allt ska bli perfekt. De har fått ansvara för olika saker under festen och måste leva upp till gästernas förväntningar. Personligen ser jag fram emot festen. Ylva är en härlig tjej, ständigt tjugosju år, och klarsynt. Just ordet klarsynt var så jag beskrev henne i en Facebook-konversation för gästerna. Alla ombads att beskriva Ylva med ett eller några ord. Tror att det skulle komponeras en dikt av orden. Vi får se i morgon.
Ska avsluta min öl nu. Den könsneutrala ölen. Old Speckled Hen. God som attan.
Niklas Svahn 