Tillbaka efter månaders uppehåll. Och på något sätt ska jag försöka summera den senaste tiden. Eller jag vet inte om jag är tillbaka, jag tror inte det. Temporärt men inte regelbundet.
Så kontraktet på Aftonbladet löper snart ut. Närmare bestämt den 15 januari. Jag hade möte med jättekoncernens personalchef Marianne och fick reda på att kontraktet inte blir förlängt. Den smockan kom bara dagar före jul. Beskedet är att det inte finns några lediga plaster inom SMAB, Schibsted Media, Aftonbladet och Schibsteds bemanningsföretag. Här slussas vikarierna in och ut på löpande band. Fast anställning? Den kan du se dig i stjärnorna efter. Kontrakt skrivs på och löper ut. Som en industri passerar duktiga journalister in och sedan försvinner de på andra sidan. Trots att mediehus går med stora vinster är ingen i branschen beredd att utvidga verksamheten med fler fast anställda. Den som på något sätt tror att journalistbranschen är kry har fel.
”Ta det inte som en kritik mot dig”. Det var svårt att inte göra det. Självklart ser jag det som en personlig kritik men har samtidigt full förståelse för att det inte finns plats.
Jag tänker att jag ändå gjort ett bra jobb på Aftonbladet. Jag har stundtals slitit som bara fan, och det har jag inte gjort för min egen skull utan för att Aftonbladet ska fortsätta att vara svenskarnas primära nyhetskälla. Jag har tagit skitpassen. Jag har slavat i mer än sex månader nu på nattskiftet, då jag jobbat från klockan 21 till 05.15. Som reporter och redaktör. Det har slagit mitt ”normala” liv i spillror. Under ledigheten, speciellt nu när det är mörkt 24 timmar om dygnet i princip, har jag nästan inte kunnat vända på dygnet. Jag är ofta trött och ibland händer det att jag sover orimligt länge. Bara för någon dag sedan vaknade jag klockan 15.15. Då somnade jag vid klockan 07. Efter att ha tittat på klockan och konstaterat att det var dags att gå upp så stängde jag av alarmet, vände mig om i sängen, och råkade somna om. Jag vaknade sen klockan 19 igen. Då var det bara att äta och duscha och sen sticka till jobbet. Jag vill inte tillbaka dit.
Mest positivt är allt jag har lärt mig, och allt eget ansvar jag har fått ta. Den här erfarenheten har nog ändå varit nyttig på något sätt, även om man känt sig rätt miserabel i bland. Självklart är jag glad att Aftonbladet anställde mig. Att jag fick chansen. Men sen är jag inte den personen som känner att man ska gå runt och vara tacksam dagarna i ända. Jag ifrågasätter gärna saker och ting. Det hör till min natur. Och jag ifrågasätter verkligen att jag fick slava på nattskiftet, och nu bara borstas bort. Så känns det i alla fall. Däremot är jag öppen för att komma tillbaka till Aftonbladet. För jag vet vilken otroligt kompetent personal och vilka fina personer som jobbar där. Jag är nog så imponerad över hur maskineriet Aftonbladet tuggar igång under större nyhetshändelser. Det är verkligen imponerande. Och jag är väldigt glad över att ha varit en del av detta. Jag tror också att cheferna uppskattat mitt arbete, vilket känns fint.
Men nu tar vi alltså farväl, för den här gången. På Aftonbladet gjorde jag min hittills längsta anställning som journalist. Ett år och tre månader. Nu ser jag fram emot att testa något nytt. Verkligen. Först blev jag ganska nedstämd av beskedet men nu känner jag att det ska bli kul med en ny arbetsplats. Jag funderar mycket på vilken arbetsplats det blir. Jag har sökt några olika jobb men inser samtidigt att jag lika gärna skulle kunna hamna i ingenmansland igen. Ute i tomheten, arbetslösheten. Så jag funderar även kring eventuella stipendier, resor eller till och med studier. Skolan är dock nog bland det sista alternativet.
Jag har ju kvar lägenheten här i Stockholm ett tag till. Och kontraktet kan säkert bli förlängt. Så jag riktar in mig på att hitta något här i min hemstad. Samtidigt som jag älskar Stockholm är jag kluven. Jag tänkte på saken nu när det var så att säga ”hemvändardag”. Juldagen. Dagen då folk vänder hemåt och alla i mindre orter i Sverige går ut och festar, och stöter på gamla, kära, bekanta, barndomsvänner, icke bekanta och rentav fientliga. I den spänningen kan mycket hända. Och jag saknade på något sätt att inte ha en stad att vända hem till. Att vända hem till Skälby är ju inte direkt det man tänker sig. Bara någon dryg mil norrut. På något sätt känns tillvaron identitetslös som stockholmare. Bara en av en miljon fiskar som simmar runt i samma skål.
En av mina sista artiklar innan jag klev av skiftet var att skriva om att George Michael hade dött. Artikeln blev Sveriges mest delade dagen därpå. Över en miljon klickade in sig på artikeln under förmiddagen den 26. Ganska saftigt. Jag måste erkänna att jag inte visste vem George Michael var när jag såg flashen som strömmade förbi i mitt flöde. Pinsamt? Klart att jag kände igen namnet, absolut. Men jag skulle aldrig ha kunnat placera det. Jag hade någon vag minnesbild av hans ansikte. Och självklart känner jag till låtarna, alltså Last Christmas och Wake me up och så vidare. Men för mig hade han lika gärna kunnat vara regissör eller något. Så jag frågade ”Vem är George Michael?” högt ut över redaktionen varpå säkert tre personer vände sig om och frågade ”Är han död?!”. I den stunden kändes uppdraget överväldigande. Att skriva om ett ämne som jag hade absolut noll koll på. Men när texten väl var putsad och klar så fick jag beröm av nyhetschefen Fredrik. Och det kändes väldigt fint.
Detta är en av aspekterna som jag älskar med mitt jobb. Att få skriva om saker man inte har en aning om och sätta sig in i ämnen som till en början är en gåta. Man tvingar sig själv att bli påläst och förstå, man ställer frågor och söker svar. Och lär sig väldigt mycket. Om jag har ett jobb där jag inte lär mig något så kommer jag inte att jobba kvar en längre tid. Det är nog därför det känns okej att lämna Aftonbladet. För jag känner att jag har stått stilla för länge. Jag vill röra mig framåt. Alltid framåt.
Niklas Svahn 