Förnedrad busschaufför och kommunala ”reportrar”

Såg precis filmen på busschauffören som blir väldigt illa bemött av väktare efter att han tvingats av en buss då han inte hade färdbevis.

Aftonbladet publicerade filmen efter händelsen, väldigt blurrad, men man ser och hör ändå klart och tydligt vad som pågår.

Vad som dock hänt innan filmen spelades in vet jag inte, och där lär det finnas många oklarheter även framöver. Men av det jag ser på filmen kan jag säga följande: Hur kan man behandla någon som sitter ner i handfängsel på det viset? Väktarna skriker åt honom och frågar om han vill ha kvar jobbet. Om det är nu som busschauffören säger att han trodde han fick åka gratis med sin tjänsteuniform efter att ha jobbat ett elvatimmarspass så är det väl knappast rimligt att stå och skrika på honom? Det blir en väldigt förnedrande stund för busschauffören och väktaren utnyttjar verkligen sin maktposition här. Att agera på det sättet som väktare spär bara på dåliga rykten om personer i förtroendeställning i Sverige.

Chauffören körde buss åt Västtrafik och var anställd åt Transdev. Nu har han fått ledigt över helgen, och sen sa en presstalesperson att vi får se om han inte ska sjukskriva sig ett tag framöver. Som jag ser det är det väktarna som ska ta och sjukskriva sig som låtit en så liten företeelse som att inte ha biljett eskalera till att mannen måste handfängslas. Det är också i så fall otroligt dåligt skött av biljettkontrollanterna som inte kunnat hantera situationen utan att den skulle bli våldsam. Jag vet som sagt inte vad som händer före. En av kontrollanterna säger att chauffören bet henne. Om så är fallet så kan jag förstå att man blir upprörd.

Men varför bet han henne då i första taget? Vad ledde till den situationen? Och kanske viktigast av allt, hade vi sett en medelålders vit man sittandes på gatan med handfängsel om samma situation hade uppstått?

Kommuner i Sverige rustar för kommunikationskrig. I tider där saker och ting sprids som en löpeld på social medier planerar kommuner runt om i Sverige med nya strategier. Vissa går så långt att de anställer egna ”reportrar” som ska ge en bild av vad som sker i kommunen. Då menar jag EN bild, Inte flera. För de är inte reportrar utan reklammakare, kommunikatörer, eller informatörer. De är inte journalister. De kommer aldrig att granska kommunen. De kommer att förmedla den fina, glada, lyckliga bild som kommunen vill gå ut med. Detta är ett problem. Och ja, som Björn Häger skriver, ett hot.

När kommunerna ökar sin positiva bevakning och beskriver verkligheten genom glada nyheter, samtidigt som den granskande journalistiken försvinner (vilket den gör mer och mer) så bidrar det till en skev verklighetsbild. Smutsen kommer inte upp till ytan. Den ligger där under mattan och gror. Och mer och mer smuts sopas under där för varje vecka som går. Inte aktivt. Men det sker av sig självt.

Att bara förmedla den framgångsrika bilden av en organisation bidrar till att det dåliga glöms bort. ”Ja, titta han har det ju så bra, hur skulle någon kunna ha det dåligt här?”

Det viktigaste är att inte kalla kommunernas propaganda för journalistik. För det som kommer ut är sånt som kommunen vill ska komma ut. Annars kommer inget ut.

Samtidigt blir det svårare för medierna att granska dessa kommuner. När allt är frid och fröjd är det lättare att sopa felen under mattan.

Jag blir smått förbannad när jag läser kommunikatörernas svar till Björn Häger där man bestämt hävdar att media inte har monopol på verklighetsbeskrivningen och att det definitivt inte är något hot mot journalistiken när man anställer egna ”reportrar”. De har uppenbarligen inte sett vilket uselt skick journalistbranschen befinner sig i. Det kanske var många år sedan de var i branschen och fick uppleva hur surt det är, hur lite det satsas och hur svårt det blir att konkurrera mot en massiv kommunikationsapparat från en hel kommun. Klart att det är ett hot när journalistiken håller på att köras i botten. Men jag förstår att kommunerna inte kan rå för den dåliga mediemarknaden. Men att invagga invånarna i någon slags tro om att allt är strålande, när det i själva verket inte är det, är inte bra. En falsk säkerhet är ingen säkerhet.

Enda anledningen som jag kan se att kommunerna anställer ”reportrar” för är att förbättra sitt varumärke. För kommuner är just det, varumärken. Det finns knappast någon annan huvudsaklig faktor till denna upprustning. Man tävlar om invånarans välmående, om att få fler till kommunen. Om medial spridning.

Jag råder den som är intresserad av det här att gå in på journalisten.se och läsa alla svaren och de repliker som delats ut av Björn Häger för en mer nyanserad bild.

Det har blivit mycket mediekonsumtion för mig de senaste dagarna. Jag har slukat nästan allt på nätet och plöjt facktidningen och hägrat på Twitter. Det är intressant att läsa om alla turer i debatter, världsändelser och liknande. Även en del mediala bråk kan vara kul att läsa ibland.

Utöver denna konsumtion så har jag hjälp pappa att riva garagets sista dörr. Vi monterade i sär den med hjälp av ganska mycket våld. Så nu ligger en prydlig hög med brädor på gräsmattan redo att köras till tippen.

Mackan är och spelar golf som vanligt, denna gången i Haninge om jag förstått saken rätt. Tydligen blåste det utav bara helvete där. Men han verkar ändå ha gått in på en bra score.

Var och såg Leviathan i går. Mäktig film. Men ingen munter historia direkt. Man kan väl säga att den handlade om den lille mannen som slåss mot makten, och det går inte så bra för den lille mannen. Det är inte så konstigt att filmen har fått kritik i Ryssland med sina tydliga kopplingar till Kreml och Putin. Makten vinner alltid. Och det är ingen idé att sätta sig upp mot makten. Det leder bara till slakt.

Rent estetiskt var filmen också tilltalande. De väldiga landskapen, de ödsliga bergen, den enorma havet. Valarna som simmar där. Och det pinande vädret i en liten fiskeby någonstans i Ryssland. Vi spekulerade kring att byn låg antingen längst i öster mot Alaska till eller längst uppe i västra Ryssland. Avlägset var det i alla fall. Och förfallet. Betonglådor som vittrar sönder. Fallfärdiga ruckel. Men samtidigt vackert.

Jag har ju sett konkurrenten, Turist. Om jag inte minns fel så blev Turist utan nominering medan Leviathan knep en plats. Oscars pratar vi om nu alltså. Men om jag ska vara helt ärlig, och något partisk, så var Turist en bättre film. Det var inte heller någon munterbit. Men den hade en tydligare historia som jag gillade mer.

Dock ska jag rekommendera Leviathan till alla filmälskare där ute. Man blir inte besviken om man går och ser den.

Snart ska jag spela innebandy. Det blir ofta att jag uppdaterar bloggen på söndagar av någon anledning, och nämner just det. Antagligen för att jag har tid att skriva då. Söndagar känns som en dag till för läsning, skrivande och innebandy. Gott så.

Fifa är en jävla organisation

Det blev inte så mycket av knäcket ändå. Faktiskt. Och det känner jag en ångestfylld känsla över. Samtidigt är jag lättad att börja om på ny kula. I morgon blir en bra dag.

Men säga att det inte blev någonting är så klart fel. En artikel, tillsammans med en liten text på 800 tecken, kommer i morgondagens Metro. Men paketet tar inget helhetsgrepp på historien. Det beskriver en liten del av verkligheten, och på ett sätt har jag lite svårt för att stå för rubriken i texten. Den är sann, men den är vinklad.

Jag åkte ju trots allt ut till ett case tillsammans med en frilansfotograf som plåtade. Bara en sådan sak sätter ju ganska mycket press på en att leverera.

Så jag jobbade över en timma i dag för att ta igen lite förlorad tid. Nyhetschefen tyckte att jag skulle kompensera det, men själv tycker jag inte att det behövs. Jag gillar ju att jobba. Det är kul. Så jag har inget emot att vara kvar på jobbet.

Nog om det.

Fifa är en jävla organisation. Ni har säkert läst avslöjandena som kommit fram i dag angående fotbollsorganisationens mutskandaler. Mutor, förskingring, utpressning. Gud vet vad mer. Allt detta har pågått i flera års tid. Eller flera år? Två generationer för att vara mer precis. Och först nu efter ett tillslag mot ett högkvarter i Schweiz kunde man sätta dit minst sju stycken toppmedlemmar i Fifa. Dock inte det högsta hönset, ordföranden Sepp Blatter, som alltid verkar ha minst en person mellan sig och pengarna.

Fotbollsexperten Olof Lundh sa de bra i Studio ett. ”Blatter är som en gås. Men han har både fjäderskrud och teflon. Allt rinner av honom”. Lundh menar att troligen kommer Blatter, trots smällar, att fortsätta som ordförande efter skandalerna lagt sig. Vilket är otroligt.

Samtidigt verkar det som om Svenska fotbollförbundet levt under en sten de närmaste 20 åren. Ordförande där sa att han var överraskad över informationen som nu kommit fram. Inte ens jag är överraskad. Nog har man läst, om så mellan raderna, att Fifa är ett riktigt skumraskställe. Som konstruerat för mutor och olagliga pengavägar. Det råder nog stor korruption på toppen. Men jag säger som Lundh, för att det ska bli någon ordning på torpet måste högsta hönset, eller gåsen, bort.

Sen kom TT och Uppdrag Granskning med ett lika stort avslöjande i Sverige. Telia verkar ha varit inblandat i en stor mutskandal Azerbajdzjan som kostat staten 6 miljarder. Tyvärr kom detta helt i skymundan efter Fifaavslöjandet. Fel dag helt enkelt.

När man trodde att man hade grepp om historien

Journalistik är ett snårigt hantverk. Det gäller att alltid ha på fötterna, som det heter. Allt ska vara vattentätt. Varför ska man annars hålla på? Annars kunde vem som helst skriva journalistik. Och då skulle det inte kallas journalistik utan något annat.

Men just att ha rätt källor, ha rätt information och ge en rättvisande bild av verkligheten är viktigt. Men att förhålla sig till allt detta är inte helt enkelt. Det är något som jag får uppleva, och har upplevt, nu när jag sitter med ett lite större jobb. Och det är ganska frustrerande. Man vet vad man vill åt. Jag vet hur verkligheten ser ut. Men jag kan inte skriva hur verkligheten ser ut utan att lägga ner ett stort jobb bakom det för att bevisa att verkligheten verkligen ser ut som den gör. Förstår ni?

Och när man sitter med större jobb, där det handlar om statistik och många olika typer av källor så är det lätt att det blir snårigt. Just därför känner jag en viss ångest över att reda ut alla turer. För jag vet vad som krävs. Och det är mycket jobb. Därför är det inte alltid jättelockande med stora jobb. Oftast trivs jag med de jobb som är mer lättarbetade och som ger resultat på en gång i form av en artikel. Jag vet inte ens om det här kommer att bli något i slutändan. Samtidigt sitter min nyhetschef och förväntar sig att det ska bli någonting. Så då har jag den pressen på mig i andra ändan. Annars har jag lagt ner massa tid i onödan som då skulle kunna ha använts till annat. Så den känslan är inte heller jättebekväm.

Men sen när man väl sitter där mitt i det vardagliga arbetet så fantiserar man ofta om stora jobb. Jag tittar ofta i DN och SvD och blir så glad när jag ser stora uppslag med genomarbetade nyhetsknäck. Men när man väl ska prestera den typen av knäck själv så inser man hur svårt det är. Men de får det att se så lätt ut. Så självklart.

Jag tror att mitt lilla problem grundar sig i att jag inte utgått från att jag vet att något är fel. Eller jo, men det är inte så konkret som man skulle önska. Det är en hel del trådar som man måste dra i för att det ska gå i hamn. Samtidigt blir tiden som man lagt ner på arbetet en stor förväntan hos de man jobbar med om att knäcket ska bli bra. Och det är inte säkert. Ja, vi får se var det slutar. Önskar bara att jag hade lite bättre grepp om historien.

Det ska bli helt underbart att spela innebandy i kväll

Jag har flera gånger skrivit om vilken inbiten tävlingsmänniska jag är. Varje gång jag inte vinner så blir jag helt förstörd i några minuter efteråt. Jag försöker hitta orsaker till varför det gick åt helvete. Jag blir allmänt arg, på mig själv, och på de jag spelar med.

Det här gäller inte bara för innebandyn utan för allt annat också. Spel överlag. Alla sorters tävlingar.

Det gör mig nödvändigtvis inte till en dålig förlorare. Jag kan acceptera att andra är bättre än jag. Men jag kan inte acceptera när matchen är jämn eller när jag vet att både jag och andra kan prestera bättre – och sen förlorar vi.

När jag var liten gjorde jag allt för att vinna. Jag var nog en riktigt jobbig jävel att till exempel spela sällskapsspel med. Jag fuskade alltid. I alla fall om jag höll på att förlora. Jag snodde kort i Risk, satte ut någon extra gubbe, tog ytterligare ett steg framåt i fia. Jag räknade inte poängen på rätt sätt. Och om jag inte vann blev jag helt galen. Började ofta gråta och bli arg. Vildsint nästan.

Så är det gudskelov inte nu. Men under den lugna ytan pågår ett inferno när jag förlorar. Så blir det i innebandyn också. Jag tycker det är fantastiskt kul att springa efter den där bollen. Men frustrationen finner få gränser när medspelarna inte levererar på topp. Vissa dagar går det bara inte att spela med vissa av dem. De löper inte rätt. De passar inte rätt och de tänker inte rätt. De har inte bollkänslan i sig. De har inte blicken för spelet.

Varje söndag lirar jag med kompisar. Det är en underbar känsla. I alla fall när man vinner. Inför varje söndag så blir jag uppspelt. Förväntansfull. Dels för att jag får röra på mig, man känner sig stark i kroppen. Men huvudsakligen dels för att det är en sådan jävla känsla att försöka lura motståndaren, att göra mål. Ställa frågor till backarna. Utmana. Lägga den där otroliga passningen i kontringen och sen göra mål. Det finns nästan ingen bättre känsla.

Jag önskar bara att man kunde spela oftare. Att det fanns möjlighet att göra det. En gång i veckan känns nästan lite för lite nu. Att springa efter en boll och samtidigt få motion är ju guld. Nu hoppas jag att det inte blir tre förluster i dag. Det skulle vara väldigt jobbigt.

Eurovisionhysteri

Nu har jag bokat biljetter till Skövde den 2 juni för uppstartsmöte med radion. Spännande!

Bli dock att gå upp i svinottan för att över huvud taget hinna fram i tid.

Sen väntar en intensiv dag med de andra som ska sommarjobba.

Därefter blir det hemfärd klockan 16.30 med tåget igen för att gå upp och jobba på Metro nästa dag.

Snart börjar Eurovisionfinalen. Jag har inte bestämt mig för om jag ska kolla än. Jag vill helst fly hemmet, mamma har ju några vänner här. Skulle helst sitta på någon klippa med några vänner med en öl och titta på solnedgången.

På tal om det. Kanske ska ge mig ut med kameran för att plåta solnedgången. Var ju ett tag sedan sist man plåtade. Och det är ju alltid kul!

Brorsan har tur som alltid har golfbanan att fly till ett stenkast bort. Han slipper sitta hemma och tråka.

Nä, det blir nog bestämt cykeln bort till Lövsta.

Vad har jag gjort?

Känns som jag precis sköt mig själv i huvudet.

Japp…. Behöver skriva lite för att inte implodera.

Skrev till en tjej som jag inte känner över huvud taget på Facebook. Ja, det känns jävligt patetiskt. För allt jag kan tänka på är hur det framstår utifrån. Vad hon tänker när hon öppnar ett ganska cheezy meddelande och tänker ”vem är den här tönten?” och skrattar högt med sina vänner. Det är så det känns just nu. Japp……..

Vad har jag gjort?

Uppdatering.

So far har det gått ganska uselt. Vet inte varför jag lämnar mitt hjärta på operationsbordet så här men ändå. Inget svar. Skratt? Kanske.

Ute med jobbet i dag. Och det var för jävla härligt. Alltså vilket partyställe Metro är ändå. Kul som fan. Kommer att sakna det rejält.

I dag var vi på Spring på Karlavägen för Viralgranskarfest. Öppen bar! Jag satt dock och jobbade till 22.30 och var väl inte ifrån jobbet förrän vid 22.50. Sen på plats kanske kvart över elva. Då var alla redan i tokform. Inte så konstigt kanske. Men jag var nykter så det var bara att börja supa. Drog i mig rätt mycket snabbt och kom i rätt mode lagom till vi skulle vidare. Men fan vad kul det var att man hyrt ett eget ställe för vår fest. Fick till och med ett fint diplom. Uppskattar verkligen omtanken.

Det blev en härlig kväll som slutade någonstans på Hornsgatan för min del. God natt.

Uppdatering.

Inget svar. Väntade i tre dagar. Skickade ett nytt meddelande nu samt en bild. Vet inte vad jag håller på med för det känns fortfarande helt patetiskt. Men, ja. Jag vet som sagt inte.

Svarar hon inte nu så lägger jag ner hela projektet. Definitivt.

Kommer jag på efterhand tycka att det var rätt beslut? Alltså inte att lägga ner utan att försöka från första början? Kanske. Kanske skulle jag gräma mig mer om jag inte hade gjort någonting. Nu har jag i alla fall frågat. Och det är väl det som räknas? För annars tar man sig ingenstans? JUST NU känns det som att det inte var värt det. Men med lite distans så kanske. Kanske. Kanske inte.