Hugade spekulanter kan snart lyssna på två vita män

Det tuggar på på Metro. Det går faktiskt helt okej, jag undervärderar ju alltid min prestation. Och jag fick ett kvitto på att det går bra för inte så länge sedan:

Jag hade något slags utvecklingssamtal med en redaktör – just eftersom att alla andra fick utvecklingssamtal skulle vi som inte varit där så länge också få vädra våra åsikter. Det kom att handla om hur vi trivdes och om alla var snälla mot en. Och ja, det är klart att alla är snälla. Det är en underbar stämning på Metro. Det vill jag framhäva. Sen så är jag inte den person som tar så mycket plats, inledningsvis.

Jag vet ju bara hur det var på SLA i början. Där var jag väldigt tyst och tillbakadragen. Det var ganska tråkigt, för jag har mycket åsikter. Men jag är ganska rädd för att göra bort mig. Eller ganska – väldigt. Så det blir mer att man följer med. Men sen tog det sig.

Under utvecklingssamtalet fick jag veta att de gillar vad jag gör. De tycker att allt flyter på bra. Och det var jättekul att höra! Verkligen.

Faktiskt pratade jag med en person som pappa har jobbat med på DN: Linnea Jonjons.

Så nu fortsätter jag på Metro i minst fem veckor till. Sedan, kort därefter, börjar mitt sommarvikariat på P4 Skaraborg med arbetsplats i Skövde. Jag kanske inte har berättat det här på bloggen förut? Jag har twittrat om det, men jag har nog inte skrivit om det här. Det blir i alla fall minst åtta veckor på radion. Och det känns underbart. Jag är väldigt sugen på att visa vad jag går för och för första gången testa på att göra riktig radio. Jag har ju gjort radio i skolan, men radion där var ju inte samma grej.

Sen har jag publicerat en podcast i fem avsnitt. Också i skolan. Där slutar min historia av radioskapande. Den gjorde jag tillsammans med min goda vän Erik Inge. Etersmeten kallade vi podcasten. Och den hade en egen hemsida med egen logga och allt. Det var fint det. En bra tid, och även om vi trodde att vi gjorde världens sämsta podcast så blev den inte så tokig ändå. Nä, den var faktiskt ganska bra (om jag får säga det själv). Vi la ut den på Itunes och hade ändå några lyssnare. Det var faktiskt en lyssnare som hörde av sig efter att vi gjort våra fem tänkta avsnitt och frågade om vi inte skulle fortsätta med podcasten. Haha! Man blev faktiskt sugen på att göra denna person till lags!

Och apropå podcast har jag och en annan kompis, vid namn Arvid Karlström, startat ett mycket våghalsigt och kanske dumdristigt projekt. Men roligt! Vi har spelat in första avsnittet av vår podcast. Så är det. I sjukt oseriöst format pratar vi om allt och ingenting. Liggandes halvsovandes i Arvids säng. Ja, vi hade spelat in ungefär 1,5h material när vi insåg att ljudet var skit. Så då gick vi emo-mode och spelade in 45 minuter rent dravel. Det blev vad det blev. Men kul hade vi! Vi har ännu inget namn på podcasten, men vi återkommer till den punkten så småningom. Vi lär väl lägga ut den på Itunes snart. *HYBRIS* Men då uppdaterar jag bloggen, så att alla hugade spekulanter kan få höra två vita heterosexuella män orera… Javisst.

Skövde kommun och medborgarnas ”yttrandefrihet”

För någon vecka sedan gick jag och blev alldeles rasande. Det fullständigt kokade i mig och jag kände mig förbannad, arg, ilsken och tvär. Jag ville skriva av mig. Men det kanske var bra att jag inte gjorde så just då. Det hade kunnat bli en demonstration i hårda ordval. En demonstration i ineffektivt svärande.
Nu har jag lugnat ner mig. Men jag är fortfarande upprörd. Det här är varför:

Skaraborgs Allehanda, där jag jobbat, avslöjade att Skövde kommun skulle ta fram en ny kommunikationspolicy för alla kommunanställda. En policy som bland annat talar om vad de som jobbar inom kommunen får säga till media. Hur inställningen ska vara. Vad som förmedlas, vad man ska tänka på, vad som kanske inte är helt lämpligt. Offentligt. Internt.

Men i den nya kommunikationspolicyn ingick ingenting om de vackra orden ”meddelarfrihet” och ”yttrandefrihet”. Bland de vackraste som finns i det svenska språket om man där adderar ”offentlighetsprincipen”. Yttrandefrihet vet de flesta vad det betyder. Meddelarfrihet däremot betyder att offentligt anställda har rätt att lämna uppgifter till media utan att deras arbetsgivare, chefer, ska ha rätt att efterforska vem som lämnat uppgifterna. Det går alltså att berätta för en tidning om vad som händer på jobbet, om något är fel, om cheferna behandlar andra som svin, eller ger dem för lite betalt, och känna sig absolut trygg med att ingen ska få veta att du gjorde det. Chefen får inte snoka. Chefen får inte fråga vem som kan tänkas ligga bakom. Och du förblir anonym (vilket media ser till att du blir).

”Meddelarfriheten är grundlagsskyddad i första kapitlet av den svenska tryckfrihetsförordningen och innebär att anställda i offentlig tjänst har rätt att lämna uppgifter till media för publicering.

Meddelaren har rätt att vara anonym och myndigheten får inte efterforska vem som lämnat uppgifter.”

Här hade alltså Skövde kommun glömt att skriva in dessa två viktiga ord. Policyn sågades av tryckfrihetsexpert Nils Funcke – en av de främsta i Sverige (kanske den främsta) på tryckfrihetsfrågor. Men kommunen stod på sig och menade att dessa ämnen kommer att inkluderas i ett nytt dokument som handlar om hur kommunikationen med media ska skötas. Ett dokument två. Varför man nu skulle ha två dokument är för mig obegripligt. Och när kritiken framfördes mot att det saknades viktiga bitar i dokument ett var ett av argumenten från kommunen att man hade platsbrist och inte ville inkludera dokumentet med massa lagtext. Trams. Vad gör väl det om dokumentet är lite längre?

Varför är det här då en sådan viktig fråga? Varför kunde inte Skövde kommun ha absolut rätt i att det räckte med att inkludera detta i dokument två, kan man tycka? För mig är det självklart. Om man kan vara tydlig, och öppen, då ska man vara det. Det ska inte finnas någon tveksamhet för offentligt anställda att de kan lämna känsliga uppgifter till media utan att känna sig osäkra. Det motverkar kommunen genom att inte inkludera orden i dokument ett. Det hade ju knappast skadat att inkludera ”yttrandefrihet” och ”meddelarfrihet” som två punkter. Det finns en risk för en tysthetskultur, som Nils Funcke säger, om inte öppenhetsfrågor lyfts.

I en av artiklarna som SLA publicerade om den här kommunikationspolicyn nämndes också av en anonym källa att det faktiskt råder en viss tysthetskultur på kommunen, något som inte förvånade mig (en publicering som SLA gjorde galant för övrigt). Personen sa till och med att en chef avrått från att skriva insändare. ”Negativa röster tystas”, sa källan till SLA. Anmärkningsvärt. Jag har länge haft känslan att det finns vissa inom kommunen som, så att säga, försöker lägga locket på. Försöker tysta ner och låta en skimrande fasad vara det enda som visas upp. De jobbar hårt på att stärka varumärket Skövde kommun.

Jag hade en ganska intressant ordväxling med Skövde kommun på deras officiella Twitter efter att nyheten kommit. Jag tänkte delge den här.

@niklassvahn Meddelarfrihet mm finns i en kompletterande bilaga och det informeras mycket om meddelarfriheten vid intro för nyanställda.

— Skövde kommun (@Skovdekommun) April 22, 2015

Jag blev först uppmärksammad på nyheten genom att vår facktidning, Journalisten, skrivit om den. Där fick artikeln rubriken: ”Skövde glömde bort yttrandefriheten”.

@niklassvahn Vi tar såklart allvarligt på om någon anser att det finns en sådan kultur. Vi ska göra vad vi kan för att ingen ska känna så

— Skövde kommun (@Skovdekommun) April 22, 2015

Sedan sa en politiker, som gillar att följa med i medias drev och kan ha ganska extrema åsikter i bland, vid namn Torbjörn Bergman (M) att han såg brister i kommunikationspolicyn från början.

Jag fortsatte att twittra med Skövde kommun. Men när Skövde kommun svarade att de gör ”vad de kan” för att ingen ska känna att de tystas ner så var min följdfråga: ”Till exempel göra om den första kommunikationspolicyn och inkludera meddelarfrihet och yttrandefrihet tydligare där?” Den fick jag aldrig svar på.

@Skovdekommun Tror inte tanke är det heller. Men att inte vara tydliga uppmanar inte till att "oangelägenheter" kommer upp till ytan.

— Niklas Svahn (@niklassvahn) April 22, 2015

Dock, till slut, efter många om och men, som egentligen inte borde ha varit några om och men, så drog Skövde kommun tillbaka policyn. De ska göra om den. Tack. Jag kan bara anta att man fick ta emot en del kritik. Hade det hänt något annars? Inte troligt. Och vad händer nu med kommunikationschefen, Christina Herthnek, som försvarade policyn från första början? Hur tas det upp? Kommer något att hända med henne? Knappast. Hon får nog vara kvar utan att detta behandlas.

Det här har hur som helst skötts så illa av Skövde kommun att jag känner ilskan koka inom mig igen när jag skriver detta. Jag tänker på alla de kommunanställda som bara läst artiklarna i SLA och kan konstatera att det råder en tysthetskultur på kommunen. Förhoppningsvis avskräcker detta inte dem från att lämna uppgifter. Förhoppningsvis uppmuntrar det dem att göra motsatsen. Att våga berätta, våga dela med sig. För det är via er som vi i media kan göra de stora avslöjandena. Det är så vi kan hjälpa er att göra skillnad. Det är så vi kan gör den här världen, ja faktiskt, lite rättvisare.

Ny studio ger hopp om mer nyheter

TV4 premiärvisar sin nya studio. Det ger hopp om att man ska satsa mer på fördjupning och bättre studiosnack.

Det är lite som när Aktuellt fick sin nya studio. Då blev man alldeles paff och tyckte det var helt fel. Men det var nog mest för att det handlade om SVT. Men nu känns det helt naturligt.

TV4 övergång var smärtfri. Det kändes naturligt och följsamt. Enda de måste tänka på är vilka bilder som visas i bakgrunden. De måste funka. Sen kan ljuset vara lite svårt i ansiktet på de som har hår som hänger fram. Finns saker att slipa på.

Själv hade jag haft mer redaktionsfolk synliga i bakgrunden. Tycker om att se reportrar och andra sitta i bakom någon glasvägg och knattra på datorerna. Ger en känsla av ”här händer det grejer”.

Men kul med nytt och fräscht.

PS. Nu strulade man bort hela vädersändningen bara för att det gick så bra i nyhetssändningen.

Fick äntligen intervjua Alex Schulman

Dags för nytt inlägg. Vad finns det för spännande människor som läser det här måntro? Känns lite kul att det är fler som är inne och ”gluttar” på bloggen. Tänkte att jag skulle skriva allt i ett worddokument eftersom jag glömde bort lösenordet. Men sen kände jag bara att det inte vore någon vits med det. Det skulle kännas ganska fattigt. Vem läser det då?

Fast, måste någon läsa?

Jag blir ju, helt klart, hämmad av att fler läser bloggen. Jag lägger nog band på mig lite mer. Jag skriver nog inte allt jag vill skriva. Vem gör så? Ändå är jag ganska blödig. Skulle ju aldrig sitta och dalta om vissa ämnen som jag skriver om med någon jag pratar med. Det är konstigt.

I text är allting så lätt. Det går att ändra på saker i efterhand. Det går att vara mycket smartare än i verkligheten. Det går att vara efterklok. Här har jag tusen idéer. Här brinner jag. I hjärnan också egentligen. Där surrar det. Men tungan kan stå still.

Nåväl.

Jag har precis kommit hem från jobbet. Underbart att sitta med en kall öl och pränta ner lite tankar. Ryggen värker. Jävla skit också. Det konstiga var att jag fick ont i ryggen av att åka tunnelbana och inte av att sitta åtta timmar framför datorn på Metro. Kommer att ha såna ryggproblem när jag blir äldre att jag vill inte ens tänka på det…

Lunchade med en kompis i dag. Det var riktigt trevligt. Borde göra sånt oftare. Inte äta lunch då utan ta lite mer tid för folk som man inte ser så ofta. Är ju rätt kul att hålla kontakten med folk ändå. Kul att prata av sig. Men man vill ju inte att det ska bli det där dösnacket bara. Om jobb. Om studier. Om planer. Osv. Det kan jag gärna hoppa.

Rattade sajten själv i dag igen. Det gick helt okej. Hade inte jättemycket saker som skulle publiceras vilket gjorde att det blev stiltje stundtals. Skrev några saker själv. Blev lite smått och gott. Men roligast av allt var att jag fick intervjua Alex Schulman.

Jag är ju ett enormt fan av hans och Sigge Eklunds podcast. ENORMT fan. Jag har även sett deras show ”Meningen med livet”. Så det var ett stort ögonblick när jag fick ringa upp honom och prata med honom personligen. Han hade skrivit en krönika i Aftonbladet som blivit uppmärksammad. Den handlade om att han kände sig kränkt över att ha blivit bortkörd av en polis när han satt i sin bil på skidsemester i Åre. Han väntade på sin fru. Men på platsen var det stoppförbud. Så när polisen kom fram och sa till honom att flytta på sig så kände sig Alex kränkt. Eller jag vet inte om han egentligen kände sig kränkt. Han lekte nog snarare med tanken att känna sig kränkt. För när jag pratade med honom lät han väldigt sund i sin åsikt. Han hade själv reflekterat över situationen och på ett självkritiskt sätt skrivit krönikan utifrån en vit kränkt mans synvinkel. På ett sett var han ju kränkt, på ett annat så experimenterade han med att vara det.

Det blev en intensiv men ganska intressant intervju. Han hade mycket att stå i, med barn och någon kundvagn. Det lät upptaget. Jag tycket att han lät mycket sympatisk. Mycket trevligare än i podden. Och jag tycker nödvändigtvis inte att han är dålig för att han är bitsk mot Sigge i podden. Där tycker jag bara att det är bra. Men han framstod som en ganska harmonisk människa i luren.

Och så intervjuade jag polisen också. Han som hade stoppade Schulman. Det blev också ett intressant samtal, men på ett annat sätt. Och artikeln blev ganska hårt vinklad. I alla fall i rubriken. Men jag var noga med, vilket Alex sa till mig, att påpeka att han skrev artikeln ur ett självironiskt perspektiv. För att helt enkelt vara lite ”löjlig”.

Ska avsluta nu, för att komma i säng. Vill gärna skriva mer. Men jag känner att språket blir inte så bra just nu. Inte så genomtänkt. Vill inte att det ska bli för sladdrigt. Så knyter mig och ser fram emot en ledig dag i morgon. Tack gode gud för det.

Mycket skit i skallen

Det är mycket som händer i livet nu. Trots att det känns som allt står still. Ett komplex helt klart. Världen snurrar galet snabbt. Samtidigt står jag här med två fötter cementerade i jorden. Det har varit några hektiska dygn. Ska berätta lite om hur tillvaron ter sig för tillfället:

Jag fortsätter mitt jobb på Metro.se. Det känns väldigt kul och inspirerande. Jag gillar att jobba där och ser det som en bra merit för framtiden. Jag lär mig mycket och får ta en hel del egna initiativ – vilket är kul. Nu slutar däremot nyhetschefen, och det svider ju lite eftersom jag tyckte att hon var väldigt bra. Kom bra överens med henne. Hon hade koll på läget. Josefin Berglund heter hon. Hon blir numera debattredaktör på Expressen. Blir intressant att se vem som tar över. Hoppas bara att man kommer lika bra överens med den nyhetschefen.

Nu har jag också tackat ja till att jobba ännu mer på Metro. Ända fram till den 8/5 faktiskt. Och kort därefter börjar mitt vikariat på Sveriges Radio (P4 Skaraborg) vilket är den saken som jag ser fram emot mest just nu. Jag ser fram emot att bo i en ”egen” lägenhet och få jobba med någonting som jag tycker är väldigt roligt. Jag ser fram emot, enormt mycket, att komma ut från mitt unkna rum här på Stenbockens väg. Väggarna flyttar sig några snäpp närmare för varje dag. Så är det bara.

Det verkar ju också som att jag har fått tag i en bra lägenhet. Ska åka till Skövde och kolla på den snart. Hyran är lite väl hög, men jag prioriterar att ha nära till jobbet och inte bo som en råtta. Nu får jag lite mer frihet. Måste bara skaffa mig en cykel till sommaren också. Så att man kan ta sig någonstans. Så att man kan åka och bada. Hoppas att de som jobbar på radion i sommar är sköna människor som man kan lära känna.

Kommer satsa mycket på att lyckas på radion. Ska verkligen jobba för att få fortsätta där (om jag tycker det är roligt det vill säga). Jag hoppas verkligen att jag har någon slags talang för det där med radio. Jag vet ju inte riktigt än. Det känns svårt men samtidigt roligt. Blir en utmaning.

Samtidigt som jag tackade ja till Metro tackade jag nej till något annat. Jag tackade nej till att spela World of Warcraft. Vi brukar ju raida tre gånger i veckan. Nu ser det ut som att mina jobbtider kommer att ligga precis på dessa tider (med några undantag). Det är lite smärtsamt faktiskt. Så mycket roligt som jag haft med de jag spelar med. Så många bra stunder. Så mycket garv. Det blir slut på det nu. Nu väntar allvaret. Och jag vet inte riktigt om jag är redo. Jag känner mig allt annat än vuxen. Trots att en är 23. Ja, du… Hoppas att barnasinnet sitter i ändå.

Var ju på kryssning också. En väldigt omtumlande sådan. Jag ska erkänna, rakt ut, här och nu. Ingen av mina kompisar läser ju bloggen ändå. Jag hade inte en enda rolig stund. Jag var trött, energilös. Och så var det ju mest tjejbekymmer hela tiden. Jo, så var det. Kryssningen gjorde ont i hjärtat. Och jag håller fortfarande på att reparera det. Det läker. Långsamt. Borde  aldrig ha åkt på den där jävla kryssningen. Men någonstans ser jag ändå ljuset nu. Ser ljuset som kommer att föra mig ut starkare än någonsin på andra sidan. Starkare än jag varit tidigare. För det är ju hemskt att må dåligt. Varför ska man göra det? När man kan må bra, när man kan vara stark, orädd, självsäker, klarsynt och allt det där. Men i själva verket stänger in sig, blir rädd, osäker, trångsynt och inkompetent. Det är ju självmord. Varför känna sig så? Det måste ju finnas enklare vägar att gå, härligare vägar. För jag är nästan övertygad om att man kan, om man bara vill, välja att inte vara så jävla nere. Att ens försätta sig i de situationerna. Försöka undvika det. Då lyckas man. Kanske. Det är bara tankar som cirkulerar. När man nått botten är det ganska lätt att må bättre och bättre i alla fall. Jag gillar den uppåtgående kurvan. Den är stigande. Känns lite som ”nu ska jag visa världen”. Är så dags nu.

Tillbaka till journalistiken. Jag var på Länstidningen i Södertälje för att prata med dem om inhopp där. Alltså en anställningsintervju. Och den gick ju suveränt så jag kallades in denna vecka. Två dagar. Varav den första var i dag. Det gick jättebra. Eller det kändes jättebra. Sen har jag inte så mycket annat att jämföra med. Dock så måste jag meddela dem redan i morgon, ja faktiskt, att jag inte kan jobba kvar. Det blir för mycket med Metro. Jag har ju blivit erbjuden heltidsanställning på Metro. Så. Och den kommer jag att ta. Och att varva det med LT. Det går inte. Så tyvärr kommer Anna Liljehag att få ett tråkigt besked i morgon.

Nu måste jag sova. Det tar ALLDELES för lång tid att åka till Södertälje. Och jag måste gå upp ALLDELES för tidigt. Jag hade ju inte stått ut med restiden heller. Den hade tagit kål på mig. Jag trodde att jag skulle fixa det. Har ju trots allt åkt till Flemingsberg i tre år. Det är nästan lika långt, trodde jag. Bara det att det tar 18 minuter dit från TC, men 44 minuter till Södertälje. Skevt är bara förnamnet.

Jo, det är en hel del skit som gror i hjärnan. Men nu går vi vidare. Nu gör vi som Kungen. Nu vänder vi blad.

Skönt att få kalla sig påskledig

Nu valsar Sverige ut från kontoren och slår sig till ro hos släktingar och annat patrask.

Det känns ganska skönt att själv officiellt kunna säga att jag är påskledig. Har jobbat från 7-16 den här veckan på Metro. Det blir roligare för varje dag när man lär sig hur man ska hitta nyheter och göra bra knäck.

Famlar fortfarande lite. Men det är ingen fara nu. Det går rätt bra. Det tuffar på som sagt.

Jag och Mackan är ensamma hemma. Det blir lite stökigt då. Men vi löser det.

Ut i solen nu. Tog en bärs på Anchor. Det var behövligt. Snart hemfärd.