Den här vändningen, som allt tog, kunde jag aldrig ha klurat ut på förhand. Jag hade siktet inställt på att jobba mina månader på SLA och se det som en nyttig skola, en sätt att lära mig ännu mer om saker som jag hittills bara jobbat sporadiskt med. Som webb-tv, fota, redigera bilder. Mitt vikariat på SLA skulle pågå fram till januari.
I slutet på september gjorde Niclas Lindstrand sin sista dag på tidningen. Att han kommer tillbaka är inte särskilt troligt. Han var den som låg på mig och ville anställa mig igen i samband med att jag jobbade på Sveriges Radio under sommaren. Jag hade gärna fortsatt på radion, men att komma till SLA igen, med en bättre lön än tidigare, och få träffa alla härliga människor, såg jag som ett bra erbjudande.
Så jag jobbad en månad på SLA. Det var riktigt kul, jag fick som förut skriva en hel del. Det är ju inte så många reportrar kvar, och textmängden man producerar per person är ganska stor. Arbetsbördan är stor. Men man hinner med, det är inte stressigt. Bara ibland. Och för den som vill finns det utrymme att göra egna grejer. Vilket jag också tog initiativ till. Roligast var att jobba tre dagar på Tibroredaktionen. Jag har ju annars alltid jobbat på Skövde på centralredaktionen. I Tibro, Falköping och Karlsborg är man ensam reporter. Det är alltså en reporter för varje kommun. Där kan man snacka ansvar. Jag tyckte det var jättekul. Jag kunde i princip själv bestämma vad jag ville fylla min sida med. Och det fanns inga hinder för att skriva mer åt webben – vilket jag också gjorde. Den frihetskänslan var ganska skön, ingen chef som behövde kolla att materialet var bra, att idéen höll. Det var bara att köra på, skjuta från höften, gå på magkänslan.
Så efter en månad, precis när jag skulle tillbaka till Stockholm en helg för att gå på Bob Dylan (det här var någon gång mitt i veckan före den helgen), såg jag på Twitter att Aftonbladets nyhetschef Michael Poromaa twittrade om att nyhetsdesken sökte folk.
Jag har ju alltid under min tid på SLA haft ett öga öppet på vad som försegår på andra tidningar. Att jag såg tweeten däremot var mer av en slump. Just eftersom att Metro håller på med en ganska stor omgörning, tar tillbaka papperstidningen till sig från TT, och anställer flera reportrar, redigerare och annan personal, så har jag ju haft ett öga på dem också. Klart att det har kliat i fingrarna. SLA i all ära, men jag känner mig ganska färdig med SLA.
Så när jag såg tweeten tänkte jag bara att jag inte fick missa chansen. Jag satte mig redan på kvällen och gick igenom mitt cv, mitt personliga brev, skrev om det och skickade in en ansökan snabbast möjligt till Aftonbladet.
Dagen därpå fick jag höra från Calle Sundblad, som jag haft som nyhetschef på P4 Skaraborg, att de ringt honom eftersom jag angett honom som en av mina referenser.
Någon dag senare fick jag ett mejl om att Aftonbladet och personalchefen Marianne Petersson ville träffa mig. Eftersom jag fortfarande jobbade på SLA, men skulle tillbaka till Stockholm, vilket var en evinnerlig tur, föreslog jag tisdag. Vi kom överens om det. Men sen mejlade Marianne redan på fredagen och undrade om vi kunde ha en telefonintervju istället. Så då hade vi det, pratade i ungefär 30 min, och sen sa hon att de hade en plats öppen och att de ville ha mig där. Klart att man blev glad men jag förstod ju inte riktigt.
Då var det bara att börja ringa och försöka få kontakt med Peter Henriksson som är chefredaktör på SLA. Jag var ledig på fredagen så jag slängde mig på cykeln och åkte ner till redaktionen. Till slut fick jag tag i honom och även i Anette, som är schemaläggare, och kunde berätta vad som hänt. De var ju såklart glada för min skull men samtidigt ledsna över att tappa mig, och att allt gick så fort. De behövde ju fixa schemat till nästa vecka.
Men allt som allt vill jag rikta ett stort tack till Peter, och Anette, som var så flexibla och förstående i detta sammanhang. Verkligen, stort, stort tack. Jag hade en stor klump i magen dels för att jag inte ville svika SLA och dels för att jag inte ville missa den här chansen. Men därför känns det som en så stor insats av Peter som kompromissade med sig själv och gav mig rätt att gå till Aftonbladet – trots att jag fortfarande är anställd på SLA och har en månads uppsägningstid.
Det blev en galen period, då jag fick snacka med hyresvärdarna, fixa så att allt kom ut ur lägenheten, städa, slänga saker, transportera det till mormor i Mariestad… Ja, jag var ganska uppe i varv där ett tag. Men allt löste sig.
Så nu har jag jobbat en vecka och känslan är jättebra. Jag börjar att komma in i arbetsrutinerna, försöker att lära mig så fort jag kan. Och det är en väldigt rolig arbetsplats, en bra skola, en plats där jag kan visa vad jag går för. Jag hoppas bara få ta lite mer ansvar, få lite fler jobb utlagda på mig. Jag vill bli en ännu bättre journalist. Jag kommer aldrig sluta att utvecklas.
Niklas Svahn 