Jag var ute och tittade på stjärnorna i går kväll. Det var en fin stund. Jag skrev en artikeln om stjärnfallsregnet Geminiderna i Aftonbladet, så själva anledningen till att jag och pappa gick utanför husknuten var för att få syn på några meteorer som passerar in i atmosfären.
De brinner ju upp på någon tiondels sekund. Friktionen när gruskornen passerar in i alla partiklar blir så pass hög, och så bildades det värme. Sen är de förintade. Och chansen, snarare än risken, att de ska ramla ner på jorden är oändligt liten. Det händer inte när man pratar om en simpel meteorsvärm utan det sker om till exempel en asteroid skulle var på väg mot jorden eller om en asteroid kolliderar med någonting utanför jorden och det då slungas föremål mot oss.
Vi såg i alla fall ett 15-tal stjärnfall på den stund vi var ute. Några var långa och fina, andra var korta och svaga. Alltid kul att se stjärnfall, även om vi båda nog hade hoppats på ett lite bättre skådespel. Astronomen jag pratade med trodde att man kunde se så många som en meteor i minuten.
Den här Madde- och Chris-intervjun gör mig inte riktigt klok. Jag vill ha en bestämd åsikt om den men kommer inte riktigt till skott. Jag gillar ju inte dem särskilt mycket, jag gillar Daniel och Victoria betydligt mer. För att inte tala om Estelle.
Jag kan verkligen förstå de som växte upp med ”Vickan” och nu har en speciell relation till henne. De har ju följt henne ända sedan hon var liten, sett hennes stapplande steg på förskolan, sett henne börja skolan och bli större och större. Hon har ju varit med om en del, om man säger så.
Nu får vi följa Estelle, på ett mycket intimare plan än Victoria, just med tanke på alla bilder som hovet publicerar och vad vi kan ta del av via sociala medier etcetera. När Estelle växer upp kommer man att ha en speciell relation till henne. Men Madde och Chris tycker jag mest är obehagliga.
Samir Badran var folkets ambassadör på Musikhjälpen. Nu är han inte det längre efter att ha skrivit ett Instagraminlägg med bilden ”Tag a hoe”. Osmakligt, självklart. Helt rätt att han fick gå, drevet som startade hade välgörenhetenssatsningen inte kunnat uthärda mycket längre.
Han påstår ju att hans konto användes av någon annan. Han hade glömt att logga ut, att han använder en gammal telefon själv och loggar in på kompisars telefoner för att göra sina inlägg på sociala medier. Och så hade han glömt att logga ut från någons telefon, och de ska i sin tur då publicerat detta inlägg.
Frågan är, om nu inte Samir gjorde det, vad hans kompisar har för kvinnosyn om de lägger upp ett sådant inlägg? Och borde inte en tidiagre Paradise hotel-deltagare vara rätt mån om att ha en fungerande smartphone? Varför, när man lever ett så exponerat liv, förlita sig på andra personers telefoner för att göra inlägg på sociala medier. Samir är ju också en väldigt extrovert person, jag kan inte se framför mig att han skulle vilja vänta med att göra inlägg på Instagram bara för att hans telefon gått sönder. Han skulle köpa en ny. Och han har nog ändå hyfsat med cash efter sin period i rampljuset. Jag har svårt att tro på hans ursäkt. Dessutom, ursäkten som skrevs och publicerades på P3:s hemsida, den är knappast skriven av honom själv. Så väl formulerar sig inte Samir, så att man säger att det är ”hans egna ord” tycker jag är lite löjligt.
Min gissning är att han blev tillsagd att det är så här vi kommer att göra, drevet har gått för långt. Det du gjorde var oacceptabelt och vi kan inte ha dig kvar eftersom det skadar hela Musikhjälpen. Det skulle svärta ner vårt goda syfte. Ungefär så. Sen tog väl någon ansvarig, och bara den personen och kanske dennes närmaste medarbetare, och gjorde det klart att detta är inget som får komma ut. Det stannar mellan oss.
Kanske är jag bara väldigt cynisk men jag vill ändå påpeka att jag har mycket svårt att tro på Samirs ursäkt, och Musikhjälpens svar, innan jag fått tydliga bevis.
Två personer dömdes i dag för terrorbrott i en domstol i Göteborg. De har åkt till Syrien för att strida för Islamiska staten. Där har de avrättat personer, kallblodigt, garvandes på göteborska och med ett leende på läpparna. Där satt de i domstolen och nekade till att vara terrorister. Det är löjeväckande. Jag blir imponerad av åklagaren som presenterat starka bevis och lyckats ro domen i hamn. Inte lätt med tanke på att personerna inte framträdde med ansikte i halshuggningsvideorna. Men åklagaren visade på röstmönstret, tatueringar och andra bevis. De döms nu till livstids fängelse, men jag blir förvånad om domen inte överklagas.
Hur som helst så valde Aftonbladet och Expressen att publicera namn på dessa personer, och även ansiktsbilder. En redaktion som Ekot väljer att inge göra det.
Man kan resonera på båda sätten. Det ligger ett stort allmänintresse i att få veta vad de här personerna har gjort och vilka de är. Man vill se hur de ser ut. När de nu döms för terrorbrott har de gjort sig av med rätten till att ha något form av liv som inte kan exponeras.
Samtidigt finns en, vad jag tror, överhängande risk att en namnpublicering kan ge de här personerna något slags martyrskap. De blir glorifierade i Sverige som två personer som åkt till Syrien och nu blir representanter för det jihadistiska kriget. Med namn och bild får de en hjältestatus. Utan namn och bild är de bara två idioter, där rättssamhället tydligt visar upp att om du åker till Syrien för att göra sådana här saker kommer du att bli straffad. Det finns en risk att ett namn ger andra radikaliserade personer i Sverige en bild av att dessa två män är hjältar. Så tror jag att Ekot har resonerat, och så skulle jag nog göra om jag var publicist. Nu är nog fallet så att de personer som är radikaliserade i Sverige känner till och vet precis vilka de här personerna är sedan tidigare. Men det tycker jag inte spelar någon roll.
Med det sagt säger jag inte att Aftonbladet gör fel eftersom allmänintressen är så väldigt högt. Man kan ju bara ta som exempel Ikea-morden, där blev det namn och bild, Lisa Holms mördare, namn och bild.
Men det är en svår gränsdragning det där som kvällstidningarna kämpar med att hålla sig på rätt sida om. Det är inte lätt.
I USA råder ett helt annat klimat. Där får en person namn, ålder, bild och allt nästan så fort en gärning blir känd. Polisen är heller inte sen med att ge uppgifter till media om vilka personerna är som begått brott, trotts att de är långt ifrån dömda och ansedda som brottslingar av en domstol.
Med en namnpublicering kommer också avvägandet om hur mycket skada det gör mot personens familj. Ett namn som läcker ut kan ha stor skada på de anhöriga, som nödvändigtvis inte har någonting att göra med själva gärningen. Det är också en avvägning, om allmänintresset är så pass stort att en namnpublicering är berättigad eller om skadan den kan göra överväger.
Niklas Svahn 