En observation. Som fick mig att nästan tappa hakan. Jag befann mig som i ett parallelluniversum. Att få en smygglimt in i den världen var häpnadsväckande. Jag pratar om hur jag i kväll gick på Fotografiska.
Och som jag baxnade.
Alltså, det är med en blandning av skratt och ångest som jag gräver efter minnesbilderna som uppstod. Inte för att de är svåra att komma ihåg utan för att de är ganska plågsamma.
I ett dunkelt upplyst rum, med stora skärmar längs väggarna och typsnitt i sådan där form att man tänker ”sexigt och inne”. Jävligt inne. Med ljudslingor som i sin tusendels sekund redigerade till fintrimmade små monster. Med finputsade glas, en sorts öl, moderna, dyra telefoner som fotograferar scenen och dj:n som står sådär avspänt på sin upphöjda position och är närmast en anspråkslös gud, trots sitt oframhävda jag.
Jag kände mig som en utomjording. Och kanske var det passande med tanke på temat, Ufopodden. En ny podd av SR vars material baseras till stor del på pappas bok om ufon och berättelser från vanligt folk. Premiärfest. Glammigt. Jag slogs av, hur kan alla dessa människor vara här för detta? Känner jag er? I ett ämne som i min värld förknippas mest med överdammade bokhyllor och gult upplysta föreningslokaler möttes jag av en svart, stilren vägg av dekadenta, något aparta och yviga, människor som halvgungade inför att Kleerup skulle gå upp på scen.
Och alla vara otroligt snygga. Jag vred blicken, föll in i någons ögon, såg en perfekt lugg, eller vred den åt andra hållet, såg ett ansikte – perfekt skulpterat, som utmejslat ur någon grekisk saga. Jag vred blicken igen, såg en hy så verkligt overklig, eller en nytt ansikte som jag genast förälskade mig i. Jag befann mig i ett hav av snygga människor. För att inte tala om deras tighta, perfekta kläder, alltjämt i svart, med en gelike bredvid som på inget sätt bröt av mot den tidigare nämnda beskrivningen.
Där stod då jag.
I bästa mån hade jag försökt snygga till mig, med en jeansskjorta och de svartaste byxorna i min garderob. Jag gjorde ett försök, men insåg ganska snabbt att jag låg efter redan när jag klev in i rummet. Jag tänkte ju att Fotografiska ändå var en plats för allmänheten, dit tanter som vanligt folk går. Men jag har efter denna kväll fått revidera min bild. Lokalen känns numera elitistisk. En klick mediepersonligheter, för att nämna några som närvarade har vi Malou von Sivers, Moa Gammel, Alexej Manvelov, Parisa Amiri (tyckte jag skymta), strosade förbi. Men det är inte enbart på grund av dessa jag reflekterar.
Jag minns tydligt hur jag stod med två drinkbiljetter i handen, väntandes bakom några varelser i sina svarta rockar, långa, svepande frisyrer och Iphone 7:s. Någon bakom mig frågade om jag stod i kö. Jag svarade ja, men kunde lika gärna sagt: ”Nej, jag är på zoo och tittar på exotiska djur”. Sedan svepte de förbi, som om de monterat små, små hjul under rockarna, och försvann sedan genom rummet. Jag hämtade två Pistonhead, en till mig och en till mamma, och sedan vandrade jag bort mot mingelbordet och försökte se ut som någon annan än en sjuåring vars största intresse är hur stora snorkråkorna i näsan kan bli.
Niklas Svahn 