Stalkers och bekräftelsebehov

Ännu en sommardag har gått till ända. Blir lite sorgsen av att tänka på hur kort vår svenska sommar egentligen är. Hur snabbt den passerar. De få dagar vi verkligen tar till vara på, och gör något minnesvärt av. Det här blir antagligen mitt sista sommarlov. Nästa gång är jag helt enkelt ”ledig” i några veckor. Om jag hittar ett jobb det vill säga. Den här sommaren blir den sista officiella. När man har en liten skolavslutning och kramar sina kompisar för att önska dem en bra sommar, och går ut i den snåla värmen, då känns allt härligt. Men sen förbyts känslan av härlighet mot ångest och en känsla av att nu måste jag ta tillvara på den här sommaren på bästa sätt. Nu måste jag fylla dagarna med sånt jag alltid tänkt att jag ska göra på sommaren. Så vips, när jag tänkt en stund, då har det gått en månad. Kvar slumrar tankarna och händelserna blåser som en mjuk vind förbi lika obemärkt som drömmar.

Men jag är inte bitter. Jag försöker att se möjligheter. Jag försöker att ta tillvara på sommaren. Ibland är det svårt, ibland faller det naturligt. Ibland vet jag inte vad jag ska göra.

Jag läste en artikel i DN för ett tag sedan. Den handlade om det offentliga privatlivet. Personer som växte upp från 80-talet och framåt delar med sig av sitt privatliv på internet. Folk är mer benägna än någon gång tidigare att dela med sig av sina erfarenheter. Egentligen gör alla det mer eller mindre i dag. De flesta av oss dödliga, och även odödliga, finns på Facebook, Twitter, Instagram eller andra forum. Vissa har en blogg (hej hej). Och på dessa platser berättar vi om oss själva. Vi vill dela med oss av vårt liv för andra. För helt okända människor. Är inte det konstigt?
Artikeln handlade om tre flickor som ofta kollade upp lite avlägsna kompisar eller snygga killar de såg på internet. De tog reda så mycket som möjligt av dessa personer – och mycket fanns att ta reda på. Med en enkel googling och lite allmän kunskap om hur man hittar folk på nätet kund de få reda på hur mycket som helst om personerna. Just därför att de fanns på Facebook, Twitter, Instagram eller andra forum. Vi avslöjar ju i princip hela vårt liv öppet. Ibland kan det nästan kännas som man är tvingad att vara med i Facebook. Jag har inget emot Facebook men just det sociala mediet har verkligen tagit över våra liv. Antingen sitter vi där och ”stalkar”. Kollar in, observerar vad andra skriver. Ligger lågt själva. Andra upprätthåller någon slags fasad via Facebook. ”Här är mitt underbara liv. Jag äter sallad på ett mysigt hotell och har inte ett bekymmer i hela världen.” Vissa är extrema. Jag är mycket avvaktande på Facebook. Förblir bäst så.
Tillbaka till varför vi vill dela med oss av våra liv. Är det ett bekräftelsebehov som växer hos barn i dag? Vi lär oss att beröm är det bästa som finns? Är det samhällets fel att vi håller på så här? Tekniken? Jag har inget bra svar. Vet bara att mitt bekräftelsebehov är på gränsen. På gränsen till att vara en dålig grej. Jag lägger aldrig upp något för att få ”likes” men gläds alltid åt de likes jag får. Bloggen är snarare ett utlopp för mitt skrivande. En kanal där jag kan projicera vad helst jag önskar på er som läser. På dig. Utan att ni kan hejda mig. Samtidigt blir jag smått lycklig när jag kollar besöksstatistiken och ser att 7 personer kollat in bloggen. Det gör mig glad.
Jag har däremot ett behov av att synas – även om jag är ganska blyg. Jag är nog en introvert person, men skulle en introvert person skriva en blogg, twittra och instagramma om sitt liv? Komplext.
Tillbaka till tjejerna som satt och letade information på nätet om olika personer. Jag kom på mig själv nyligen att göra samma sak. Plötsligt var där en ny tjej på jobbet. Hon måste vara i min ålder. Efter bara en dag med några korta möten med henne kunde jag inte sluta att tänka på henne på kvällen. Satte mig vid datorn och googlade. Hon hade ett ganska vanligt namn så jag fick använda mig av de uppgifter jag fått ut av vårt samtal för att hitta henne. Jag visste att hon gått på JMK. Bingo. Efter det hittade jag hennes profil på en hemsida, sen hittade jag det användarnamn hon använde på social medier. Vips kunde jag få veta otroligt mycket. Bilder hon lagt upp. Saker hon skrivit, osv. Var det fel av mig? Fel att vara nyfiken? Jag hoppas inte det. Men nu blir jag bara mer intresserad av henne. Nu måste jag få veta mer. Finns det något slut innan jag äter upp mig själv?

Satt vid Snapen och såg hur wakeboard-killen flög fram på vågorna. Vinden friskade i. Himlen bestod av slöjmoln, för tunna för att hålla solens ljus borta. Tittade ut över vattnet och lyssnade på Spotify. Några syskon tävlade i längdhopp på stranden. En bror och en syster. Där slutar jag för dagen, för den känslan gjorde mig varm.

Inlägg 99.

Datajournalistik – på ett snarlikt sätt

Vi har fått i uppdrag av skolan att skriva ett inlägg som handlar om datajournalistik på våra bloggar. Jag har fått en ny blogg (finns här) med eget domännamn osv. Men det betyder inte att jag kommer att övergå till den bloggen. Det är en slags övningsblogg för skolmaterial som vi har kvar i ett år. Publicerar ändå mina tankar kring datajournalistik på båda ställena.

Så vad är datajournalistik för mig?

Datajournalistik får mig att tänkta på långa excel-ark med massor av siffror. Hur länge man än scrollar fortsätter listan med information som är svår att läsa. Ögat far över raderna men kan inte riktigt ta in informationen.

Där någonstans börjar mitt intryck av datajournalistik. Det där excel-arket som mynnar ut i en vackert visualiserad grafik.

Men först måste man få tillgång till all den här informationen för att kunna bygga upp sin databas. Där handlar det om att begära ut dokument från myndigheter, göra undersökningar eller scanna av nätet.

Jag vill flika in här med att visa en grafik som är lättförståelig och presenteras på ett bra sätt, även om det inte är i journalistiskt syfte. För lite mer än ett år sedan lyssnade jag på Hans Roslings föredrag om I- och U-länder. Här är föredraget fast på engelska. Och visst blir det begripligt. Man kan ju tänka sig att den datan han presenterar inte är särskilt lätt att ta in om den skulle visas i tabellform. Sen att Rosling också är en levande energibomb skadar inte.

Datajournalistik får mig också att tänka på google-kartor. För någon månad sen var Mark Malmström, webbredaktör på SvD, och föreläste för oss på Södertörn. Han pratade mestadels om vad som gav honom stora journalistpriset, nämligen räntekartan. Helt enkelt en google-karta som visar vad folk har för räntor. Grafiken bygger på att folk själva går in och fyller i sin ränta. Här har man hittat ett smart sätt att få läsarna engagerade och presentera räntorna.

Datajournalistik är definitivt något jag tror att jag kanske kommer jobba med i framtiden. Just nu kanske det inte känns som det roligaste arbetssättet men visst känns det nödvändigt att kunna nyttja. Bevisligen är datajournalistik något som engagerar om presenterat på rätt sätt. Allt handlar egentligen om hur man gör materialet visuellt attraktivt för läsaren. Alla som vill bli journalister strävar efter att bli lästa. Och då måste man kroka in publiken. En snygg grafik kan vara lösningen.

Jag tror att i framtiden kommer vi få se grafikverktygen utvidgas. Google-kartor kommer att vara mer än kartor och interaktiviteten kommer att bli större på många platser. En större andel grafik tror jag kommer att byggas från grunden och inte använda sig av mallade färdiga program.

En grafik som är talande är den här från New York Times. Den visar 31 dygn i Irak och alla dödsoffer under de dygnen och hur de dog. Ganska hemsk grafik egentligen men visuellt väldigt talande. Det är lätt att förstå hur många civila som egentligen fick sätta livet till för att USA skulle in i landet och härja.

Möjligheterna för grafiska lösningar är många i dag och kommer att vara ännu fler om 5 år. Jag tror att datajournalistik kommer blomma och bli än mer eftertraktat.

För mig som färsk databas-arbetare är möjligheterna ganska begränsade. Därför lär jag mig gärna mer om hur jag framställer information på ett tydligt sätt.

Databasjournalistik

I dag har vi i skolan jobbat med något som många journalister avskyr. Databasjournalistik. Att leta upp statistik och sen göra nyheter på det. Överlag är vi journalister rädda för siffror. Det är en djup och snårig djungel som man gärna skulle överlåta åt en statistiker eller ekonom. Men, databaser är faktiskt ett värdefullt verktyg i den journalistiska arsenalen. Precis som någon kan vara duktig på att intervjua, eller berätta en historia genom klippning så kan man vara duktig på att bearbeta statistik.

Helena Bengtsson från SVT har föreläst för oss i dag. Hon är SVT:s databasredaktör. Expert på Excel och andra liknande program. Hade även en workshop med henne. Hon lärde oss grunderna i Excel, hur man bland annat räknar ut medelvärde och median av statistik, gör enkla formler och presenterar det i Google Fusion Table.

På ett överskådligt sätt kan man föra in informationen i en karta i Google. Sen kan man på olika vis bädda in eller dela den publikt, och faktiskt presentera som en nyhet.

I dag är en av få dagar som jag verkligen tillbringat tiden effektivt i skolan. Annars sitter man och surfar runt, går in på Facebook , eller vad som helst. Just eftersom det inte händer så mycket. Äntligen fick man jobba ordentligt och lära sig konkreta saker. Annars kan lektionerna vara väldigt flummiga och ganska abstrakta. Visst, man brukar alltid få ut något av att vara i skolan. Men ibland känner jag att lärarna är oklara och inte hjälper mig i min väg att bli en bättre journalist. För det är ju ytterst vad jag strävar efter.

I morgon slutar skolan. Sen får vi jullov. Skönt. Därför ska vi ha en liten avslutning med klassen på kvällen. Om jag känner folket rätt så kommer ganska få att dyka upp. Men väl de som dyker upp kommer att köra hårt.