De bortglömda

Förståsigpåare debatterar flitigt positiva och negativa effekter med decemberuppgörelsen. Många från M-sidan ser den som ett misslyckande. Ungefär: ”Här lägger vi ner våra vapen i den blodigaste striden på länge.” Vissa hävdar att M till och med skulle lägga ner sina röster i budgetsammanhang om S föreslog en sådan sak som förstatligandet av bankerna.

Men vem som helst med rim och reson i hjärnan förstår att decemberöverenskommelsen är just en överenskommelse. Det är inget bindande kontrakt. Vi har långt kvar till 2022 och många vårprepositioner och budgetar att gå igenom. Decemberöverenskommelsen är en lösning på det nyval som Alliansen inte ville ha – och som SD gärna ville ha.

I denna politiska rörighet hamnar den konkreta politiken i skymundan. Allt som utlovades inför valet i september förra året känns som bortspolat. Vilka är förlorarna i den här situationen? Det är de svaga, arbetslösa, utförsäkrade och med störst behov i samhället.

Politiken som skulle nå dem känns överspelad av spelet. Vi har en regeringen som regerar med den andra sidans budget. Frustrationen måste vara stor. Det är inte särskilt troligt att vi får se nya innovativa politiska förslag inom den närmsta tiden. Spelet anses viktigare.

Möjligen kan spelet vara viktigare, för att rädda sitt eget skinn. För att komma ut med ansiktet i behåll. Men politiken är framröstad av folket, för folket. Jag hoppas inte att politikerna glömmer vilka som verkligen behöver dem mest.

Politik i panik

Än är det inte klart att vi kommer att ha ett extra val (ja, det skrivs just så och inte ”extraval”) den 22 mars. Men alltmer tyder på att så blir fallet. Stefan Löfvens budget föll och han skyller på alla andra för att det hände. Oavsett vem man tycker felet ligger hos går det att konstatera att låsningen i svensk politik rotat sig fast ännu hårdare.

Alliansen vill inte prata med Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. S vill prata med Alliansen, men nu säger Löfven att ”den tiden tycks vara förbi”, han håller dock fortfarande sin utsträckta, ensamma hand kvar. Eller han poängterar att ”de vet var jag bor”. Sverigedemokraterna vill prata med alla, men ingen vill prata med Sverigedemokraterna.

Hur som helst kommer fortsättningen på politiken framöver att präglas av beskyllningar på att det andra laget gjorde fel. Kulturminister Alice Bah Kuhnke säger redan i dag i en intervju i DN att hennes politikområde är i stort sett nollat med Alliansens budget. Så även om S får nytt förtroende i ett extra val kommer det vara ett oerhört lamslaget parti som sitter vid makten. Eftersom Alliansens budget ligger kvar minst ett år till, och om S måste regera med den, kommer S att beskylla allt de inte kan göra på att de måste regera med Alliansens budget. Ett år av stillasittande för Sverige, helt enkelt. Det har vi inte råd med. Det finns saker som talar för att S ska få ett ökat förtroende och saker som talar emot. Att man dumpade Vänsterpartiet i regeringsfrågan kan få vänsterfalangen inom partiet att vända sig någon annanstans. Att S fortsatt säger, och nu än mer bestämt, att de kommer att regera med MP kan avskräcka väljare från att ta den röda vägen igen.

Samtidigt kan ett extra val elda på väljarna och få dem ut ur stugorna, upp ur sofforna, och känslan av att det blivit allt viktigare att rösta på det partiet som man verkligen vill ska regera infinner sig. Stödröstning för partier som till exempel KD och FI lär vara liten i ett extra val. Det finns däremot statsvetare som förutspår ett lågt valdeltagande i ett extra val. Vad de grundar det på gör mig oförstående. Vi har aldrig haft ett extra val på det här sättet. Senast var 1958 (56 år sedan) och då gällde valet ATP-frågan och inte med anledning av att regeringen fått sin budget underkänd och ersatt med oppositionens. Vi befinner oss i ett unikt läge och att dra förhastade slutsatser om ett lågt valdeltagande tycker jag inte är rätt. Tvärtom skulle valdeltagande snarare kunna bli högt. Jag tror som professor Sören Holmberg: ”Ju mer spännande, desto högrevaldeltagande.”

Valdeltagandet beror också på hur partierna väljer att mobilisera sig inför den 22 mars. Profilering kommer att bli viktigare. MP har redan, efter Fridolin och Löfvens presskonferens, tryckt hårt på de gröna frågorna. Om jag inte minns fel nämnde Fridolin frasen ”vilken jord vi vill lämna efter oss åt våra barn” minst en gång. Vi kommer att få se Miljöpartiet som är ett miljöparti. Renodlat från gräsrötterna. Frågan är om vi kommer att få se en lika tydlig profilering från S? Pensionärerna kommer att vara en viktig fråga, inte minst att svartmåla SD för att de inte sänkte skatten för pensionärerna.

Och vad kan vi vänta oss av M? Ett parti som satt in en extrastämma inför extravalet för att välja Anna Kinberg Batra som partiledare. Vad jag tror kommer M att tappa ytterligare i ett extra val. Utseende och framtoning, bakgrund och utstrålning är viktigare inom politiken än vad de flesta vill framförhålla. Anna Kinberg Batra har inte dessa saker på sin sida. Det finns en alltför stor risk för M att potentiella väljare ser henne som något snobbig och överklass – något man absolut inte vill bli förknippad med som M-politiker. Inte när det gäller att få det breda folkets stöd.

M är också sargat av att ha tappat sina tre starke män. Osynlige Reinfeldt har aldrig saknats inom politiken så mycket som nu. Efter nederlaget i september och annonseringen om hans avgång har han inte synts till. Anders Borg har tagit jobb på annan ort och Carl Bildt äter väl rinnande ostar i Italien med sin fru så här dags? Dessa tre frontfigurer tror jag har bidragit mer till Moderaternas framgång än vad väljarna inser. I deras frånvaro står enbart Anna Kinberg Batra kvar.

Vad som sedan händer med Centerpartiet i den här röran är upp till Annie Lööf. Utan större fadäser kommer hon att fortsätta rida på den framgångsvåg som hon hade inför septembervalet. Anledningen till att hon går starkt framåt är för att hon var den enda som lyckades sticka ut när Alliansen lunkade på i den tidigare slutspurten. Annie Lööf är nog den som skulle tjäna mest på att bryta sig loss från sin tre kamrater inför extra valet. Jag tror även att hon vill det själv men att det är svårt med den i nuläget förda retoriken.

Vad jag vill ha…

…de nästkommande fyra åren är:

• Skolor som liknar paradis, med elever som får utvecklas och lärare som älskar att gå till jobbet, där ingen lämnas bakom.
• Vårdpersonal som går till arbetet med fler kollegor än i dag.
• Bostäder till alla som vill ha en bostad, inte minst hyresrätter för ungdomar som annars hålls tillbaka i sin frihet.
• Arbete till de som vill ha arbete.

Och en hel del annat…

Vad skönt att det inte blev pajkastning

Duellen i dag mellan de två giganterna Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt blev en lugn sak. Egentligen förekom inga hätska attacker från något håll. Duellen präglades i stället av en sansad sakpolitik där de båda fick tala till punkt.

Och tack för att det blev så. Inte minst för att jag personligen är trött på munhuggandet som uppstår i det politiska finrummet, men också för att väljarna förtjänade det. Alla osäkra väljare, som jag själv, som satt och tittade på de båda personerna som aspirerar på statsministerposten de kommande fyra åren fick nyttig information. Vi fick veta sakpolitiska ståndpunkter och även lära känna personerna också – vilket inte ska underskattas.

Ibland talade de så sakligt med varandra att man undrade om inte Karin Hübinett skulle reagera och häva ur sig något i stil med ”Men bli lite arga någon gång då!”.

Men Hübinett är mer meriterad än så. SVT drar fram sitt trumfkort när den verkliga valspurten inleds. Ett självklart val som jag saknat i rutan. Var det inte så att hon fick kliva av på grund av jäv? Jag har något vagt minne av detta. Alltså inte att hon själv skulle vara jävig utan att hon hade någon släkting som börjat med politik på högre nivå.
Rätt val att ta henne av SVT i alla fall.

Vidare fick vi återigen veta hur stolt Reinfeldt är över ”sina” 300 000 nya jobb och hur missnöjd Löfven är med ”deras” arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet. Den treenigheten upprepar oppositionen som ett mantra. Och Reinfeldt har ingen bra förklaring på varför det blev så.

Men Löfven har fortfarande inget bra svar på kärnkraftsfrågan. Den ska avvecklas, sakta men säkert, men i ett samarbete med Miljöpartiet ställs frågan på sin spetts. Något som Reinfeldt inte var sen att uppmärksamma. Personligen tycker jag om kärnkraft, men anser att Sverige har för lite förnybar energi. Om vi istället skulle kunna klara oss på förnybar energi så är jag den första som vill ta bort kärnkraften. Men i nuläget är den en viktig källa i Sveriges energitillgång.

Utöver detta noterade både jag och statsvetare att påhoppen i debatten var få. Inom integrationspolitiken och vapenexporten är både Socialdemokraterna och Moderaterna rörande överens. Partierna är också överens om att en avsevärd större summa ska satsas på skolan de kommande åren – något som regeringen borde insett för flera år sedan. Något de också borde insett för flera år sedan är hur stor bostadsbristen är – egentligen. Men vi kan alla glädjas åt att det inte blev någon pajkastning, utan en sansad debatt. Det förtjänade väljarna.

Regeringen Seinfeld

Hörde en liknelse på radion:

”Regeringen Reinfeldt är mera som regeringen Seinfeld – tre män och en kvinna som går runt och pratar om mest ingenting.”

Sen om man håller med om beskrivningen är en annan fråga.

Jag håller med ledarskribenterna på DN om att Alliansen skött Sverige bra under dessa åtta år rent jobbmässigt. Fler jobb har skapats och ekonomin är god. MEN.

Vården är kass. Skolan är kass. Och majoriteten av klimatmålen har inte uppnåtts. Jag håller med Stefan Löfven om att man inte ska vara så nöjd över det resultatet. Jobb är inte allt.

Sjuksköterskor går på knäna. De tjänar hur lite som helst men sliter röven av sig. Lärarna likaså, de får ägna massvis med tid åt administrativa uppgifter och får mindre tid åt barnen. Felprioriterat. Och Björklund vill ha betyg från årskurs fyra samt omdömesbetyg… Det skulle säkert underlätta (obs ironi).

Men Löfven är alldeles för luddig, han ger inga klara besked. Det förlorar Socialdemokraterna på.

De stora förlorarna i valet kommer att bli, precis som i EU-valet, Moderaterna och Socialdemokraterna. De stora vinnarna blir Fi som kommer in i riksdagen och Sverigedemokraterna som kan bli tredje största parti. MP har också en chans att bli vinnare, men kampen är otroligt jämn mellan dem och SD.

Den som lever får se. Bara du röstar den 14 september.

Uppdatering: Självklart vill Reinfeldt fokusera på jobben i valet. Det är hans starka kort. Där kan han visa upp 300 000 ytterligare.

Men han kommer troligtvis inte att få några nya röster genom att upprepa det mantrat. Folk är arga på annat. Därför tycker jag att det är lite oärligt att fokusera så kraftfullt på jobben. Väljarna blir vilseledda och uppfattar jobben som den enskilt viktigaste frågan när i själva verket andra frågor kanske är ännu viktigare för dem.

Supermänniskor

Ibland tror jag nästan att de ska veta svaret på meningen med livet. ”Jo, men det är ju…” Alla tusentals frågor och inte en enda får bli obesvarad, och svaret måste vara välformulerat och gå ihop med resten av partiet. Svaret måste passa media, svaret måste passa väljarna och svaret måste passa deras image.

Politiker är supermänniskor. Framför allt riksdagspolitiker, för att inte tala om politiker som är partiets ansikte utåt. De ansätts varje dag med frågor, allt från hur en ensamstående mamma i Kallhäll ska få en bättre tillvaro till hur Indiens ekonomi påverkar svenska företag.

Ledamöterna arbetar med sitt uppdrag dygnet runt, året runt. Det är en förutsättning för att de ska få sitt grundarvode på 59 800 kronor i månaden. I princip kan en journalist ringa vilken tid på dygnet som helst och förvänta sig svar på sina frågor.

Även vid sjukdom är många ledamöter tillgängliga, även om DN tidigare skrev om att flera ledamöter inte minskat sitt arvode trots sjukdom (vilket de ska göra). Motargumentet var just att en ledamot aldrig är sjuk utan alltid i tjänst. De ska alltid kunna svara på mejl, eller delta i möten på avstånd via nätet även om näsan rinner.

I all den kritik som riktas mot partiledarna glömmer vi hur enormt hårt ansatta de är. Klart att jag är imponerad. Den där betongfasaden mellan offentligt och privat står robust. Men de har gett sig in i branschen medvetna om den kritik de ska och bör få utstå. De har valt att företräda sina partier och därför är det också de som ska få ta skiten.

För övrigt tjänar statsministern och talmannen 156 000 kronor i månaden. Skäligt? Det låter otroligt högt, men tänk dig själv allt arbete som en statsminister måste lägga ner för att sköta Sverige (ja, det är ju klart att folk tycker olika om hur välskött Sverige varit under dessa åtta år).

Politikerförakt tycker jag är alldeles för drastiskt. Bättre då att rösta blankt när vi väl når den 14 september. Jag hoppas på att vi får ett högt valdeltagande. Under 90-talet låg vi på nästan 87 procent valdeltagande, vilket är väldigt högt. Siffrorna har varit lägre de senaste åren, men nu ser vi en trend att valdeltagandet går upp igen. Min gissning är att vi kanske landar på 86 procent i detta val – riktigt bra med andra ord. Ungdomar har blivit mer politiskt engagerade tack vare sociala medier. Det handlar snarare om att få upp soffpotatisarna.

Samtidigt känner jag folk som i ren nonchalans påstår att alla partier ”är skit”. ”Jag litar inte på någon”, säger hen och häver sedan ur sig ett felaktigt påstående som motbevisats och som hen hade varit uppmärksam på om hen bara läst tidningen och tittat på nyheterna. Tyvärr finns det många trångsynta personer i världen. Det är väl ändå dags för mer medvetenhet? Mer delaktighet. Mer demokrati.