Dagarna driver med mig

Bländare, f… f4? Ja, kanske det. Vi satsar på det! Så får vi se hur det går… Och slutaren då? 1/250? Nja. Jag vet inte riktigt. Kanske 1/500? Oj… Men vänta lite nu, ISO då? Vad brusigt det blev. Och mörkt, oskarpt, snett.

Ungefär så tar jag mina bilder. Jag har knappt någon förståelse för kameran. Skjut från höften, kör på P. Auto alltså. Och tryck av. Jag använder i alla fall inte dum-auto. Tur det.

Men som jag skulle vilja behärska kameran till fullo. Antingen är det skärpan, eller ljuset, eller utsnittet, eller vitbalansen. Ytterligare en sak jag inte behärskar: vitbalansen. Antingen gul som en gula febern-drabbad asiat, eller vit som Moby Dick. Brukar ursäkta mig med att ”det löser jag i photoshop”. Nej, nu ska jag inte sitta här och dra skam över mina kamerakunskaper. Det gör bilderna så bra åt mig.

I dag och i går intervjuade jag och Anna två riksdagspolitiker. Raimo Pärssinen (S) och Katarina Brännström (M). Båda sitter i arbetsmarknadsutskottet och är varandras motsvarighet. Vi pratade om byggarbetares arbetsmiljö – hur den ser ut och vad som kan göras för att den ska bli bättre.

Det handlar alltså om vårt examensarbete igen. Och jag vill påminna om att om du, eller någon du känner, eller någon din vän känner, skulle kunna tänkas känna en person (ett case) som råkat ut för en arbetsplatsolycka på en byggarbetsplats så får du jättegärna kontakta mig: niklas.svahn@gmail.com.

Intervjuerna gick bra. Man lärde sig en hel del av att bara sitta där och lyssna. Extra kul var det att vi såg Stefan Löfven när vi väntade på Raimo. Vi hejade och han hejade faktiskt tillbaka. Han såg stressad och lite sammanbiten ut. Men kul att han hälsade.

Annars har jag hållit och fipplat lite med SH-radio. Försökt att få till en tid att göra inslaget. Ett inslag som var en granskning men blev en enkät. Inte mycket att göra åt. Såhär när man har tidsbrist är det många saker som får stryka på foten.

Slängde in filerna i datorn och på måndag ska jag köra lite programledare med Agnes i skolan. Tycker det är ganska kul men det kan lätt bli stelt. Stämningen man har i radiobåset går inte riktigt in genom mikrofonen. Lyssnarna kan tro att vi står helt åtskilda. Så råkade det bli i förra programmet. Hmm, inget jag är speciellt stolt över för övrigt. Helst skulle jag vilja göra mina inslag själv. På så sätt kan jag avgöra när jag ska göra inslagen och på vilket sätt jag ska göra dem. Att jobba två och två för att göra ett inslag på fem minuter tycker jag är att slösa med resurserna. Då hade man kunnat sätta någon på att göra en längre granskning som kunnat komma i nästkommande program istället. Aldrig skulle väl Sveriges Radio skicka ut två radioreportrar på ett reportagejobb av den här kalibern vi sysslar med.

Håller förhoppningarna höga för övrigt att jag ska få jobb på SR i sommar. Vilken lycka. Å andra sidan vill jag ut och resa, ut och utforska. Trånga, tråkiga Sverige bara krymper och krymper. Klaustrofobin är snart ett faktum.

Skrivarglädjen har inte flödat över på sistone. Jag har känt mig tvingad att skriva något här på bloggen. Bara för att ha någon som helst kontinuitet. Jag tycker att allt jag skriver blir platt. USCH!!! Varje mening luktar ängslighet. Det-sjukan. Okreativt. Illaluktande. Vad ni vill. All kritik är vettig kritik just nu.

Måste sluta nu innan jag sliter ut ögonen på mig själv. Eller fingrarna. Naglarna kanske. Summerar kort lite grejer: Tycker Soran Ismail är en fantastiskt person som bevisat att SR gjort fel i sitt beslut att stänga av honom som programledare i Morgonpasset. Tycker det är skit vad som händer i Kiev. Sjukt med andra ord. Hemskt. Tycker inte om att klassen känns mer splittrad än någonsin. Folk håller sig på sina hörn, det blir grupperingar om vartannat. Jag hatar min egen osäkerhet. Min egen tafatthet. Botemedlet? Tycker väldigt mycket om all sport som sänds på tv. Överkonsumerar OS. Allt från curling till hockey. Curlingen är ju för fan så spännande. Men nu är den snart slut helt. Och i morgon smäller det mot Finland. De flest som läser detta vet kanske redan hur det gick i matchen. Hoppas att det blir glädjetårar! Tycker det är fantastiskt att deltagarna i På Spåret är så allmänbildade. Grattis till Göran Everdahl och Helena von Zweibergk. Men vad tur man kan ha som får en filmfråga på sista frågan. Evedahl, som den filmkritiker han är åt SVT, hade ju inga som helst problem att sätta tre poäng. Älskar det andra paret också, Jesper och Elisabeth – om jag inte minns fel. De hade också förtjänat att vinna.

Allt som allt, dagarna går övermänskligt fort. Praktiken närmar sig med stormsteg. Är både nervös och förväntansfull på vad som ska hända. Är osäker på att jag ska kunna prestera som de vill. Jag hoppas, och ska göra allt jag kan. Tiden går fort. Dagarna driver med mig.

En såsig helg med storslagna planer

Har precis återvänt hem från innebandyträningen. Kändes jävligt skönt att spela igen efter en veckas uppehåll. Förra veckan var vi för få så då blev det inget. I dag tog jag med brorsan som förstärkning, vilket han var glad för. Jag vann alla matcher jag spelade. Det händer inte så ofta. Gjorde närmare 15 mål också. Ny lindning på klubban gjorde susen. Passarna och skotten blir mycket bättre när man vet att greppet inte släpper. Självförtroendet ökar till och med en gnutta, och sen flyter allt bara på.

Annars har helgen varit ganska såsig. Jag var hemma i fredags och kollade på På spåret. Drack vin och öl därtill sen satt jag och tittade på Skavlan också, samt någon film. Bill Gates var med i Skavlan som gäst, och även mannen som vann världsmästerskapen i schack (en norrman) var där. De spelade ett parti i slutet av programmet som världsmästaren vann på ungefär tio sekunder.

På lördagskvällen var jag hemma hos Jenny med Fantastiska femman, plus Leo Johnsson. Vi samtalade om livet och alla knepigheter som hör till. Riktigt trevligt att träffa alla igen. Vi har inte varit samlade så på ett långt tag. C-uppsatserna har gjort att alla slutit in sig i varsin ostkupa.

Söndagen, som jag sa, innebandy och utöver det har jag inte gjort så mycket förutom att läsa en del. Bland annat i DN:s nya lördagsmagasin och i DN-söndag. En text handlade om Lotta Lundgren känd från Historieätarna. En annan handlade om Nour El Refai som ska vara programledare för Melodifestivalen den 1 februari tillsammans med komikerna Anders Jansson. Tummen upp för den kombinationen. Den kan bli hur bra som helst. Däremot så avskyr jag allt jippo runt ”Mellon”. Så där är jag kluven.

I övrigt, angående Dagens Nyheters nya helgsatsning så tycker jag: so far so good. Reportaget om SOG har i skrivande stund delats över 4000 gånger vilket är imponerande. Jag har själv inte läst det men jag ska nog ta och göra det snart. Jag har alltid gillat DN:s helgläsning. DN har alltid legat på matbordet på morgonen och osat kreativitet och fördjupning. Det har alltid varit kittlande (mer eller mindre) att slå upp de olika bilagorna. När man nu kommer med en helt ny bilaga i någon slags tidskriftsform så ställer jag mig både tveksam och hyllande. Skönt att någon vågar. Tråkigt att den antagligen inte kommer att gå bra. Låt oss hoppas att jag har fel på sista punkten.

Apropå tidningsfolk som vågar: Dagens ETC hade premiär för inte så länge sedan. Den nya dagstidningen. Spännande. Jag har inte hunnit utvärdera alls. Jag vet inte ens hur tidningen ser ut förutom logotypen. Men i det fallet kan man snacka om att våga satsa trots alla tänkbara hinder som ligger i framtiden. Min spådom är däremot att tidningen måste läggas ner någon gång i slutet av året, alternativt tidigt inpå 2015.

Läste en intervju om ETC i Journalisten (journalisternas branschtidning). Tydligen har man bara 20 medarbetare. Men man satsar friskt på frilansmaterial. En rödgrön ”nykomling” som just nu bärs av ungefär 700 personer som lånade ut flera miljoner i stöd till att tidningen skulle kunna starta. Grattis Sverige till ett lite bättre medieklimat. Men vi har långt kvar.

Läste lite om sommarvikariat i Journalisten också. Alla de stora mediehusen annonserar om vikarier till sommaren. Jag vill vara en av dem (oavsett vilket mediehus det är). Det handlar såklart om DN, Aftonbladet, Expressen, SR och SVD. Saknade bara SVT där men kan vara så att deras annons kommer i nästa nummer eller att de helt enkelt skiter i att annonsera eftersom de får så många ansökningar ändå. Vips så börjar jag tänka i dessa banor igen (CV, personligt brev osv.). Det finns inget slut. Jag vill samtidigt göra andra saker i sommar, som att resa, studera, lära mig teater, franska, sjunga och spela piano. Jag vill vara kreativ och samtidigt ha ROLIGT. Allt hänger på att ha roligt. Ansökningarna måste vara inne senast den 28 februari. Jag måste illa kvickt sätta mig med allt pappersarbete…

Känslan av kärlek byts ut mot äckel

När det är som absolut härligast, då försvinner jag i ett töcken av musik och kopplar bort hjärnan, känslan för andra, och letar upp min egen värld från nackloben. Bortkopplad men samtidigt uppkopplad. Hjärnan styr inte utan musiken styr hjärnan. Jag ansluter som ett massivt godståg och min belägenhet är ett leende orakel av tusen kallande, drömska syner inför mitt inre.

Nu far jag med Inter City-tåget mot destination Skövde igen, för kanske femtonde gången på några månader. Jag har aldrig åkt så mycket tåg i mitt liv som nu. Känslan är kluven, Den inleds med kärlek, och en förhoppning om att allt ska bli bra. Det är en viktig uppgift jag uträttar. Jag kommer äntligen att få tid för mig själv (vilket jag ofta har men under en tågresa är tiden koncentrerad på ett helt annat sätt).

Sedan händer att känslan av kärlek byts ut mot ett äckel. Jag vantrivs i den stela stolen som inte gör annat än slår mot min rygg, slag för slag, och jag lider. Ofräsch, jag känner mig ofräsch. Jag vill bara duscha och fly från kupén.

Och så inser jag att tillfället inbjuder till jobb. Men jobbar jag? Nej, jag tar mig tid till underhållning. För tiden är viktig och jag kan inte slänga bort den på vad som helst. Ett avsnitt, eller två, snarare tre – av Sigges och Alex Jaharå! – fördriver min tid. Min dyrbara tid, som jag annars slänger iväg på tio avsnitt av The West Wing.

Avslag, jag fick avslag på mina ansökningar om praktik på SR. Smaken var verkligen bitter. Eftersmaken var ännu bittrare. Jag behöver ett glas vatten att skölja ner allt med, men kyparen har inte kommit till mitt bord än. Och kvällen går mot sitt slut. Snart är salen tömd av folk och kvar sitter jag med utbrunna ljus.

Spring Bellman, spring!

Ryggen värkar nu, jag har stumma ben och vaderna spricker lite av smärta ibland. Konstigt, tänker jag. Jag har ju inte sprungit milen ens. 5 kilometer avverkar jag ju för jämnan. Men det var något speciellt med att springa en tävling. Sist var på Lidingöloppet. Efter det har jag inte tävlat.

Nervositeten som smög sig på innan start var påtaglig. Trodde inte att det skulle kännas så pirrigt att springa 5 kilometer. Men nu hade jag även ett lag att bevisa mig för. Jag fick inte svika kollektivet. Jag var ville bevisa för de andra att jag kunde springa snabbt jag också.

Och det slutade med näst bästa tid inom laget. Samtidigt var jag besviken på mig själv. Jag hade kunnat springa snabbare. 23 minuter gick det på, enligt den officiella tiden – som jag tror är mycket svår att bestrida. Faktum är dock att min klocka pekade på 22.50. Det ska tilläggas att jag startade tiden för snabbt, redan 150 meter före den officiella starten. Eftersom det var första gången jag sprang Bellmanstafetten hade jag inte så bra koll på hur banan såg ut. Jag visste inte riktigt hur jag skulle disponera loppet. Jag visste inte vart starten var.

När Annelie kom in mot växlingen stod jag och vinkade med ett tomt plaströr avsett för en sverigekarta skala 1:1,2 miljarder (på den lilla bilden på utsidan). Hon sprang på cirka 26 minuter, jag tog emot den vita pinnen och gav tillbaka röret.

Sen var jag iväg.

Vaknade redan vid klockan 9 (ja det är tidigt för mig i dagar som dessa). Tandläkarbesök stod på schemat. En inplanerad rutinundersökning som planerats in för några månader sedan innan vi skulle åka till Peru, då när jag kände att jag behövde en akut undersökning som sedan resulterade i en avstämmande inplanerad rutinundersökning senare.
Cykeln tog mig till Vällingby och det gemytliga väntrummet på Folktandvården. Jag älskar väntrummet de har på Folktandvården. Det är ett väldigt ordinärt men mysigt väntrum. Jag kommer väl ihåg när jag var liten och jag och brorsan satt där och väntade med pappa. Då gick vi fram till fiskarna och knackade försiktigt på glaset. Vi läste ur sagoböckerna som låg på det lilla bordet. Och efteråt när jag var klar hos tandläkaren fick jag ett bokmärke eller en liten plastleksak, en snurra eller en reflex kunde det vara.

Till skillnad från många gillar jag att gå till tandläkaren. Jag tycker det är skönt att bli ompysslad. Jag vet att jag är i kompetenta händer som kommer att hjälpa mig. Kanske förknippar jag tandläkaren med positiva minnen just eftersom jag aldrig behövt särskilt mycket hjälp. Jag har aldrig haft ett hål. Jag har haft en liten början till ett hål men inget ”hål-hål”. Däremot har jag slagit ut en del av mina framtänder när jag var liten och lekte i en klätterställning som resulterade i att jag har en lagad skottglugg i kanintänderna. Den har jag fått laga och slipa på några gånger. Annars har jag bara bra minnen från tandläkaren. Karin Wärle är min tandläkare. En mycket kompetent dam från Danderyd som jag tycker mycket om. Kanske är det också därför jag gillar tandläkaren?

Sen gick jag ut bland stråken i Vällingby i jakt på ett par skor. Egentligen skulle jag hitta skor som var lite tunnare och passade mer på sommaren. Slutade med att jag köpte kängor till hösten av robustare karaktär. Så kan det gå. Några lättare skor kom jag inte hem med.
Cykeln med sina dubbla lås stod och väntade plikttrogen vid gatlampan.

Efter 1 kilometer visste jag knappt vad jag höll på med. Jag kollade på klockan och noterade 03.40. Vad i helvete, tänkte jag? ”Jag springer ju på en fart runt 20 minuter.” Vilket är alldeles för snabbt för att jag skulle orka resten av loppet.
Jag vet inte riktigt vad som hände sen. Jag har väldigt små minnesbilder kvar av själva loppet. Jag var nog väldigt fokuserad. Innesluten i min lilla bubbla. Jag kommer bara ihåg vissa speciella partier som den branta backen i skogen eller den långa raksträckan som aldrig ville ta slut. Jag hade inget begrepp för hur snabbt jag sprang. Jag trodde att jag sprang på en tid under 22 minuter. Enligt min klocka låg jag relativt bra till.

Det visade sig att jag sprang på 23.02. Sista biten var jag däremot riktigt snabb. Där körde jag om både fru papiljott och herr brasklapp. Ingen sprang om mig. Men jag tror att min dåliga tid berodde på lite för dålig laddning inför. Jag tog ut mig för mycket när jag cyklade fram och tillbaka till Vällingby och värmde upp hemma, tre timmar före start, cyklade till Barkarby och sedan värmde upp där. Jag skulle tagit det lugnt på dagen, sovit ordentligt på natten, kommit dit helt utvilad och fräsch för att göra en tid under 22 minuter.

Mitt mål är att springa 5 kilometer på 20 minuter. 20.59 spelar ingen roll, så länge det är inom 20-minutersmarkören. Men jag får ingen kontinuitet i träningen. Som huvudmål har jag väl att någon gång springa milen på 40 minuter. Jag närmare mig men det är väldigt långt kvar inser jag efter en dag som denna. Jag vet inte riktigt om jag gör något fel i träningen heller. Kanske, men hoppas inte det. Ibland känner jag mig oslagbar i spåret, i dag gjorde jag inte det.

Anledningen till att jag sprang Bellmanstafetten var på grund av att mammas jobb, Järfälla kommun, skulle springa. De var en man kort och frågade om jag ville hoppa in. Vi var 5 stycken totalt som sprang på en tid under 2 timmar sammanlagt. 2 tjejer, 3 killar. Starkt.

Käkade picknick efter loppet. Massor av företag var med och sprang stafetten. SJ, SF, Aftonbladet, Elgiganten för att nämna några. Så alla stafettlag fick en matlåda med pasta, kyckling, sallad och lite annat smått och gott.

Kom hem och slog mig ned i soffan framför Aktuellt. Uppdaterade mig med de senaste nyheterna och lite Sportnytt på det.
På senare tid har jag verkligen försökt att ta del av nyhetsflödet så ofta som möjligt från olika kanaler. Jag lyssnar alltid på lunchekot klockan 12.30 varje dag och tittar på en rapportsändning på kvällen samt följer såklart nyheterna i mobilen och på nätet löpande från olika aktörer hela dagen. Jag försöker verkligen hämta nyheterna från olika källor. Det är radio, tv, tidning och nätet. Jag läser alltid DN på morgonen. Hela tidningen. Men det är inte alltid jag hinner läsa artiklarna utan jag skummar mest igenom tidningen. Jag tycker det är viktigt att veta vad som händer i Sverige och världen.

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag stelnar till fullständigt. Fortfarande förbryllad över att min kropp säger ifrån så mycket. Känns lite som efter Lidingöloppet. Och DÅ kändes det jobbigt. Rent av för jävligt, i flera dagar. Jag trodde att min fot var skadad länge och väl. Men tiden läker sår, som det brukar heta.