Årets första! Ätit årets första kräftor. Till min stora belåtenhet! Som det smakade, smaskade och sörplade. Ett lass kinesiska jumbo blev det. Lukten sitter fortfarande kvar i fingertopparna. Ofräscht, jag vet, men efter minuter av skrubbande går det inte att göra mer. Parfym är också ett knep men döljer bara väldigt lite. Jag får helt enkelt leva med det just för stunden. Så småningom, efter några timmar, är lukten utnött och borta.
Mamma och pappa är på besök i Mariestad. Eller är det snarare jag som är på besök? Det här är ju deras stad. Inte längre, men den har varit deras stad mycket mer än vad den har varit min. Så, jag antar att de är hemma.
Pappa ska träffa ”gubbarna” och umgås, äta kräftor, spela kubb och minigolf. De brukar ses två gånger om året, gamla Mariestads-gänget, och hitta på något. Lite rart tycker jag. Kul att de fortfarande håller ihop.
Mamma är bara här för att hon ville hälsa på mormor. Och mig kanske. Vi har ju trots allt inte setts på ett tag. För mig har det varit ett ganska skönt tag, men nog kan väl en mor vilja se sin son i ögonen då och då. Även om jag växt ifrån det där. Alla kommer vi in i perioder då vi avskyr våra föräldrar. Perioder då vi fullkomligt avsäger oss deras föräldraskap. Vi blir alla lite rebelliska, men vi blir också lite hatiska. Tråkigt, kanske vissa tycker. En naturlig utveckling mot en mer självständig människa, säger jag. En viktig fas.
Nu ska jag inte säga att jag genomgår en sådan fas just nu. Jag har nog haft min rebelliska fas, även om den var rätt loj. Jag var nog ingen riktig revolutionär. Inte min bror heller. Vi var ganska harmlösa.
Jag tror att den inre känslan spridits ut med åren. En jämn rebellisk ton ligger och pyr i mitt inre. En ganska jobbig ton, skulle jag säga. Alltid bra att vara ifrågasättande, men inte att vara otrevlig. Jag är inte otrevlig. Tvärtemot. Men, ibland kan väl framtoningen kanske verka så. Nu vet jag inte riktigt om jag har koll på vad jag skriver. Kanske förstår ni, kanske inte. Jag har inte riktigt själv koll på att jag är ute och snurrar just nu. Så vi byter ämne.
Vaknade vid tiotiden och skruvade upp persiennerna. Ute såg vädret ostadigt ut. Osäkert, ungefär som om det hade beslutsångest. Ömsom molnigt, ömsom soligt.
Jag visste det nästan innan jag vaknade. Radion stod på. Jag hade nog hört den i sömnen. Men det var inte så svårt att lista ut. Varje lördag klocka 10 vet ni väl vad som händer på radion? Melodikrysset såklart. Alla pensionärers Mecka. Så även min mormors. Det går inte, det finns inte på kartan, att missa Melodikrysset. Djup depression skulle drabba samhället om så vore fallet.
Så jag gick ut i köket med sömndrucken min och satte mig vid bordet. Radion surrade. Tog till mig lite frukost från kylskåpet, ett ägg som låg på diskbänken och några mackor med ost och skinka samt en körsbärstomat. Tomaten sprätte till i munnen.
Vi hjälptes åt och jag kunde faktiskt de första tre låtarna, som mormor inte kunde, vilket gjorde att hon såg mig som något slags helgon. Hon lös upp och log åt mig. Skrattade. Sa något om att det var bra att jag var med. Sen sjönk hon in i sin trans igen.
Vi sågs på Lundstedts klockan ett. Jag, mamma, pappa och resterande gubbar. En räkmacka avverkades och lite ”gött tjöt”, som det kallas.
Sen var det dags för minigolf. Det ostadiga vädret var ihållande. Vi hade ingen aning om det skulle regna eller skina, förutom att vi inte tappat synen och känseln när väl regnet kom, och det gjorde det. Då hade vi en aning. Spelet gick vidare i etapper. Vi sprang fram och tillbaka mellan Bäcken (restaurangen) och golfbanorna. Ett slag där, ett slag här. Ett regnfall här, ett regnfall där.
Efter turer fram och tillbaka, och dåligt spel av samtliga, stod vi där med score-korten i händerna. De andra hade spelat i lag, eftersom de var 6 stycken blev det 3 lag. Det vill säga 3 par. Jag spelade själv och fick sedan dubbla min poäng. Kanske hade jag ett litet övertag. Jag tyckte ändå att det var ett schysst system.
Jag slutade på 40 poäng, som multiplicerades med två, vilket resulterade i slutliga 80 poäng från min sida. Pappa och Olle fick 100, par nummer två 110-nånting, par tre 120-nånting. En promenadseger helt enkelt.
Sen cyklade jag hem i regnet.