Blöt gubbgolf i rebellisk ton

Årets första! Ätit årets första kräftor. Till min stora belåtenhet! Som det smakade, smaskade och sörplade. Ett lass kinesiska jumbo blev det. Lukten sitter fortfarande kvar i fingertopparna. Ofräscht, jag vet, men efter minuter av skrubbande går det inte att göra mer. Parfym är också ett knep men döljer bara väldigt lite. Jag får helt enkelt leva med det just för stunden. Så småningom, efter några timmar, är lukten utnött och borta.

Mamma och pappa är på besök i Mariestad. Eller är det snarare jag som är på besök? Det här är ju deras stad. Inte längre, men den har varit deras stad mycket mer än vad den har varit min. Så, jag antar att de är hemma.
Pappa ska träffa ”gubbarna” och umgås, äta kräftor, spela kubb och minigolf. De brukar ses två gånger om året, gamla Mariestads-gänget, och hitta på något. Lite rart tycker jag. Kul att de fortfarande håller ihop.

Mamma är bara här för att hon ville hälsa på mormor. Och mig kanske. Vi har ju trots allt inte setts på ett tag. För mig har det varit ett ganska skönt tag, men nog kan väl en mor vilja se sin son i ögonen då och då. Även om jag växt ifrån det där. Alla kommer vi in i perioder då vi avskyr våra föräldrar. Perioder då vi fullkomligt avsäger oss deras föräldraskap. Vi blir alla lite rebelliska, men vi blir också lite hatiska. Tråkigt, kanske vissa tycker. En naturlig utveckling mot en mer självständig människa, säger jag. En viktig fas.
Nu ska jag inte säga att jag genomgår en sådan fas just nu. Jag har nog haft min rebelliska fas, även om den var rätt loj. Jag var nog ingen riktig revolutionär. Inte min bror heller. Vi var ganska harmlösa.
Jag tror att den inre känslan spridits ut med åren. En jämn rebellisk ton ligger och pyr i mitt inre. En ganska jobbig ton, skulle jag säga. Alltid bra att vara ifrågasättande, men inte att vara otrevlig. Jag är inte otrevlig. Tvärtemot. Men, ibland kan väl framtoningen kanske verka så. Nu vet jag inte riktigt om jag har koll på vad jag skriver. Kanske förstår ni, kanske inte. Jag har inte riktigt själv koll på att jag är ute och snurrar just nu. Så vi byter ämne.

Vaknade vid tiotiden och skruvade upp persiennerna. Ute såg vädret ostadigt ut. Osäkert, ungefär som om det hade beslutsångest. Ömsom molnigt, ömsom soligt.
Jag visste det nästan innan jag vaknade. Radion stod på. Jag hade nog hört den i sömnen. Men det var inte så svårt att lista ut. Varje lördag klocka 10 vet ni väl vad som händer på radion? Melodikrysset såklart. Alla pensionärers Mecka. Så även min mormors. Det går inte, det finns inte på kartan, att missa Melodikrysset. Djup depression skulle drabba samhället om så vore fallet.
Så jag gick ut i köket med sömndrucken min och satte mig vid bordet. Radion surrade. Tog till mig lite frukost från kylskåpet, ett ägg som låg på diskbänken och några mackor med ost och skinka samt en körsbärstomat. Tomaten sprätte till i munnen.
Vi hjälptes åt och jag kunde faktiskt de första tre låtarna, som mormor inte kunde, vilket gjorde att hon såg mig som något slags helgon. Hon lös upp och log åt mig. Skrattade. Sa något om att det var bra att jag var med. Sen sjönk hon in i sin trans igen.

Vi sågs på Lundstedts klockan ett. Jag, mamma, pappa och resterande gubbar. En räkmacka avverkades och lite ”gött tjöt”, som det kallas.
Sen var det dags för minigolf. Det ostadiga vädret var ihållande. Vi hade ingen aning om det skulle regna eller skina, förutom att vi inte tappat synen och känseln när väl regnet kom, och det gjorde det. Då hade vi en aning. Spelet gick vidare i etapper. Vi sprang fram och tillbaka mellan Bäcken (restaurangen) och golfbanorna. Ett slag där, ett slag här. Ett regnfall här, ett regnfall där.
Efter turer fram och tillbaka, och dåligt spel av samtliga, stod vi där med score-korten i händerna. De andra hade spelat i lag, eftersom de var 6 stycken blev det 3 lag. Det vill säga 3 par. Jag spelade själv och fick sedan dubbla min poäng. Kanske hade jag ett litet övertag. Jag tyckte ändå att det var ett schysst system.
Jag slutade på 40 poäng, som multiplicerades med två, vilket resulterade i slutliga 80 poäng från min sida. Pappa och Olle fick 100, par nummer två 110-nånting, par tre 120-nånting. En promenadseger helt enkelt.

Sen cyklade jag hem i regnet.

”Finns det några sådana?”

Klev upp 07:40. Beslutsam att inte känna mig trött. Tror faktiskt det fungerade. Jag gick ju och la mig ganska sent igår. Blev en tur till McDonalds på kvällen för att kompensera för måltiden lax med ris som intogs på redaktionen vid 19-bläcket.

In i duschen, som alltid. Skrubba, tvåla, spotta. Rensa systemet och friska upp kroppen. Precis som en krocketklubba i skenbenet.

Frukost. Två mackor med ost och ett glas mjölk. Kasper, min kusin på 6 år, hade vaknat och kommit in till mormor. Han var i färd med att hälla upp Kalaspuffarna. Han åt snabbt och la sig sen framför teven.

Jag packade ihop mina grejer, lämnade en lapp på köksbordet med texten: ”Till Åstebro/Dahlin, tack för att ni skjutsade mig igår, det var snällt. Hoppas att ni får en bra sommar med många soliga dagar. Och Kasper och Linus, se nu till så att mamma och pappa inte hittar på för mycket bus. /Niklas PS. Glöm inte att lämna bollen.” Gav Kasper en snabb kram och sa att jag älskade honom, och sen gick jag iväg till bussen.

Punktligt stod den där och brummade. Busschauffören hälsade mig god morgon, som alla busschaufförer gör här på landet, och jag hälsade tillbaka.
Sidnotering: En dag så hälsade jag som vanligt god morgon på busschauffören. Han svarade: ”Finns det några sådana?” Jag blev lite paff och funderade vad jag skulle svara. Diplomatiskt sa jag: ”Det kan de väl vara men jag antar att alla inte är det.” Han fortsatte: ”Jag har inte haft en god morgon på länge.” Jag tyckte synd om honom. Jag kände för honom. Jag bar honom (Alex och Sigge).
Efter det försökte jag att säga något uppmuntrande men jag vet inte om det gick fram. Sen gick jag och satte mig.

Framme i Skövde gick jag av på stationen Sandtorget. Som alltid. Gick över gatan och öppnade de två larmade dörrarna till SLA. Dött som vanligt på helgen. Inte en själ på redaktionen förutom fotografen Annika.

Annika är en väldigt trevlig, men försiktig, kvinna. Jag kommer bra överens med henne. Kanske har det något att göra med att jag känner mig på något sätt lite mer driftig än henne. Eller driftig, inte driftig. Snarare mer aktiv. Dra inte några för stora växlar på det. Hon är jätteduktig och en mycket kompetent fotograf.

Vi åkte ut på dagens första jobb 10.30. Skara Sommarland. Jag tror faktiskt inte att det behövs någon närmare förklaring om vad Skara Sommarland är. Vet ni inte så googla.
Vädret var lite halvtaskigt. Ingen pangdag då 14 000 pers, som under en dag förra året, åker dit. Men ändå varmt, ganska kvavt.
Så när vi körde upp på parkeringen kunde vi se massor av bilar och folk som vallfärdade mot huvudentrén. Jag har varit på Sommarland två gånger förut när jag var liten, och det var mycket länge sedan. Trots det mindes jag nästan allt på parken (förutom det som var nytt då förstås, vilket va ganska mycket, men ändå). Go-carts, badlandet, båtarna, attraktionerna, chokladhjulen.
Så vi gick runt där och gjorde vårt ”sommarrep”. Snackade med folk i grälla baddräkter, terroriserade utspringande barn från attraktioner. Ja, och ständigt dessa namn. Så fort Annika tog en bild var jag tvungen att ta namnen på de som var med på bilden. Inte alltid så lätt när de befann sig i en bergochdalbana högt uppe i luften.
Förhoppningsvis får jag ut något av mitt slit. Kanske blir jag lite bekvämare med folk, lite smidigare i konversationer och lite bättre på att ta genvägar i dessa konversationer. Mitt jobb är ju att sammanfatta. Allt får inte plats.
Själva ”grejen” var Sommarlands besöksstatistik. De har nästan 2000 fler personer varje dag än vad de räknat med. Grattis till dem. Otur var att det var molnigt.
Men vädergudarna log mot oss och efter klockan 12 kom solen fram och de badande gästerna blev allt ivrigare. Det hoppades, åktes, stänktes, tävlades, dränktes, och vi fick nog ett par bra citat och bilder.

På eftermiddagen var det datorspel som gällde. Ett LAN på Kulturhuset i Skövde gick av stapeln arrangerat av spelföreningen Teh Warriors. Kul att se hur de hade det. Lokalerna var fina, verkligen fina, och hela eventet verkade bra uppstyrt. Även om det inte var så mycket folk.
Det är ju sällan mycket folk i Skövde, inte någonstans i stan egentligen. Jag och Annika spekulerade och konstaterade kring ämnet Skövde som stad. Skövde tror egentligen att det är mycket större än vad det är. Staden och kommunen tror att Skövde är någon slags metropol. Man sträcker ut sig med sina tentakler i grannkommunerna för att fiska till sig allt som händer där, och håva in det till Skövde. Det som sker utanför, som inte går att placera i centrum, är egentligen oviktigt. Det räknas som ute på landet. Inget för kommun att ägna sig åt. Allt detta känns väldigt elitistiskt och egotrippat. Jag tycker att man ska värna om den omnejd som finns. Ta tillvara på de små samhällena och skapa turism av de fina ställena med kvarnar och bäckar. Skit inte bara i det.

Framåt 18-tiden gick jag in på Västtrafiks hemsidan. Skulle kolla bussen. Men se där, se på fan. Där fanns inga bussar. Om jag inte ville byta till tåg, gå fler hundra meter och spendera cirka 3 timmar på en resväg som normalt tar 45 minuter. Sjukt.
Så här är det att leva på landet antar jag. Folk jobbar inte på lördagar och pendlar mellan Mariestad och Skövde. Sånt finns inte här. Här står samhället still istället.
Fick ringa mormor och snällt be henne komma och hämta mig. Hon, förstående som alltid, men inte alltid på ett sunt sätt, skulle komma.

Kollade på ett bedrövligt avsnitt av det nya sommarprogrammet med Rickard Ohlsson (eller det där han är ny programledare). Åt köttbullar och potatis, läste gårdagens Expressen, löste lite korsord, diskade. Inte så mycket mer. Mer hann jag inte.

En grej som jag pratade med mormor om under middagen var skriveriet om Vattenfall i dag och i går. Expressen skrev i går på sin debattsida om Vattenfalls agerande, eller ickeagerande, för förnyelsebar energi. Det var en Green Peace-medlem, antagligen högt uppsatt, som stod för inlägget. Jag undrar om det var en sjuk slump för i dag läste jag en välskriven artikel i DN om precis samma sak, fast utan den här påtryckande vinkeln utan snarare vinkeln att Vattenkraft slösar med våra skattepengar. Det går dåligt för Vattenkraft, och orsakerna till varför förklarades.Tycker ämnet är mycket viktigt och intressant. Tänk att en dag få göra en sån granskning och ha en stor redaktion som DN:s i ryggen. Ha djupt med research och en stark plattform att förmedla texten i. Tänka sig. En vacker dag. En vacker dag.

En sista anhalt

Sitter här helt slut framför datorn som jag satt upp på mormors gamla skrivbord. Stolen jag sitter i är något mellan en fåtölj och en datorstol. Under bordet sitter en låda som är lite för låg för mina ben men ändå sitter precis där den ska.
En inplastad världskarta från 1996 ligger under datorn och musmattan. Till höger om mig ligger boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg, en klocka jag köpte i Peru för 20 soles, anteckningsblock och några gamla tidningar. En lampa lyser matt upp min tillvaro.
Jag ser ut över parkeringen på pensionärs-byn. Framför mormors hus är en slags vändplats, eller rondell. I mitten står en gammal mast som är prydd med en svensk flagga i toppen. Runt den står blommor och buskar. En fin utsikt. Samtidigt sorglig. Evinnerligt sorglig. Hit kommer folk för att förbereda sig på sin sista vila. Det här området, dessa rum är mest troligt deras sista anhalt i livet. Många kommer att dö här. Kanske dör de i sina hem. Andra på ett ålderdomshem. Några får åka till sjukhus. Men de två sistnämnda alternativen skulle jag inte bevärdiga med att kalla anhalt. En anhalt är ett stopp man minns, en plats att bevara.
Men någonstans måste man se det positiva i alla som bor här. De har varandra. Släktingar kanske inte besöker dem så ofta. De gamla är glömda. Men de har varandra. Alltid varandra. De spelar boule på onsdagar klockan 14.
I dag firade de en tant som hade namnsdag med kaffe och några timmars ”girl-talk”. För det är mest kvinnorna som umgås. Antar jag. Det är allt jag fått höra från mormor. Men jag har inte hört något om att männen, ”kommer ut”, så att säga.

Körde en iron-man, light edition, i dag. Såg att det var triathlon-vm på tv och blev inspirerad. Som vanligt vann de två överlägsna britterna. De två bröderna som jag inte kommer ihåg vad det heter men skulle kunna googla fast inte orkar.
Cyklade till Snapen, cirka 4,5 km, sprang en runda på 5 km i skogen, simmade några hundra meter, tog cykeln tillbaka samma väg. Matt och nöjd tittade jag på en deckare med mormor. Whitechapel hette den. Förvånad över att den inte var sammanblandad med alla andra skitkriminalserier som finns därute. En frisk vind blåste runt den, men såklart har kriminalare sina begränsningar. Det finns bara så mycket att ta av.

Var i princip vindstilla på eftermiddagen i dag. När jag hade sprungit klart och lunkade ut från den djupa skogen med stumma ben såg jag det stilla vattnet framför mig. Där låg Vänern upplyst och spegelblank. Vattnet såg ut som en gata av hamrat guld. Bryggan skar ut från stranden som en kniv. Längst ut satt några solbadare och tittade på sina barn som lekte i vattnet. Jag gick ut på bryggan och höll nästan på att bli träffad av bollen de kastade till varandra.
Simmade ut men kunde fortfarande känna sanden mot benen när jag råkade ta en för djup benspark. Badplatsen var mycket långgrund. Framför mig såg jag en ö fylld av träd sticka upp som en boj i det blanka vattnet.
Allt eftersom jag simmade kunde jag så småningom se kyrktornet torna upp sig i söder över Mariestad. Majestätiskt stod det där. Stoltserande och praktfullt ropade det ut ”här är jag”. Jag vände och simmade tillbaka, ögonen några centimeter över det hamrade guldet.

Slåss om vem som ska diska

Vaknade klockan 08.40. Tvingade mig upp, bokstavligt talat. Jag hade ju ledigt. Men likt förbannat var jag tvungen. Om jag någonsin vill att min dygnsrytm under denna arbetsperiod på fem veckor ska återgå till ett normalt tillstånd krävs drastiska metoder. Som att gå upp före klockan 12. Det är inte lätt när det är svårt.

Magen kändes spänd. Orolig. Kunde hamra mot naveln. Kulan var hård. Kändes som jag hade fått med mig det från i går. Från löpningen. Blir alltid helt konstig i magen efter långa springturer. Först och främst blir magen kall, ungefär som om kroppen prioriterar andra viktiga organ framför magsäcken. Så kan det säkert vara. Sen spänns magmusklerna onormalt mycket. Den lilla ”tvättbräda” jag har får ta mycket stryk. Käkade lite gröt men hade fortfarande en skev känsla. Ungefär som om jag var mäktigt mätt, konstant.

Gick ut och traskade längs med järnvägen och de rostiga spåren till Oxen – mataffären. In genom svängdörrarna, förbi jordgubbsståndet och den läckra tjejen som sålde dem, förbi alla pensionärer som var uppe och handlade i denna tid. Hade en upprymd känsla i kroppen. Köpte tidningen i kiosken utanför själva mataffären. Skaraborgs Allehanda. Hade ju producerat två alster som nöjde mig. Traskade tillbaka hem mot pensionärs-byn. (Ja, jag kallar det så, området där min mormor bor. Alla som huserar där är 70+). Satte mig i solen och läste, glad över att artiklarna inte blev så himla dåliga. Glad över att se min byline längst ned på artikeln. Glad över att andra får läsa det jag skrivit.
Svepte hela tidningen. Även sporten, som är en fruktansvärt dålig bilaga i min mening. Och det kommer från en person som älskar sport. Jag behövde berika mig med kunskaper om hela Skövdeområdet (är fortfarande mycket av en gröngöling där och ju mer jag vet desto bättre artiklar kan jag skriva).

Vid lunch hade var magen fortfarande i upprorsstämning. Som en liten Che Guevara som bankade på innandömet. Förbaskad över mina åsikter. Uppror nu! Det serverades pasta. Mormor lagar ofta maten åt mig men jag hjälper henne med att diska och hänga tvätt. Förhoppningsvis går det på ett ut, jag vill inte framstå som bortskämd. Dock gillar hon att diska, tvätta, städa och laga mat. Allt detta har hon gjort hela sitt liv, som mor till tre barn blir det ju en del. Nu tar hon hand om kusinerna också som är 9 och 11. Därför får jag snabba mig och faktiskt kämpa lite för att ens få diska eller ta undan maten. Hon är där som en reptil. ”Det där gör jag. Sitt ner du.” Då får jag ställa mig upp och hejda henne. ”Titta på tv du istället, jag tar hand om det här.”

Sen stack jag och badade på Ekudden, campingen som jag nämnde i ett inlägg i går. Kom dit vid halv två och cyklade inte hem förrän vid halv fem. Solade ordentligt och läste i min bok. Badade några gånger, för att kyla av mig och simma en tur eller två. Insåg att jag fick ganska bra träning av att simma. Armmusklerna pumpade, utmattade, efteråt.

Väl hemma drog jag ett kapitel eller två i boken. Skummade igenom Expressen. Åt middag, tittade på tv, ett program om Johan Persson och Martin Schibbye som jag redan sett men tålde att se igen, kollade Aktuellt, och in på sociala medier.

Dags för kudden. Tack och hej från inlägg 98.

Badkaret var mitt Nautilus

Dag två av jobb. Känslan blir bara bättre och bättre. Har länge fruktat hur det skulle gå men ärligt talat har jag kommit in i flytet. Därför tar det emot att jag ska vara ledig i morgon. Jobbar helgen istället, men jag kände att jag hade ångan uppe. Ville gärna tuffa på. Tugga. Nu kanske jag tappar lite fart i samband med två dagars ledighet. Vet ju aldrig vilken koma jag kan fall in i under den tiden.

Lyckligtvis har jag några alternativ för att aktivera mig under onsdag och torsdag. Jag kan gå till biblioteket som ligger bara 100 meter bort. Ett vackert gammalt hus. Stort och väldigt med enorma fönster. Ser fram emot att gå dit.
Jag kan åka och bada. Finns många bra badställen runt om Mariestad. Först Ekudden, en campingplats egentligen men med ett mycket välskött bad. Sen har vi Snapen, dit jag sprang i dag för övrigt, och Vristulven.

Har många bra minnen från Vristulven från när jag var liten. Då låg bryggan ute och jag kommer ihåg hur jag, pappa, Markus och min morbror Thomas sprang ut på den långa träkonstruktionen. Allra längst ut såklart. Det är ganska långgrunt där så bryggan är nästan 50 meter. Vi sprang och slängde oss i där den slutade. Dök så långt jag kunde. Djupt. Försökte alltid att nå botten, men det slutade med att jag fick för lite luft och fick snabbt simma upp till ytan igen. Ibland kunde jag känna sjögräset slicka mina ben. Där under ytan var jag fridfull. Solen kastade ett draperi ner i vattnet. Ett norrsken som vred sig av och ann. Sen simmade jag uppåt mot ljuset och huvudet bröt vattenytan för att mötas av tre andra glada huvuden.
Mamma och pappa tog mig till babysim. Något jag är glad för. En gång i veckan körde vi till Vällingby och där fick antingen mamma eller pappa hoppa i den tempererade poolen och träna mig att hålla huvudet under vattnet. Jag såg antagligen mest förvirrad ut. Skrek gjorde jag nog också, till en början. Men så småningom tyckte jag att vattnet var skönt. Att titta under vattnet, under, var något djupt fascinerande. Jag lärde mig nästan simma före jag kunde gå.
Sen fortsatte jag att simma i simskola och tog märken, dök, gurglade, gjorde vattenkokaren, tog simborgarmärket, silverfisken, guldfisken, och andra märken. De har jag såklart kvar och är faktiskt ganska stolt över. Det var inte många i klassen som hade så många märken som jag. Tror att jag hade flest. För att använda ett gammalt utslitet uttryck så trivdes jag som fisken i vattnet. Vanan jag har för vatten är något jag är glad för i dag. Jag håller andan bättre under vattnet än över. Sant.
Jag kommer ihåg hur jag låg i badkaret som 12-åring och dök ner under ytan. Skummet bubblade. Vattnet var hett. Jag fyllde alltid på med överhett vatten. Nästan så att jag brände mig. Låg där på rygg och höll för näsan. Jag kom ner under ytan och kunde känna stillheten. Ljud blir ju helt annorlunda i vatten. Allting känns som det stannar upp. Samtidigt blir minsta skrapning längs badkarskanten en orkester i fullt blås. Jag hörde mitt hjärta banka. Dunk, dunk. Dunk, dunk. Jag räknade tiden. Antagligen räknade jag väldigt skevt. Alldeles för snabbt eller långsamt. Jag kände att jag legat där i en evighet. Så kändes det i alla fall. Jag trodde att om jag inte gick upp till ytan snart så skulle jag dö. Men jag pressade mig. Det var inte så att jag fick andnöd. Jag trodde snarare att kroppen inte reagerade på min syrebrist och att jag skulle dö utan att känna något. Därför gick jag upp till ytan efter ett tag. Pustade ut. Tog några djupa andetag, och dök ner under skummet igen. Jag kände mig som kapten Nemo. Badkaret var mitt Nautilus. Jag var havens härskare.

I dag har jag skrivit om Skövdetraktens kraftigt bevuxna vägkanter. Motormännens lokalklubb Skaraborg har klagat på att det växer så mycket. Blommorna är höga. Bilister har mycket dålig sikt på många småvägar. Jag håller fullständigt med. Vi var ute och tog en bild på en av vägarna. Där såg man inte mycket framför sig i vissa kurvor. Där kan lätt en olycka inträffa.
Har också skrivit om en upphandling som färdigställts. Skövde kommun, och nio andra grannkommuner, har avtalat med diverse företag som ska tillhandahålla livsmedel. Färskvaror handlar det om. Kött, grönsaker, potatis, fisk, bröd etc. Hela kalaset, eller avtalet i alla fall, har kostat nästan 90 miljoner. Lägger ingen värdering i om siffran är hög eller låg. Men så ser det ut i alla fall.

Träffat många bra arbetskamrater på SLA. Nya som inte varit där förut. Som jag inte träffat där förut i alla fall. Tre stycken är runt min ålder, och det underlättar en hel del – kommunikationsmässigt. Kände att det var en skön atmosfär på redaktionen. Det skämtades friskt. Glad för att jag kanske kan få några nya vänner. Det är alltid roligt! Därför är det motigt att inte jobba i morgon. Sadface. Må dessa lediga dagar berika mig med andra insiktsfulla och spännande intryck istället. Over and out.

PS. Detta är mitt 97:e inlägg i bloggen. Tänkte göra något speciellt och fira det hundrade inlägget. Vad vet jag inte än.

Här borde jag vuxit upp

Första dagen på jobbet avklarad. Och den var inte så jobbig som jag trodde. Med lite kaffe på morgonkvisten, något jag annars lagt av med, och en del viljestyrka tog jag mig upp. Bussen från Mariestads Resecentrum gick 07.22 och jag var framme i Skövde klockan 8.

Dagen rullade på och betade av två stycken artiklar. Ett sommarreportage om gräsklippning och en artikel om deltagande på begravningsgudstjänster. Allt gick smidigt och blev relativt nöjd med båda texterna. Fick åka och leta efter folk som klippte gräs en stund. Vi snurrade runt i Skövde. Tillslut så hittade vi dem. Får se hur allt ser ut i tidningen i morgon.

Handlade lite mat. Kassler, grädde, tandkräm och halstabletter. Ska laga middag till mormor i morgon. Tänkte skippa tandkrämen och halstabletterna då. Men kasslern och grädden kommer väl till användning.

Cyklat lite på kvällskvisten. Annars får jag bara svårt att sova. Om jag inte rör på mig alltså. Ligger i sängen, klarvaken, och funderar, spekulerar. Går inte att sova.
Cyklade förbi hamnen. En otroligt vacker plats. Verkligen. Mariestad är i mina ögon världens gemytligaste stad. Här borde jag ha växt upp. Innerst inne är jag ingen storstadsbo. Mariestad skulle ha passat perfekt. Tog en sväng längs Vänern och såg vågorna slå mot stranden. Solen gick ned bakom trädtopparna över vattnet i väst och speglade ett underbart gulrött ljus i vattnet. Torsöbron skymtades i fjärran. Där borta, på Torsö, bodde farmor när hon var liten. Farmor är död nu. Sedan länge. Men hon finns alltid kvar i mitt hjärta. Ömsint, snäll, omtänksam, hjälpsam och underbar. Så var hon. En förebild i skymundan. Som jag saknar henne.