Små bilder ur en vardag i revy

Små myrsteg in i framtiden

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Och sen gitta han utav bara helvete.

Eller nåt.

Och som en ibland drömmer sig ut på landskapen, som skapade av Jan Johansson. Hans flinka fingrar som trummar mot tangenterna i precis rätt tempo. Och han skriver sina melodier, och målar sina bilder. Våra bilder. I våra hjärnor som tar oss fram på en skyhög våg.

För vem kan segla för utan vind?

Högst upp på Billingen, blicken ner mot den orörliga staden. Den tysta, betongförklädda massan som domderar längs marken. Gräddhyllan ligger orörd. Och träbelagd.

Matta färger mattas av i solljuset och det gröna lövverket blir tyngre och tyngre ju längre in i juli vi kommer. Snart går träden i ett annat tempo. De går neråt och blir eftertänksamma, dystra och böjda.

Annat är det när sommaren har sin början och bladen lyser med sin lyster. Då så glada, så sprungna ur livet självt, som de vore världens härskare. Jag känner redan nu hur den tiden håller på att passera. Solen går ner snabbare på kvällarna och mörkret omsluter i ett rasande tempo.

Ansikten som annars var så glada, nu i en mörkare nyans, och en sommarflirt känns mer avlägsen än på flera evigheter.

Hitchcock står på i bakgrunden, utan ljud. Jag har bytt honom mot Jan Johansson istället. Världen blir en mer harmonisk plats så. Jag tror bestämt att det är Frenzy. Ingen aning om vad den heter på svenska.

Förresten. Varför heter det lövverk? Löv är ju just löv. Blad som fallit till marken. Men ett lövverk är en trädkrona, alltså blad som hänger på trädet. Det borde i själva verket heta bladverk. Men det säger ju ingen vettig människa.

Jag ser in i huset mitt emot. Mina persienner är fördragna. Men på glänt så kan jag se. Jag ser bara ljus, en liten lampa, kanske en spotlight, som vräker sig fram i fönstret. Och någon prydnad, en växt och gardiner. De flesta fönstren är mörka. Dystra ögon. De blänker tillbaka mot mig, med reflektioner i fönsterglaset från den avmattande himlen. Personer vandrar förbi på gatan mot mål som för dem är viktiga att ta sig till. Alla har en plan. Alla har en tanke. Några bilar susar förbi på gatan. Jag är glad för att de byggt farthinder på två ställen i vägen. Annars hade det här varit full anarki. Det märks redan nu att bilarna ser den långa raka vägen som en möjlighet att förevisa någon slags prestanda på motorn. Föga intressant för de boende längs gatan. Speciellt för de vars sovfönster vetter mot racingbanan. Högintressant för de galna fanatikerna.

Ett känt gammalt ansikte var tillbaka i Aktuellt dagen till ära. Jag kan inte minnas vad han heter, jag kan nog inte heller googla. Men jag vet så mycket att han är en gammal räv i sammanhanget. Nej, det var inte Claes Elfsberg. Han får ju inte jobbar mer. Han har väl blivit beordrad just så, att han får släppa fram yngre förmågor, som inte är många till åren yngre, men väsentligt mer oerfarna. Och så ska de läras upp, satsas på, och framhävas i all sin egenhet, för att på ett så bra sätt som möjligt presentera dagens nyheter. Nej, jag kommer inte ihåg vad han heter. Han har varit med i Agenda. Lennart Persson! Ja, jag googlade. Jag hade ju aldrig kommit på det annars. Bildsökte på ”programledare svt agenda”. Och så dök hans nuna upp efter ett tag. Nu kan vi alltså konstatera ovanstående och gå vidare till något helt annat.

Jag funderar om jag någon gång i framtiden kommer att kunna dra nytta av allt skräp som jag publicerar här på bloggen. Kan det kanske ge mig inspiration i senare skrivande? Kanske blir det till en…

 

Krabbelurer och ketchupdränkta fiskpinnar

Dagarna går. Fram och tillbaka känns det som. De repriseras med olika små variationer. Det stora nöjet är att man lär sig något nytt av att jobba som journalist varje dag. Det kan man inte säga om andra yrken. Jag skulle aldrig kunna ägna mig åt något där jag inte förvärvade mig ny kunskap jämt och ständigt. Det är nog därför som jag konstant vill få nya arbetsuppgifter. Jag vill inte fastna i ett fack. Samtidigt som jag vill vara nischad. Jag vill vara bred samtidigt som jag är kunnig. Och det är inte det lättaste. Men varje dag är ny kunskap, nya möten, nya samtal. Och det bästa är att man får vara nyfiken på arbetstid. Alla de där frågorna som man har är bara att ställa.

Var och badade med Rasmus på Arenabadet i dag. Vi gick på upplevelsebadet, åkte strömvirvel, kastade oss ner i forsen, åkte vattenrutschkana, bilring och vågmaskin. Simmade några korta vändor fram och tillbaka och sen åt vi ”krabbelurer” tills de var slut och sen packade vi ner burken i matsäcken och gick och åkte några vändor med bilringarna igen.

Sen kom Lena och Rasmus och tittade på lägenheten för att kort därefter åka tillbaka till Hällekis igen.

Hörde att mormor ramlat och gjort sig illa. Aj då. Får ta och besöka henne i helgen.

Åt det gladare hållet så fyller mamma år i dag. Grattis mamma! Ringde en kortis så att det inte bara blev Facebook som blev kommunikationsvägen. Det hade ju varit för sorgligt. Någon present har jag dock inte tänkt på, det får bli när vi ses nästa gång. Om jag nu kommer på något.

Slutligen lagade jag fiskpinnar med potatismos till middag. En avslutning som gav portaler tillbaka till barndomens svunna tider, då man öste på ketchup på de arma, panerade pinnarna så det knappt syntes att det var något kvar av dem. Det gjorde jag nu också förresten. Och gott var det.

Skippade fyllehelgen på travbanan

Tillbaka i verkligheten, tillbaka i det roliga, tillbaka på radion.

Men vad gjorde jag i helgen då?

I fredags var jag hemma och förströdde mig med mest ingenting. Tog en cykeltur runt Skövde igen. Lyssnade på något sommarprat. Kollade på en film på datorn, läste lite och gick och la mig i hyfsad tid.

I lördags åkte jag till Skara med bussen på förmiddagen och där mötte Mikael upp med Jaguaren. Sen åkte vi hem till kusinerna i Hällekis.

Förresten, på bussen till Skara, var vi en väldig massa människor. Det var folk som skulle till travet, Axevalla travbana, för att spela på hästar. I helgen hölls ju det stora Stochampionatet. Allla travälskares travhelg. Så där spelades det nog bort en hel del pengar. Ett ungdomsgäng klev av bussen och öppnade på busstationen en kylväska med öl. Det vill till att börja i tid.

Har inte hört så mycket om att det skulle förekommit fylla på Axevalla dock. Det gjorde det säkert, men inte i någon onormal utsträckning.

Men jag spenderade resten av helgen hemma hos mina kusiner och gjorde ganska många barnsliga saker. Åt en massor av god mat och njöt av vyn mot Kinnekulle. Otur var att det blåste hela lördagen, för annars hade vi nog åkt och badat – vilket jag gärna hade velat.

Lyckades glömma badkläderna där också… Jävla skit. Men som tur är har jag ett par extra. Så får ta dem nu när jag i eftermiddag ska gå till simhallen och simma lite.

Tar strid för vårdpersonal och pensionärer till höger och vänster

Nu känns det mycket bättre. Ja, arbetet på P4 Skaraborg rullar på. Och jag gör fler och fler inslag varje vecka. Man blir helt klart varm i kläderna och blir snabbare på att producera material. Man vet vad som krävs av en intervju och vad man behöver för att kunna slänga ihop ett inslag på 1.30.

Gör även fler småinslag, så kallade ”nyhetsillar”, skriver ”påor” och ”avor”, samt skriver telegram. Man börjar hänga med i det här radiosnacket.

De senaste dagarna har jag rapporterat mycket om äldrevård, vård, sjukhus, pensionärer. Ja, jag har blivit någon slags vårdreporter. Men det är inget mig emot. Vården behöver uppmärksamhet, och förbättring. Sjukhuspersonal ska inte behöva känna ångest inför sommaren.

Först och främst har jag berättat om Tolsjöhemmet i Lidköping där undersköterskor är oroliga över framtiden. Kommunen satsar på ett pilotprojekt som innebär att fler undersköterskor ska jobba heltid. Men det innebär också att undersköterskor, som jobbat på samma hem i 20 år, får jobba på andra boenden. Undersköterskorna menar att det gör att det inte är bra för pensionärerna. Att det blir fler nya ansikten för de äldre.

Här kan du ta del av inslaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6207866

I övrigt har jag gjort mycket annat. Slänger ut några fler länkar:

Många engagerar sig i Missing people efter Lisa Holms död: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6211668

Vårdförbundet: Vi möter folk som gråter: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6211430

Ingen brist på medicinska sekreterare i Skaraborg: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6208825

Väl mött.

 

 

Självupptagna sommarprat

I dag har jag varit på stranden och solat lite, den korta tid som solen var framme det vill säga. Lyssnade på Clara Henrys och Tom Alandhs sommarprat. Bäst var nog ändå Alandhs, han pratade inte bara om sig själv. Han är en av de får som ägnat majoriteten av sitt sommarprat åt andra människor. Åt att beskriva möten med andra människor. Så klart blev det en hel del snack om han själv också, men ni förstår vad jag menar. Annars kan sommarprat bli så självupptagna. Och det är inte roligt att bara lyssna på någon som pratar om ”jag, jag, jag”.

Sen att Alandh är gammal journalist och kunde prata utifrån sin journalistiska bakgrund är mumma för en nörd som jag. Jag fullkomligt älskar allt som har med journalistik att göra, gamla anekdoter och så vidare. Eller bara hur andra uppfattar journalistyrket. Alandh har ju gjort över 100 dokumentärfilmer, men han började som reporter på Svenska Dagbladet tror jag det var. Men han har träffat väldigt många människor under sina 71 år och det var intressant att lyssna på.

Efter det åkte jag och tränade, simmade, i simhallen. Körde nästan en timme i bassängen och blev riktigt utpumpad efteråt. Satt så klart och bastade en stund och sen tog jag en cykeltur runt Skövde för att bekanta mig lite mer med staden. Cyklade runt i nästan en timme. Stannade på en kyrkogård, ja faktiskt, och läste lite i Proust. Det var ju så fridfullt där, jag satt som på en liten höjd och blickade ut över gravstenarna som badade i det lätta solljuset, himlen var något betäckt av moln och solen strilade igenom, gav ett ganska behagligt ljus, samtidigt så surrade humlor i nacken på mig i häcken av blommor. Så det var en avkopplande stund. Jag såg några gå omkring längs gravstenarna, främst äldre personer. Men annars var det helt folktomt.

Sen tog jag och cyklade hem, hängde upp mina blöta badkläder som dofta starkt av klor, handduken likaså. Lagade ihop någon mat, tog en frukt, och satte på lite musik ifrån mobilen. Har ju upptäckt att jag kan koppla mobilen till högtalarna i lägenheten, vilket är stor succé. Nu kan jag till och med lyssna på podcast här i mina rum.