Ett väldans journalistnörderi

Bedrövelsen har lagt sig efter den missade VM-platsen. Ronaldo känns fortfarande som världens fulaste namn, men vardagen går ju ändå vidare. Det måste den göra. Oupphörligt.

Skrivandet på SLA går bra. Riktigt bra faktiskt. Jag får mycket gjort och trivs med mitt arbete. Varje moment försöker jag att ta mig ann med största möjliga öppenhet och kreativitet.

I bland tycker jag att det dagliga arbetet känns mödosamt på tidningen, när var och varannan artikel känns snarlik. När jobbet känns snarlikt. Men jag älskar när jag får variation. Ena dagen kastar jag mig in i ämnen som handlar om näringsliv, och andra dagen sitter jag med något som handlar om e-böcker.

Det viktigaste, har jag märkt, för att generera bra artiklar inom journalistiken är läsarna. Läsarna bidrar med tips. Tips har ofta en bra utgångspunkt. Utgångspunkten kan oftast kontrolleras rätt enkelt och se i fall storyn håller eller inte. Men om det är något jag tycker SLA är dåliga på så är det att involvera sina läsare mer i nyheterna.

Visst, nu har vi webb. Då kan man tycka att den faktorn borde öka. Men just tips är guld värda. Jag fick ett i dag. Och det gjorde att jag skrev en helt fenomenal artikel om dagisbarn som får äta mat i lokaler som är 12 grader kalla. De fryser, stackarna. Den artikeln hade inte blivit skriven om det inte vore för ett tips.

Jag som nybliven reporter (ganska i alla fall) på SLA har svårt att få feedback och kommentarer från läsarna. Jag har ännu bara fått något enstaka samtal på alla de veckor som jag skrivit åt tidningen. Inga mejl. Tipsen kommer oftast till huvudredaktionen.

Tidningen är dålig på att profilera sina skribenter. Det finns mycket kompetens inom huset, många har jobbat där otroligt länge. Men ingen sticker egentligen ut före gemene man i Skövde. Därför tror jag folk drar sig för att tipsa. Det är fortfarande bara en grå pappersmassa de kommunicerar med, så tänker läsarna.

Vår byline består ofta bara av namn. Ibland namn och mejl. Inland namn, mejl och telefonnummer. Men det känns inte särskilt välkomnande. Jag står fortfarande med fel telefonnummer på webben. Tidigare stod jag med fel mejl också.

Har tittat på galan för stora journalistpriset. Gud, vilket nörderi för oss journalisttokiga. Speciellt för mig, som är extra journalisttokig. Grattis till alla vinnare. Grattis till nominerade, men jag förstår att det måste kännas skitsurt.

Tycker ärligt att juryn gjorde ett rätt dåligt jobb i år. Fel personer vann. Järnrören skulle vunnit, samt Kristoffer Triumf. Och så vann någon jävla (ursäkta) bokmal, som kommit på att dela recensenternas anteckningar till läsarna. Vem fan vill läsa sånt? Hur fan är det så nyskapande? Ja… Jag säger då det.

Camilla Kvartoft gjorde ett excellent jobb som programledare, hon är verkligen duktig. Hon förklarade att GW frågat henne inför att hon skulle jobba med Veckans Brott om vad hon skulle ta med sig till en mordplats i skogen, som en slags anställningsintervju. Hon svarade gummistövlar. GW nickade belåtet.

En bit av mig

Efter att ha lyssnat lite på Värvet med Kristoffer Triumf insåg jag att jag gillar verkligen podcast-formatet. Jag fullkomligt älskar podcast-formatet.

Jag lyssnade på Johan Croneman, Erik Niva och Ernst Kirchsteiger. Mest fascinerade blev jag av Ernst. Jag har alltid trott att han bara varit den där mysgubben i tv. Men, han är ju det på ”riktigt” också. Och han är briljant. Fullständigt briljant, och snäll. Jag önskar att han vore min vän, kanske min morfar eller något. Vi skulle åka ut till Gotland och bara sitta och prata om allt som rör sig mellan himmel och jord. Precis som man borde göra. Ofta.

Där kommer podcasten in. Den tillåter det utvecklade, det förfinade och djupa samtalet. Korta konversationer kan ha sin nyck. Men där skrapas det oftast bara på ytan.

Jag tog mig frihet att spela in ett bit av mig själv. En väldigt sentimental bit. Jag står på en väldigt ovanlig plats och spelar in det här och jag förstår om många stänger av eller om man inte ens lyssnar. Jag ville bara testa helt enkelt men det slutade med att jag lättade på många svåra känslor som bubblade upp inom mig. Sentimentalt som sagt. Beakta det. (Ljudet är av svajande kvalitet).

Edit. Och så såg jag att WordPress inte kan ladda upp mp3… kuk.

Dagens strapatser

Regnig dag som slutade i solsken. Visst gnällde jag lite mycket i förra inlägget, kanske.

Läste ut Arvtagaren. Slutet var inte som jag hade trott. Vilket var bra! Twisten som efterfrågades kom också. Alltid lite sorgligt att läsa ut en serie av böcker. Allt tar slut så abrupt. Som tur är kan karaktärerna leva i mitt huvud.

Tittat på Takshow lett av Kristoffer Triumf och med gästerna Al Pitcher, Lo Kauppi och Nour El Refai. Var faktiskt riktigt underhållande. Trots lite stel stämning ibland var showen rolig och intressant. Blev lite flamsigt och ostrukturerat i vissa stunder men hela konceptet reddes egentligen upp av Al Pitchers fantastiska stand up-akt. Visste inte att han var en så grym komiker. Verkligen fått mersmak. Märktes att publiken gillade honom.
Hade en mycket bra plats där på taket, och solen sken hela tiden. Cyklade dit så kände mig ganska uppe i varv under de första 30 minuterna. Kan gärna tänka mig att gå på något mer event där på Kulturhustaket.

Har kommit lite gäster hit. René, mammas gamla kompis, och hans tre barn är här och sover över i vår källare. Ricky, Naomi och Janicke heter barnen. Mamma är kvar i Göteborg med yngsta barnet Erik. Jättekul att ha dem här i alla fall. Kanske blir det sol i morgon och då kan vi åka och bada.

Pinsamt att damerna spelar 1-1 mot Danmark när man haft två straffar. Riktigt illa. Det som såg så bra ut på genrepet. Hoppas nu att de kan rycka upp sig och inse allvaret i att det är EM. Vore kul om de gick långt. Kanske rentav vann hela skiten.

Klockan är 02.45. Jag såg precis klart filmen Prometheus. Ensam. Lite skakig så här efteråt. Är ingen skräckfilmsfantast, även om man inte kan kalla Prometheus en skräckfilm, men läskig var den. Och bra! Helt klart fyra plus. Naomi Rapace gjorde en jättebra roll. Hela storyn var också jäkligt spännande med oväntade händelser om vart annat. Hela filmen är ju egentligen grunden inför Alien-filmerna. Något som man fick se tydligt i slutet. Sci-fi ligger mig varmt om hjärtat och jag kan nog somna med relativ lätthet i natt ändå.

Takshow med Kristoffer Triumf

Ur en notis i DN, av TT med rubriken ”Läsning gör minnet klarare”:

”Den som läser och skriver mycket och deltar i andra mentalt stimulerande aktiviteter genom livet bevarar sitt minne bättre.”

Härligt! Undrar bara hur mycket man måste läsa och skriva för att det ska synas någon skillnad. Ligger jag på rätt sida? Trovärdigheten i notisen ifrågasätter jag inte.

Däremot ifrågasätter jag denna nya layout i redigeringen av inlägg. Ni ser inte det men från mitt håll ser det annorlunda ut. Utåt är allt som förut, tack och lov, men här där jag skriver har texten blivit någon slags Times New Roman-lik variant. Gillar Arial-typen bättre, utan seriffer. Det finns inget som bevisar att Times New Roman ska vara bästa möjliga typsnittet för läsning. Framför allt inte på skärmar. Sen tycker jag att det är svårare att bedöma längden på stycken, och även inläggets längd. Någon som vet hur jag byter tillbaka eller om jag är fast? Antagligen är det bara en vanesak. Allt som är nytt framstår som främmande för mig. Är nog otroligt konservativ i mina grundvalar.

Hett tips. Lyssna på Daniel Norgren! Framför allt lyssna på låten Whatever Turns You On. 2 minuter och 5 sekunder musikalisk briljans. Du kommer inte att ångra dig.

Nytt tips. Följ bloggen Journalisttips om du är det minsta intresserad av det journalistiska yrket. En mycket begåvad blogg.

Har idag gett mig in i skönlitteraturens fantastiska värld igen. Nu med boken Arvtagaren av Christopher Paolini. Arvtagaren är den fjärde boken i en serie som jag började läsa för väldigt längesedan. En fantasy-bok. Första boken i serien heter  Eragon, och den kanske ni känner till eftersom den filmatiserades. Filmen är dock usel. Helt usel. Döm inte boken efter filmen. Jag tycker mycket om böckerna, även fast översättningen, i alla fall av den fjärde boken, är usel den också. Finns inte så många svenska fantasy-författaren, framför allt inga bra, så det blir att jag köper böckerna på svenska. Gillar bättre att läsa på svenska, även om jag inte har något emot att läsa på engelska.

Köpte biljett till en talkshow på Kulturhuset. Tänkte att det kunde vara kul att gå på något sånt.

Värd är Kristoffer Triumf, och det var väl därför jag beslutade mig för att gå. Högst upp på Kulturhusets tak kommer showen att ta plats. Och namnet då? Takshow. Gästerna är Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher. Får se hur det blir. Kommer de att prata engelska, eller kan Al Pitcher svenska? Kostade 120 kronor. Hoppas att jag får valuta för pengarna. Tänkte cykla dit. Nästan mer taggad inför cykelturen än showen. Så fungerar min skeva hjärna.

Tack och hej.

I hjärtat av Värvet

Krampaktigt tog jag mig upp ur sängen i morse. Jag var stel som en pinne efter innebandyn och att gå upp klockan 7 är inte min grej. Men jag gick upp med en stor förväntan i kroppen. Samtidigt som det pirrade lite av lycka kände jag en gnutta nervositet. I dag var nämligen dagen då vi intervjuade Värvet.

Jag anslöt mer Erik i Vällingby vid halv 9. Vi gick i solen, som lyste vackert på radhusen, på väg till Tornedalsgatan. Kristoffer Triumf tog emot oss, lite nyvaken må jag säga. Han såg oskön ut, på ett skönt sätt. Mössa och mjukisbyxor med en tunn-tjock tröja. Man blev lite paff, det var inte riktigt så man hade förväntat sig honom. Men sen efter ett tag insåg jag att visst, det är ju precis så där man vill gå klädd. Fast man vågar inte. Här har vi en kille som vet vad han vill och inte är rädd för att uttrycka sig. Då kände jag bara att han var världens härligaste.

Intervjun tog fart. Eller fart och fart, den gick väl aldrig riktigt upp i tempo men jag tycker ändå att vi fick ut något väldigt bra av den. Vi satt och pratade i 1h och 7 minuter. Jag, Erik och Kristoffer Triumf. Jag satt med hörlurarna på och lyssnade genom dem. Stundtals trodde jag att jag befann mig i Värvet. Alltså i podcasten. Vilket var en sjukt surrealistisk och härlig känsla.

Han bor ju väldigt fint måste sägas. Jag läste i SvD att någon hade skrivit: ”Här bor en familj.” och jag kan bara instämma. Hemtrevligt. Men, så till ateljén. Denna mytomspunna plats. Äntligen fick man ta del av det man bara har kunnat föreställa sig. Jag ska säga att mina förhoppningar var lågt ställda om man jämför med verkligheten. Vilket rum. Högt i tak, underbart ljus och så mickarna på bordet i mitten. Magiskt.

Klockan börjar bli mycket så måste runda av är. Ska upp klockan 6 i morgon. Fan vad ogött… Då väntar seminarium och annat skit. Utlovar mer text nästa gång. Annars ha det fint!

Återuppståndelsen

Vaknade av att det var alldeles för ljust på mitt rum. Klockan var nio och jag hade sovit i ungefär fyra timmar. Då kan ni själva räkna ut när jag gick och la mig. Kvällen blev väldigt spårad, men rolig, och bjöd på både högt och lågt. Somnade i alla fall om och vaknade istället när klockan ringde vid 11.

Trots gårdagens strapatser kände jag mig inte så trött. Efter en dusch, många klunkar vatten och lite käk i form av pastasallad var jag tillbaka på banan. Nästan. Allt sätter sina spår.

På tåget lyssnade jag på Alex och Sigges podcast. Nu är jag inne på avsnitt 15. Solglasögonen och kepsen på. Allt för att tränga undan bakiskänslan. Kom fram till skolan (ja, jag jobbar helger också) strax efter 14. Detta var illa eftersom jag och Erik hade sagt att vi skulle ses innan 14 för att snacka igenom lite inför podcastinspelningen. Möttes på plan 2 i sal ME252 av Erik och vår gäst Alexander. Alexander är podcastare, eller har varit i alla fall, och lyssnar mycket på podcasts. Vi hittade honom genom vår vän Plogen. Vi satt och snackade i nästan 80 minuter och det blev ett gott samtal. Vi pratade om varför han började podcasta, vilka podcasts han lyssnar på, och en massa kuriosa runt hela ämnet. Min röst kändes inte riktigt i form. Däremot får man en skön baston när man är bakfull så det kan ha resulterat i stordåd också. Snuvig är man också när man är bakis vilket är mindre bra. Nu har vi massor av material att klippa vilket tar tid.

Kom hem vid sex-tiden och kände mig helt slut. Bakiskänslan hade inte riktigt lämnat kroppen men sinnesstämningen var munter. Vid klockan åtta var det dags att ge sig av till innebandyn. Äntligen dags igen. Som jag längtat. Det blev tre bra fighter. Dock torskade jag första med 11-9. Fan vad det sved. Blev smått förbannad. Sen vann jag i alla fall de två nästa matcherna.

Efter matcherna sitter jag nu här hemma återigen som en hel person. Baksmällan är i princip borta (de gillar att hänga i hos mig) och jag känner att jag återuppstått från den gråa slemhög jag var i morse och fått blomma ut i alla färgernas prakt.

Nu är det sängdags för i morgon väntar en stor intervju: Kristoffer Triumf, aka Värvet. Erik har sagt att han är nervös, jag har också sagt det, men jag är inte så nervös egentligen. Jag tycker bara det ska bli väldigt kul. Hoppas på att det går bra. Håll tummarna.

Peace out.