Mad Men

De senaste dagarna har Zlatan varit i fokus i media på ändra sätt än fotbollsmässigt. Efter en intervju i Expressen sa han några ganska ogenomtänkta saker. Jag vill börja med att säga att jag är partisk i den här frågan. Jag gillar Zlatan och vad han gör. Jag gillar vad han säger. Men just det här kan jag inte gilla.

Först och främst så måste man ge honom rätt för jämförelsen mellan herr- och damfotboll. Helt enkelt att de två inte går att jämföra. Det finns klasskillnader som gör att damfotboll aldrig kommer att vara lika ”bra” som herrfotboll. Samtidigt behöver inte det betyda att damfotboll ska ha sämre publiksnitt eller undervärderas på något sätt. Prestationen är fortfarande likvärdig även om den inte är på samma nivå. Och i det här fallet är det just nivån som skiljer sidorna åt. Där har Zlatan rätt.

Men att sedan häva ur sig saker som att damerna istället kunde få en cykel med hans autograf förstår jag inte. Det är inte rätt, det är bara ovärdigt att säga. Jag undrar själv vad som fick honom att bryta sitt annars relativt trygga skal och sticka ut huvudet på det här sättet.

Och saken om Anders Svenssons bil har, som Zlatan säger, gått över styr. Ingen tänker på att Svensson avslutat sin karriär nu utan att dra upp bil-frågan. Och givetvis ska Therese Sjögran också ha en bil, eller kanske en båt? Något i alla fall. Här var det förbundet som fintade bort sig själva i sin dumhet. Det ska man inte skylla Svensson för.

Zlatan är kung för sina prestationer. Att nästa frälsa Sverige med ett VM i Brasilien var bara en av hans många underbara ögonblick. Men att hålla på så här känns inte särskilt bra. Nu får han verkligen lägga locket på. Stackars reporter som utförde intervjun, han lär inte få många lättbytta ord med Zlatan i framtiden – även fast Zlatan sa att det var okej att publicera intervjun.

Vidare till andra galna män. Så kallade Mad Men. Serien utspelar sig på 1960-talet i USA. Vi får följa ett reklambolag och personerna där hur de varje dag försöker att sälja in sig hos motsträviga kunder. Att få folk att röka trots att man får cancer är inte det lättaste. ”It’s Toasted”.

Inne på avsnitt nummer sju nu, och vill uppriktigt säga att jag är ganska trollbunden. Klämde halva säsongen i går. Blev ganska sent, må jag säga.

Nu sviker snart batteriet på datorn. Dags att stänga butiken och jag tackar för att ni har läst, för att jag fått uttrycka mig och för att vi ses igen nästa morgon på andra sidan – om ni så vill. Håll till godo. Snart är julledigheten över. Då kanske det kommer något med mer substans. I nuläget är dagarna ett grått töcken av röda julprydnader svischandes förbi långsamt. Häj.

 

Vidriga, underbara jul

Man blir ju trött på att folk inte kan klara av en sådan enkel sak som att skicka en fil på mejl… Det har väl gått säkert en vecka nu sedan jag frågade efter filen första gången, men ännu har ingenting skickats. Orkar. Inte.

I juletid vill jag bara ha frid och fröjd. Inga jävla saker som ligger och skaver i bakhuvudet. Just nu har jag två sådana saker som ligger och skaver i bakhuvudet. Praktik, och C-uppsats. Vidrigt är vad det är.

Annars har julstämningen infunnit sig. I går på julafton åt vi smakfullt julbord med alla delikatesser som man kan tänka sig. Mormor är på besök från Mariestad och sen är det ingen mer som har kommit hit eftersom de firar jul på annat håll med sina släktingar vilket gör att vårt hus känns ganska tomt. Fem personer är en liten julafton för mig, men det är ganska skönt med tanke på att jag nästan bara har småkusiner annars som springer runt och härjar, härjar som yrväder. Jag är glad att jag har sluppit deras skrik som penetrerar hjärnan, tar sig in där man trodde att man hade ett skyddat rum. Man har inget privatliv längre.

Själv har jag aldrig firat jul med någon jämgammal person, om man inte räknar brorsan, och jag undrar hur det hade varit. Skulle det ha blivit en rolig jul? Kanske.

Till nyår har jag inga planer. Absolut noll. Trodde länge att jag skulle jobba den 30:e december, men nu blev det inte så. Jag har inte bokat någon resa som skulle ta mig till en plats dit jag aldrig varit för att uppleva nya saker och ta till mig nya erfarenheter som kunnat berika mitt liv. Istället blir jag nog liggandes på den ljusa soffan i sant vemod utan att lyfta ett finger.

Morsan blandar kortleken medan mormor tittar på. ”Vad har du i topp? Kungar?” Mamma flinar. ”Nej, ess”. ”Attans.” ”Fick du kåk?” ”Sex poäng fick jag!” ”Nu vinner du!” …

Man kan bli knäpp, men ändå tycka att det är roligt. Kul att morsan och morsmorsan har det roligt i alla fall.

Måste erkänna att jag inte gillar julafton eller mellandagarna speciellt mycket. Tiden fram till julafton med advent, denna väntan, och den uppbyggda stämningen som kommer och som man vet ska braka loss på julaftonsdagen, den är faktiskt rätt härlig.
Men sen när julafton väl kommer då blir det aldrig så roligt. Man bygger ju upp alldeles för höga förväntningar tror jag. Detta är också ganska vidrigt. Känner mig själv som en rätt vidrig person som bara ligger här på soffan just nu. Jag saknar jobbet och skrivandet, jag saknar kollegorna och det journalistiska arbetet. Fan vad jag saknar att aktivera mig. Och det har bara gått två dygn sedan jag kom hem, Undrar hur jag kommer att må om några dagar…

Till Britt-Marie och Karl-Olof

Skrev ett brev till mina hyresvärdar på kvällskvisten. Så här blev det: 

Jag hade aldrig trott att när jag begav mig till lilla Skövde att jag skulle träffa så fina personer. Ni har välkomnat mig med öppna armar och gett mig ett andra hem – bokstavligt talat. Det känns som jag har blivit en del av er familj. Och alla har varit så snälla mot mig.

Britt-Marie, du är omtänksam och sätter alltid andra före dig själv. Inte konstigt att du jobbar med att ta hand om för tidigt födda barn eftersom du känns som stöpt för det yrket. När jag hade problem med C-uppsatsen hjälpte du mig att hitta nya lösningar. Du fanns alltid där. Du påminner mig om min farmor, Elsie Svahn, som tog hand om utvecklingsstörda människor och jobbade på Mariestads sjukhus en lång tid. Men du kanske ska skära ner på städandet lite och låta gubben få jobba.

Karl-Olof, du är ju en riktig retsticka. Ibland kan man bli irriterad på dig, men innerst inne har jag alltid vetat att du har skämtat. Och det har varit roligt att haft någon att munhuggas med på kvällarna. Du är minst lika snäll som Britt-Marie, även fast du kanske inte visar det lika ofta. Jag minns dagen då snön vräkte ner som allra värst och jag skulle ut med bilen ur garaget. Du bad mig att ringa när jag kom fram till jobbet för att se så att allt gått väl. Och det gjorde du av ren omtanke. Precis som min pappa hade velat att jag kom fram säkert, att jag skulle höra av mig, så ville du det.

Ni har båda två tagit hand om mig på bästa sätt. Att bo inne i Skövde hade inte alls varit lika roligt som att bo i Rådene. Och ni tror att jag inte har trivts på landet… Jag må vara född i centrala Stockholm, men innerst inne är jag nog en lantbo trots allt.

Nu fortsätter min journalistiska resa, men fram till sommaren kan jag nästan lova att jag kommer tillbaka. Jag vill ju bada i Simsjön och se allt i sommarens dager här omkring. Det här brevet kommer från hjärtat, och får bli min julklapp till er. Planen var att köpa någonting, men jag visste inte vad. När ni hade köpt mig en tröja blev jag överväldigad och lite skamsen över att jag inte hade köpt någonting att ge er.

Jag hoppas att det framgått av det här brevet hur bra allting har varit här på Hagalund. Ni kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Återstår bara för mig att säga…

God Jul och Gott Nytt år!

23 december 2013
Rådene, Hagalund
Niklas Svahn

Grattis bloggen ett år

Inser nu när jag kollar på mitt arkiv att jag bloggat i över ett år på den här platsen. Har sedan tidigare haft en annan blogg på en annan domän, men den var rätt pissljummen om jag får säga det själv. Men kul med födelsedag! Blir till att fira med att göra ingenting.

(Exakta datumet var visst den fjärde december, men vad spelar det för roll?)

En upplevelse utöver det vanliga

Herrekrösajesus vad det har hänt mycket sedan jag bloggade sist. Jag kan inte ta det i kronologisk ordning eftersom jag inte minns det i den ordningen. Så det får helt enkelt bli i den ordningen det blir. För det är oftast i den ordningen det blir.

I kväll, onsdag, har jag varit på mitt livs konstigaste, mest spännande och berikande julbord någonsin hittills. Jag bor som bekant utanför Skövde eftersom jag jobbar på SLA i stan. Jag bor hos ett äldre par, inneboende. De är hur trevliga som helst. Herren i husets bror tog mig i kväll ut på julbord eftersom han fått återbud från en annan. Vi åkte till Ryttmästarbostället.

Ryttmästarbostället ligger vid Simsjön, en vacker liten småsjö med massor av kolonilotter runtom. Vid stranden ligger några hus vackert. Och ett stort ”museum”.

Vi kom dit och stod och drack glögg i tamburen. Brasan smattrade förtjänstfullt och det riktigt hettade om ryggen. Det gick inte att stå så nära för då brände man sig. Den var riktigt stor brasan. Men det anmärkningsvärda var inredningen. Här var inrett i gammalt stuk med tavlor, sniderier, tomtar och troll, uppstoppade djur. Allt enligt gammalt vis. Som på 1700-talet ungefär.

Bernhard Englund, vår excentriske värd, öppnade med ett tal. Sedan gick ridån upp. Där framträdde massvis med värjor, muskedunder, tavlor, bord och stolar. Allt i gammalt maner som på Arns tid. Sammanlagt vare vi runt 70 gäster på plats.

Han har alltså köpt in så otroligt mycket med gamla klenoder som han satt upp i detta hus. Och mitt i allt detta åt vi ett smaskigt julbord med snaps, öl och kaffe därtill. Superbt. Men mest häpnadsväckande var ändå den guidade turen runt i det förhållandevis enorma huset. Många var rummen. Fler var objekten. Och den vältalige Bernhard underhöll med historiens alla försvarsmaktsanekdoter. Han är själv major och har jobbat inom försvaret i många herrans år. Nu är han uppåt sjuttio själv.

Det blev en sjuhelsikes upplevelse med Kalles bror Ingemar som är 69 år. Som sedan skjutsade mig hem. För övrigt var hela denna kväll mycket surrealistisk. Åkte i en bil som kändes som en askkopp. Ingemar, rökare sedan barnsben, fimpade lite varstans i bilen och den luktade som en cigg i all bolmande prakt.

Annars har ja jobbat på. SLA bjuder fortfarande på utmaningar och nya lärdomar. Jag utvecklas för varje dag. Men nu känner jag snart att det får vara nog. Det är bara fyra dagar kvar nu. Sen åker jag hem till Stockholm igen för att få lite ledigt innan det är dags att ta tag i C-uppsatsen – igen.

Den är snart klar nu. Det är deadline den 2:a januari. Men egentligen ska vi in med en version till handledaren den 22:a också. Vi får ser hur det blir med den.

Mitt sökande på praktik har gått bra! Jag tror mig att ha fått napp. På Ny Teknik! Det vore hemskt roligt att få komma dit. Tror framförallt att jag kommer att få ha kul där. Samtidigt som jag ska producera den bästa journalistik jag kan åstadkomma. Känns som en lärorik arbetsplats, även om det inte var förstahandsvalet.

Nu avrundar vi här för klockan börjar att ticka i väg. Jag ser äntligen ett ljus i tunneln efter många månader av mörker. Och jag tycker själv att jag förtjänar lite ljusglimtar just nu.

En vacker varelse i sant vemod

Små lätta moln, seglar på min himmel, en himmel som är blå. Små lätta moln. Morgonen jag vaknade till var exotisk, triumfartad och härlig. Solen speglade sig i glasen och gav ett drömskt sken in i vardagsrummet. Köket stod som en lucia i full glamour, med ljus i hår, och en väntande lussebulle på bordet. Kaffet pyrde med sin distinkta doft, och ångan avslöjades av skenet.

Med en radio i örat och en munsbit i munnen fick jag vakna och blomma som en annan. Som en annan varelse, som jag sa. Och vi gav varandra kraft för snön den glittrade vackert, så vacker som den ljuvligaste kvinna. När dagen gick och blev mörk då minskade modet, ett mod så vemodigt.

Framåt kvällen tittade jag ut och såg mörker och ingenting. Små käglor av artificiellt ljus gav mig kraft och hopp. En ljusstake i granen mot den vita marken där det tidigare suttit fåglar och pickat i sig frön.

På natten när glasen gått för jämnan ett tag – då drabbades jag av en längtan. En längtan så svår som allt annat. En längtan till närhet och sentimentalitet. En längtan till kontakt och jag blir lätt så känslig efter några glas och uppgiven sinnesnärvaro. Men måtte det kanske vara filmen, Slumdog Millionaire, som satte grillor i huvudet på mig.