Fick äntligen intervjua Alex Schulman

Dags för nytt inlägg. Vad finns det för spännande människor som läser det här måntro? Känns lite kul att det är fler som är inne och ”gluttar” på bloggen. Tänkte att jag skulle skriva allt i ett worddokument eftersom jag glömde bort lösenordet. Men sen kände jag bara att det inte vore någon vits med det. Det skulle kännas ganska fattigt. Vem läser det då?

Fast, måste någon läsa?

Jag blir ju, helt klart, hämmad av att fler läser bloggen. Jag lägger nog band på mig lite mer. Jag skriver nog inte allt jag vill skriva. Vem gör så? Ändå är jag ganska blödig. Skulle ju aldrig sitta och dalta om vissa ämnen som jag skriver om med någon jag pratar med. Det är konstigt.

I text är allting så lätt. Det går att ändra på saker i efterhand. Det går att vara mycket smartare än i verkligheten. Det går att vara efterklok. Här har jag tusen idéer. Här brinner jag. I hjärnan också egentligen. Där surrar det. Men tungan kan stå still.

Nåväl.

Jag har precis kommit hem från jobbet. Underbart att sitta med en kall öl och pränta ner lite tankar. Ryggen värker. Jävla skit också. Det konstiga var att jag fick ont i ryggen av att åka tunnelbana och inte av att sitta åtta timmar framför datorn på Metro. Kommer att ha såna ryggproblem när jag blir äldre att jag vill inte ens tänka på det…

Lunchade med en kompis i dag. Det var riktigt trevligt. Borde göra sånt oftare. Inte äta lunch då utan ta lite mer tid för folk som man inte ser så ofta. Är ju rätt kul att hålla kontakten med folk ändå. Kul att prata av sig. Men man vill ju inte att det ska bli det där dösnacket bara. Om jobb. Om studier. Om planer. Osv. Det kan jag gärna hoppa.

Rattade sajten själv i dag igen. Det gick helt okej. Hade inte jättemycket saker som skulle publiceras vilket gjorde att det blev stiltje stundtals. Skrev några saker själv. Blev lite smått och gott. Men roligast av allt var att jag fick intervjua Alex Schulman.

Jag är ju ett enormt fan av hans och Sigge Eklunds podcast. ENORMT fan. Jag har även sett deras show ”Meningen med livet”. Så det var ett stort ögonblick när jag fick ringa upp honom och prata med honom personligen. Han hade skrivit en krönika i Aftonbladet som blivit uppmärksammad. Den handlade om att han kände sig kränkt över att ha blivit bortkörd av en polis när han satt i sin bil på skidsemester i Åre. Han väntade på sin fru. Men på platsen var det stoppförbud. Så när polisen kom fram och sa till honom att flytta på sig så kände sig Alex kränkt. Eller jag vet inte om han egentligen kände sig kränkt. Han lekte nog snarare med tanken att känna sig kränkt. För när jag pratade med honom lät han väldigt sund i sin åsikt. Han hade själv reflekterat över situationen och på ett självkritiskt sätt skrivit krönikan utifrån en vit kränkt mans synvinkel. På ett sett var han ju kränkt, på ett annat så experimenterade han med att vara det.

Det blev en intensiv men ganska intressant intervju. Han hade mycket att stå i, med barn och någon kundvagn. Det lät upptaget. Jag tycket att han lät mycket sympatisk. Mycket trevligare än i podden. Och jag tycker nödvändigtvis inte att han är dålig för att han är bitsk mot Sigge i podden. Där tycker jag bara att det är bra. Men han framstod som en ganska harmonisk människa i luren.

Och så intervjuade jag polisen också. Han som hade stoppade Schulman. Det blev också ett intressant samtal, men på ett annat sätt. Och artikeln blev ganska hårt vinklad. I alla fall i rubriken. Men jag var noga med, vilket Alex sa till mig, att påpeka att han skrev artikeln ur ett självironiskt perspektiv. För att helt enkelt vara lite ”löjlig”.

Ska avsluta nu, för att komma i säng. Vill gärna skriva mer. Men jag känner att språket blir inte så bra just nu. Inte så genomtänkt. Vill inte att det ska bli för sladdrigt. Så knyter mig och ser fram emot en ledig dag i morgon. Tack gode gud för det.

Från Kungsträdgården till bränder i Jakobsberg

Hejsan,

När man befann sig på toppen, och kände sig så lycklig, togs man till botten. Helt enkelt har det att göra med när jag igår befann mig vid Kungsträdgården för att fira guldlaget Tre Kronor och sen fick se vad som sker i Stockholms förorter så tätt inpå. Ska bara måla upp lite hur stämningen var i Kungsan.

Solen gassade och brände på min bleka kropp. Jag bestämde mig för att gå ifrån centralen till Kungsträdgården istället för att ta tunnelbanan. Med Alex och Sigge i hörlurarna vallfärdade jag som alla andra ned mot vattnet. Det var galet hur många som egentligen spatserade på Stockholms gator och när jag gick där kunde jag känna en stark tillhörighet till dessa människor. En stolthet.

Med ett stor leende på läpparna gick jag först för att ta mig något att äta på Burger King. Sen gick jag och ställde mig bland alla andra i folkhavet för att invänta hjältarna.

Först spelade man såklart ”We are the champions” ungefär fyra gånger skulle jag tro, blandat med lite andra låtar. Sen fick vi se hur Agneta Sjödin skämde ut sig på scen. Hon hade verkligen tappat greppet och verkade inte riktigt ha koll på läget. Tankarna gick till att hon måste ha knarkat ned sig ordentligt.

Sen, slutligen, efter att vi stått i hettan i säkert 40 minuter, kom de. Hjältarna. Och jag stod där med alla andra jublande personer och fick känna euforin som uppstod. I en stund blev jag till och med lite tårögd av alla känslor som kom över mig. Jag stod där och hurrade, klappade och sjöng. Det var viktigt för mig på så många sätt.

Sen togs man till botten.

Bränderna som nu härjar i Husby och på andra ställen i Stockholms förorter är för jävliga. Senaste nytt ska vara att bränderna och den aggressiva stämningen ska ha tagit sig till Jakobsberg, bara några kilometer från där jag bor. När våldet kommer så här nära blir man orolig och rentav lite rädd. Det gör hela skeendet mer personligt och jag känner mig förbannad.

Jag hoppas bara att personerna som utför dessa dåd tar sitt förnuft till fånga och slutar.

Nu till något helt annat.

Ville bara berätta om en kort dröm jag hade när jag råkade somna mitt på dagen. Jag minns annars inte mina drömmar särskilt väl men lite av den här kommer jag ihåg.

Jag drömde något så absurt som att Sigge Eklund och hans fru var hemma hos oss på middag. Jag kommer ihåg hur trevlig och lugn han var och att vi satt ute på altanen och åt gott medan solen strilade lugnt ned på däcket. Sen plötsligt kom jag på att jag bara måste ha en autograf av honom. Så jag sprang in i huset för att leta efter papper och penna. Men vart jag än letade kunde jag inte hitta något papper. Sigge blev otålig och det närmade sig när han och hans fru skulle gå hem. Jag letade och letade, fick upp något randigt papper, ett rutat, men jag ville ju ha ett blankt. Fast det fanns inte. Slutligen, när han precis skulle gå hittade jag ett kuvert. Jag sprang fram till honom som ett litet barn och räckte fram kuvertet. Han log mot mig, fattade pennan och skrev sin autograf. Och jag log tillbaka.

Haha, ja. Ganska absurd dröm egentligen och kanske inget spektakulärt egentligen. Och jävligt konstigt att jag drömmer om Sigge Eklund? Verkligen.

Vi sätter punkt där och hörs nästa gång. Hej!

PS. Helvetesrapporten är färdig och friheten är här. Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen.