Skippade fyllehelgen på travbanan

Tillbaka i verkligheten, tillbaka i det roliga, tillbaka på radion.

Men vad gjorde jag i helgen då?

I fredags var jag hemma och förströdde mig med mest ingenting. Tog en cykeltur runt Skövde igen. Lyssnade på något sommarprat. Kollade på en film på datorn, läste lite och gick och la mig i hyfsad tid.

I lördags åkte jag till Skara med bussen på förmiddagen och där mötte Mikael upp med Jaguaren. Sen åkte vi hem till kusinerna i Hällekis.

Förresten, på bussen till Skara, var vi en väldig massa människor. Det var folk som skulle till travet, Axevalla travbana, för att spela på hästar. I helgen hölls ju det stora Stochampionatet. Allla travälskares travhelg. Så där spelades det nog bort en hel del pengar. Ett ungdomsgäng klev av bussen och öppnade på busstationen en kylväska med öl. Det vill till att börja i tid.

Har inte hört så mycket om att det skulle förekommit fylla på Axevalla dock. Det gjorde det säkert, men inte i någon onormal utsträckning.

Men jag spenderade resten av helgen hemma hos mina kusiner och gjorde ganska många barnsliga saker. Åt en massor av god mat och njöt av vyn mot Kinnekulle. Otur var att det blåste hela lördagen, för annars hade vi nog åkt och badat – vilket jag gärna hade velat.

Lyckades glömma badkläderna där också… Jävla skit. Men som tur är har jag ett par extra. Så får ta dem nu när jag i eftermiddag ska gå till simhallen och simma lite.

Tar strid för vårdpersonal och pensionärer till höger och vänster

Nu känns det mycket bättre. Ja, arbetet på P4 Skaraborg rullar på. Och jag gör fler och fler inslag varje vecka. Man blir helt klart varm i kläderna och blir snabbare på att producera material. Man vet vad som krävs av en intervju och vad man behöver för att kunna slänga ihop ett inslag på 1.30.

Gör även fler småinslag, så kallade ”nyhetsillar”, skriver ”påor” och ”avor”, samt skriver telegram. Man börjar hänga med i det här radiosnacket.

De senaste dagarna har jag rapporterat mycket om äldrevård, vård, sjukhus, pensionärer. Ja, jag har blivit någon slags vårdreporter. Men det är inget mig emot. Vården behöver uppmärksamhet, och förbättring. Sjukhuspersonal ska inte behöva känna ångest inför sommaren.

Först och främst har jag berättat om Tolsjöhemmet i Lidköping där undersköterskor är oroliga över framtiden. Kommunen satsar på ett pilotprojekt som innebär att fler undersköterskor ska jobba heltid. Men det innebär också att undersköterskor, som jobbat på samma hem i 20 år, får jobba på andra boenden. Undersköterskorna menar att det gör att det inte är bra för pensionärerna. Att det blir fler nya ansikten för de äldre.

Här kan du ta del av inslaget: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6207866

I övrigt har jag gjort mycket annat. Slänger ut några fler länkar:

Många engagerar sig i Missing people efter Lisa Holms död: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6211668

Vårdförbundet: Vi möter folk som gråter: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6211430

Ingen brist på medicinska sekreterare i Skaraborg: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6208825

Väl mött.

 

 

Självupptagna sommarprat

I dag har jag varit på stranden och solat lite, den korta tid som solen var framme det vill säga. Lyssnade på Clara Henrys och Tom Alandhs sommarprat. Bäst var nog ändå Alandhs, han pratade inte bara om sig själv. Han är en av de får som ägnat majoriteten av sitt sommarprat åt andra människor. Åt att beskriva möten med andra människor. Så klart blev det en hel del snack om han själv också, men ni förstår vad jag menar. Annars kan sommarprat bli så självupptagna. Och det är inte roligt att bara lyssna på någon som pratar om ”jag, jag, jag”.

Sen att Alandh är gammal journalist och kunde prata utifrån sin journalistiska bakgrund är mumma för en nörd som jag. Jag fullkomligt älskar allt som har med journalistik att göra, gamla anekdoter och så vidare. Eller bara hur andra uppfattar journalistyrket. Alandh har ju gjort över 100 dokumentärfilmer, men han började som reporter på Svenska Dagbladet tror jag det var. Men han har träffat väldigt många människor under sina 71 år och det var intressant att lyssna på.

Efter det åkte jag och tränade, simmade, i simhallen. Körde nästan en timme i bassängen och blev riktigt utpumpad efteråt. Satt så klart och bastade en stund och sen tog jag en cykeltur runt Skövde för att bekanta mig lite mer med staden. Cyklade runt i nästan en timme. Stannade på en kyrkogård, ja faktiskt, och läste lite i Proust. Det var ju så fridfullt där, jag satt som på en liten höjd och blickade ut över gravstenarna som badade i det lätta solljuset, himlen var något betäckt av moln och solen strilade igenom, gav ett ganska behagligt ljus, samtidigt så surrade humlor i nacken på mig i häcken av blommor. Så det var en avkopplande stund. Jag såg några gå omkring längs gravstenarna, främst äldre personer. Men annars var det helt folktomt.

Sen tog jag och cyklade hem, hängde upp mina blöta badkläder som dofta starkt av klor, handduken likaså. Lagade ihop någon mat, tog en frukt, och satte på lite musik ifrån mobilen. Har ju upptäckt att jag kan koppla mobilen till högtalarna i lägenheten, vilket är stor succé. Nu kan jag till och med lyssna på podcast här i mina rum.

 

Några tysta steg i natten

Det knäpper och har sig i huset, knastrar som om små droppar föll mot ett fönsterbleck. Är det utomhus? Jag har dragit för persiennerna, försökt svepa över ett täcke och rullat ner gardinen så långt det går. 

Ovanför mitt huvud trampar någon omkring. Barfota steg mot golv, de klibbar fast i golvet, de små fötterna. En vattenkran vrids på och ledningarna vaknar till liv. Ett rostigt blodomlopp fyllt med förkalkningar. Små susande ljud når mig där jag vakar på sängkanten, sitter här i skräddarställning.

Nu hör jag regnet. Det var inte bara inbillning. Men det hade lika gärna kunnat vara golvet. Jag minns ju hur det var hos farmor där den gamla parketten plötsligt kunde tro att den vaknat till liv och sprätte till med en knäpp, och knarret när man gick på parketten gjorde att ingen kunde smyga i huset.

Jag ville skriva några ord innan sömnen omslöt mig. Jag ville få något på papper.

Ryggen känns bra, stadig och stabil. Simpassen är fortfarande som helande vatten. För att inte tala om bastun efteråt. Blotta tanken på att bastun väntar får en att simma snabbare. Som det skulle göra att jag fick basta på en gång. Jag simmar ju ändå lika länge. Sen står jag och hoppar på ett ben med huvudet på sne i en kvart efteråt. Som en tok. Sen lossnar Niagarafallen och jag kan höra tysta steg i natten igen.

Ska kommunerna vara i Almedalen?

En fråga som det pratas om är hur stor nytta det bidrar med för kommunerna att åka till Almedalen. Det vill säga vad är samhällsnyttan. Vad tjänar kommuninvånarna på att politiker i deras kommun åker till Gotland och får vistelsen betald av skattemedel?

Nyligen kom Skattebetalarnas förening med skarp kritik mot detta koncept. De menar att det som landsting, stat och kommuner gör i Almedalen inte omsätts i samhällsnyttiga projekt. Kostnaden är mycket större än nyttan. Jag kan vara benägen att hålla med. Jag har aldrig varit i Almedalen, men jag kan inte tänka mig att ett roséminglande sällskap är den bästa samlingspunkten för att ta fram nyttig kommunpolitik för invånarna där hemma, som ser på allt via tvn, eller knappt ens följer spektaklet över huvud taget.

Almedalen är ju först och främst en mediefest. Och kanske är det därför som politikerna vill vara där också. Just på grund av exponeringen. Man vill skapa band med journalisterna, och journalisterna vill skapa band med politikerna.

Även om politikerna hävdar att de träffar många nya människor, får nya idéer och skapar bra kontakter så är det här inget som jag tror leder till konkret politik. Visst, det kan säkert gynna den enskilda politikern men att det skulle skapa samhällsnytta är jag väldigt skeptisk till. Jag tror att man tar mycket bättre beslut och formar bättre idéer på hemmaplan när man har allt underlag framför sig och på ett djupare plan kan kolla hur andra kommuner gjort, ta efter deras idéer och utveckla dem.

Jag skulle vilja ha en redovisning för varje kommun hur mycket pengar som lades ner på evenemanget och EXAKT vad det resulterade i.

Här hände ingenting – nu händer allt

Två dagars ledighet är snart över. Och sju dagars arbete stundar. Det ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet, ja dessa lata dagar i solen är ju härliga. Men man företar sig ju inte med så mycket. Tillvaron stannar upp. Tankarna vandrar. På ett sätt är det härligare att inte tänka, att bara jobba, att jaga knäck och producera bra journalistik.

Samtidigt bävar jag lite inför helgen. Kommer det finnas något att göra på radion? Det hoppas jag. För annars ser jag inte fram emot att jobba lördag och söndag.

Det sker mycket i Skaraborg nu. Electrolux stänger, kommundirektören i Vara får gå på grund av att personalutskottet inte har förtroende för honom längre, historien om Lisa Holm pågår, Volvo säljer sin fabrik i Floby utanför Falköping, djursjukhuset i Skara kan inte betala ut löner till sina anställda. Ja, och mer därtill som jag säkert glömt. Och så har vi ju Törebodafestivalen som började i dag.

Nu ska jag försöka sova medan grillfesten utanför dämpas alltmer. Musiken tystnade för ett tag sedan, men de sitter kvar. Jag sitter här och svettas. Ska byta lakan. Har tvättat både stort och smått i dag.

Var och klippte mig också. Behövligt. Kunde inte gå många fler dagar med långt hår. Ohållbart.

Nä nu får de sluta dricka öl därute. Precis utanför fönstret. De ser ut att ta sitt pick och pack och ge sig i väg. Någon verkar sätta på sig en jacka trots att den tropiska värmen fortfarande böljar om oss. Någon har solglasögon på sig trots att solen gått ner för en timme sedan. Han kanske har problem med attityden. Vad vet jag.